Gnissel om vägval för yrkesutbildning

Det är dags att förbättra villkoren för yrkesutbildningen. Det gäller både den skolförlagda och den lärlingsbaserade utbildningen, menar Jonas Olofsson, docent i ekonomisk historia vid Umeå universitet. Ge arbetsmarknadens parter och företagen ett operativt ansvar för den gymnasiala yrkesutbildningen, uppmanar han i sin bok Krisen i skolan.

I boken framhåller han Danmark och Tyskland som goda exempel när det gäller yrkesutbildningens organisation. Han ser behovet av att Sverige slår in på en ny väg, men varnar samtidigt för följderna.
  –  Sverige har inte de institutionella förutsättningarna.  Vi har inte de yrkesfackliga traditioner som präglar dessa länder och det är inte troligt att vi kommer att närma oss den tyska modellen med statligt ”erkända yrken” och därtill reglerade utbildningskrav, påpekar Jonas Olofsson.

Han menar dock att det redan finns beslut i den riktningen. Obligatoriska program- och lärlingsråd som domineras av företrädare för arbetslivet på nationell och lokal nivå – och som ges ett betydande ansvar för yrkesutbildningen – blir viktiga pusselbitar i en ny utbildningsmodell.  En nyckelfråga blir då hur fördelningen av risker och direkta kostnader, som förknippas med de arbetsplatsförlagda momenten i yrkesutbildningen, ska lösas mellan aktörerna. Olofsson tror inte på ett utbrett system för lärlingsutbildning utan att kostnaderna för den omfördelas mellan de inblandade företagen.
  -  Allt för många företag, särskilt de mindre, upplever annars att investeringskostnaden blir för stor i förhållande till risken för att lärlingen hoppar av, går över till ett konkurrerande företag eller liknande, hävdar han.

Jonas Olofsson menar därför att det danska systemet för att omfördela kostnader via obligatoriska avgifter till en särskild fond borde vara intressant att pröva även i Sverige.

Genom att göra företagen medansvariga för finansieringen får både arbetsgivare och fackliga organisationer enligt honom motiv att vilja engagera sig i utbildningsfrågor. För så länge yrkesutbildningen i första hand betraktas som ett offentligt ansvar, kommer alla försöka att förnya utbildningen att misslyckas.

Men Jonas Olofsson får inte stå oemotsagd. Yrkesutbildningens framtid skapar debatt. Att ge näringslivet och facken ett större ansvar för den gymnasiala yrkesutbildningen, genom att inrätta obligatoriska program- och yrkesråd är i teorin inget avgörande problem. I praktiken är frågan mer besvärlig. Företag är ofta så upptagna av sin egen produktion att de ofta inte förmår att erbjuda en fullgod arbetsplatsförlagd utbildning (apu). Det menar Mats Lundgren och Ina von Schantz Lundgren, lektorer i pedagogik och med lång erfarenhet av yrkesutbildningar vid högskolan Dalarna.

-    Arbetsplatser har sin egen produktionslogik som inte alltid låter sig förenas med utbildningens produktionslogik. Det kan till exempel betyda att fordonselever vid en skola blir experter på att byta till vinterdäck, om det råkar vara så att det är vid denna tid på året som de genomför sin apu, förklarar Mats Lundgren.

Att näringslivet och facken ändå behöver ta ett större ansvar är uppenbart enligt Lundgren, som tror på ett scenario där yrkeslärare ges ökade möjligheter att bygga upp nära relationer till de yrkesförlagda utbildarna och att dessa senare får möjlighet till utbildning.

-    Många yrkeslärare är outbildade som lärare men väl meriterade i sitt yrke och ser därmed betydelsen av att utveckla samverkan mellan utbildningen i skolan och arbetsmarknaden, säger Lundgren.

Sverige är hårt drabbat av en hög ungdomsarbetslöshet. Jonas Olofsson menar att den inte kan förklaras enbart av finanskrisens återverkningar, utan problemen går längre tillbaka i tiden.

-    Mycket talar för att förhållanden kopplade till utbildningssystemet spelar en central roll, skriver han i boken Krisen i skolan. Nu handlar det om att uppvärdera ett av utbildningssystemets mest centrala uppdrag: att förbereda eleverna för inträdet i arbetslivet.

I sin analys av skolan menar han att yrkesutbildningen betraktats som mindre betydelsefull än akademiskt orienterad utbildning under lång tid. Denna nedvärderande syn har sin grund i uppfattningen att så många som möjligt ska få tillträde till studier på högre nivåer. Enligt den då rådande uppfattningen skulle därmed också den sociala rörligheten kunna öka, demokratin stärkas och den kulturella standarden i samhället utvecklas.

Men så har resultaten inte blivit, enligt Jonas Olofsson. Istället har unga människor stora etableringsproblem på den svenska arbetsmarknaden jämfört med närliggande länder som Danmark, Norge och Tyskland. Detta, menar han, talar för ett behov av att se över det svenska utbildningssystemet och då särskilt yrkesutbildningen.
-    Det handlar som sagt inte bara om att få ner arbetslösheten utan också om att skapa förutsättningar för bra anställningsförhållanden och kvalificerade jobb, förklarar Jonas Olofsson.

Därför är det nog ingen tillfällighet att Olofsson välkomnar stora delar av den nya gymnasiereformen Framtidsvägen – en reformerad gymnasieskola, som presenterades 2008. En huvudlinje i denna borgerliga gymnasiereform från allianspartierna är just att höja yrkesutbildningens status och effektivitet. Detta ska bland annat ske genom att företagen och arbetsmarknadens parter får ett större inflytande och ansvar för utbildningens innehåll och genomförande.

Dessutom införs ett lärlingsutbildningsalternativ. Borta är kravet på att yrkesutbildningarna ska leda till grundläggande högskolebehörighet, även om så kallade gymnasiegemensamma ämnen, tidigare kärnämnen, också i framtiden ska få visst utrymme inom yrkesprogrammen.

Mats Lundgren och Ina von Schantz Lundgren framhåller att i den reformering av gymnasieskolan som genomfördes i början av 1990-talet ansågs det betydelsefullt att som ett viktigt led i demokratiseringen även göra den gymnasiala yrkesutbildningen treårig och högskoleförberedande.
  – Det har visat sig innebära problem och långt ifrån alla elever på de yrkesförberedande programmen har lika stor motivation för det som nu kallas kärnämnen, i relation till intresset för de yrkesinriktade ämnena. Att lösningen skulle vara att ändra detta genom att minska kraven på kunskaper i kärnämnen för yrkeseleverna ter sig dock som en alltför förenklad lösning och risken är att i det långa perspektivet blir dessa elever förlorare, liksom samhället i stort, menar Ina von Schantz Lundgren.

I ett demokratiperspektiv måste alla individer, oberoende av hur gymnasieskolans olika utbildningar organiseras, ges möjligheter till ett livslångt lärande genom ett utbyggt komvux, folkhögskolor och yrkesutbildning på högskolenivå såväl för sin egen del som för att möta det föränderliga näringslivets och samhällets behov, betonar hon.
Ina von Schantz Lundgren anser dessutom att ett problem är att yrkeslärarutbildningen förkortas när nu lärarutbildningen reformeras. Bland annat tas kravet på ett examensarbete som vilar på vetenskaplig grund tas bort för denna lärarkategori.
  -    Våra kontakter med blivande yrkeslärare visar att de ofta känner sig som, ”andra klassens lärare”. När deras utbildning förkortas blir det, som en blivande yrkeslärare uttryckte det, även en bekräftelse från statens sida på att yrkeslärare är ”mindre värda” och att de som utbildar arbetare inte behöver lika mycket utbildning.

En förkortad och mindre teoretisk yrkeslärarutbildning och en likaledes förändrad gymnasial yrkesutbildning blir att ta ett steg tillbaka i ett demokratiseringsperspektiv. Detta riskerar också att få konsekvenser i ett vidare samhällsvetenskapligt perspektiv.

Det sker hela tiden förändringar på arbetsmarknaden och att få en perfekt fungerande yrkesutbildning för unga individer förefaller vara en utopi. Vad en individ behöver för kompetens för att fungera i ett specifikt yrke i framtiden är därför svårtolkat, motsägelsefullt och föränderligt. Trots allt detta går det ändå inte entydigt att påstå att det endast är gymnasieskolan och yrkesutbildningens konstruktion och innehåll som kan göras ansvarig för de brister som funnits, menar Lundgren.

Jonas Olofsson å sin sida anser att de sociala kostnaderna för utbildningsmisslyckandena inom dagens gymnasieskola är för stora för att kunna accepteras. Dessutom bidrar befolkningskurvan och behovet av att klara finansieringen av offentliga välfärdsåtaganden till att det blir viktigare att förkorta ungdomars väg från skola till arbetsliv. År 1987–1990 var etableringsåldern, när en ung människa kom ut i arbetslivet, cirka 21 år. Idag är det 26–27 år.
  –  Efter den nuvarande ekonomiska krisen 2009 och dess effekter på arbetsmarknaden, kommer etableringsåldern sannolikt att stiga ytterligare, kanske upp till 30-årsåldern. Men är det rimligt? Kommer det att accepteras? Troligen inte, svarar Jonas Olofsson själv.