Finnkamp på skolnivå

Redan på avstånd upptäcker vi något bekant; på ett hustak fladdrar en blågul flagga och bredvid den en blåvit.

– Tervetuloa (Välkomna)! hälsar Omnias internationella koordinator Riia Lamminpää som möter inne i skolbyggnaden.

Ett långbord har reserverats i matsalen, och här sorlar det av ömsom svenska, ömsom finska. Tre lärare och sex elever från Rinmangymnasiet i Eskilstuna samt en lärare och tre elever från Wijkmanska gymnasiet i Västerås, har anlänt samma morgon med färjan.

– Finländarna var hos oss förra hösten och drog ner brallorna på oss vad gäller teknikämnena. Så visst är vi revanschsugna, fastslår CNC-läraren Jaroslav Srsen från Rinman-gymnasiet och hugger in på köttbullarna och riset.

– Ja, fast vi svenskar vann ju innebandyn och fotbollen! påminner idrottsläraren Marita Rosvall från samma gymnasium.

Den här första dagen ska lärare och elever lära känna varandra och även bekanta sig med skolans maskinpark. I morgon, tisdag, är det så tävling i CNC, svets och el.

Först på tisdagskvällen kommer lärarna i bland annat svenska och engelska samt en liten hejarklack från Sverige. Matte, engelska, fotboll och innebandy fyller så resten av veckan.

– I fjol bekostades projektet genom Nordplus-pengar. I år har dock var skola själv fått stå för sina utgifter, berättar koordinatör Lamminpää.

Efter lunchen får eleverna bekanta sig med skolans maskiner, och jag och fotografen tar tillfället i akt att samtala med svenske CNC-läraren Jaroslav Srsen och hans finske kollega Pekka Öhman.

Jaroslav lyfter skämtsamt upp Pekkas ena hand till en segergest och gratulerar till fjolårets vinst i teknikämnena.

– Nåja ... men ni slog oss i idrotten, svarar Pekka ödmjukt.

– Och vi ska ge er en blodig fight i innebandyn i år! skrattar Jaroslav.

Så blir vi allvarliga. Varför är de finländska eleverna så starka i till exempel CNC?

– Vi försöker att i möjligaste mån vara ute på verkstadsgolvet. Det är svårt att motivera eleverna att bara sitta stilla i bänken och lyssnar till teorin, förklarar Pekka.

– En stor skillnad mellan våra länder är också att ni finländare har mycket mer matte. Dina elever, Pekka, räknar trigonometri men det gör inte mina, påpekar Jaroslav.

Hur är då statusen i de bägge länderna vad gäller yrkesgymnasiets tekniska utbildningar. I Jaroslavs fall är det industriprogrammet och i Pekkas metallprogrammet?

– På metallprogrammet tog vi i höstas in 78 personer och det fanns kanske 100 sökande. Media uppmärksammar oss och vi gör bra ifrån oss i tävlingar, fastslår Pekka Öhman.

På Rinmangymnasiet hade man i höstas 33 sökande till 64 platser. Skolan satsar dock hårt på teknikämnena och Jaroslav Srsen ser en ljusning i tunneln.

– Jag får mycket positiva rapporter från våra elever som är på apu ute i industrin.

Hur är yrkeslärarnas status i Finland jämfört med Sverige?

– Lönen skiljer ju. Jag har drygt 30 000 kronor i månaden efter ett långt yrkesliv, berättar Jaroslav.

Pekka konstaterar diplomatiskt att han nog tjänar en smula bättre.

En skillnad länderna emellan är, att man i Sverige har fler flickor på yrkesgymnasiets tekniska utbildningar.

– Jag har bara en tjej bland mina metall-elever. Det är synd för de är ofta noggrannare än killarna inom expempelvis CNC, säger Pekka.

– Jag har flera tjejer och det är mycket positivt för stämningen i klassen, berättar Jaroslav Srsen och tar så upp disciplinfrågan:

– Jag önskar jag kunde ha samma disciplin som finländarna. Här är mobilerna avstängda under lektionerna.

Pekka Öhman nickar instämmande och berättar:

– I augusti i år startade vi till och med ett program, där jag varje dag via internet kan ha kontakt med elevernas föräldrar och rapportera till exempel om någon kommit för sent.

Tisdag morgon, klockan åtta, i maskinsalen. Hit kommer ingen sent, men en deltagare i svenska CNC-laget fick förhinder, så man är bara två mot tre finländare.

Johanna Takalo studerar noggrant ritningen till den metallkomponent som ska produceras. Så skriver hon in koordinater och börjar att förbereda det första av ett antal program.

Under tiden fäster Anton Jansson metallstycket i en fräsmaskin och börjar manuellt precionsfräsa stycket.

– Nu ställer jag in skruvstyckena och nollpunkterna och sedan ska jag bland annat mäta in verktygen, berättar så Johanna.

Svenskarna har en vertikal så kallad CNC-maskin och finländarna en horisontell.

– Vi har litet problem med ett digitalt mätverktyg, men det ska snart vara ordnat, förklarar Olli Saari när vi tittar in på finska sidan.

Det fräses och räknas och programmeras på bägge sidor, och vid lunchtid verkar ställningen ganska jämn.

– Nu har vi fått litet problem med metallbiten så jag får tillverka en ny, förklarar Jani Kähkönen i finska laget efter lunchen.

Svenska Johanna jobbar på med sina program och Anton fräser en reservmetallbit. Ställningen är fortfarande ganska jämn.

Men så, litet för deadline klockan 15, har det uppstått ett programmeringsfel på svenska sidan. Johanna Takola, som slitit hårt sedan klockan åtta, får inte pinnfräsen att arbeta exakt som den ska.

Klockan 15 är tävlingen över och då har Lag Finland kommit längst.

Vi gratulerar de tre finska herrarna.

– Svenskarna bjöd gott motstånd, fastslår Janni Kähkönen generöst.

– Vi kom ju nästan i mål, men några gängor förblev ogjorda konstaterar Niklas Inkinen.

I Lag Sverige är stämningen av förklarliga skäl inte på topp minuterna efter matchen. Men magister Srsen är mycket nöjd med såväl Antons som Johannas instats.

– Jätteduktiga båda två. Och Johanna, det är helt normalt att någon siffra kan bli fel och du tillhör ju eliten i mina CNC-klasser, tillägger han med emfas.

Anton och Johanna, om ni får chans till returmatch mot finländarna, tar ni den?

– Javisst!

En ny ”Finnkamp” är planerad till Eskilstuna nästa år. Hur ser Jaroslav och Pekka på att man redan i år utvidgat programmet under utbytet med matte och engelska?

– Mycket bra. Vi har en del att lära och ser ju hur duktiga finländarna är på matte, svarar Srsen.

– Men ni svenskar är nog bättre än vi på engelska, kontrar kollega Öhman.

Sinsemellan har de två diskuterat, huruvida man framöver även kunde ha teoretiska tävlingar, där eleverna får upptäcka fel inlagda i CNC-program.

– Och kanske borde vi även ha med islänningarna och danskarna och norrmännen, filosoferar Pekka.

Kollega Jaroslav har inget emot den tanken:

– Kurser och utbildningar i alla ära, men inget går upp emot att en hel vecka får vara tillsammans med och lära av en kollega i ett annat land!