Eda ger 34 veckor ute i företagen

Lennart Lindström är en av tre fast anställda yrkeslärare på industriprogrammet i Eda gymnasieskola. Han ägnar mycket av sin tid till att besöka de företag som tar emot elever, förklarar han där vi sitter i fikarummet när arbetsdagen börjar.
  – Det är helt nödvändigt. Det säger sig självt att det inte räcker att höra av sig när du behöver ha ut en ny praktikant vart tredje år, säger han.
Och det är inte bara han som är ute. Kollegorna Arne Andersson och Leif Silvasti besöker också apu-platser en dag i veckan var.
  – Det gör också att vi lär oss så mycket mer om vad som händer i de företag som eleverna ska arbeta på. Vi är långt ifrån isolerade på vår skola, säger Arne Andersson.
Skolan har flyttat in i en nedlagd ICA-butik i Åmotfors, en gammal bruksort där det av tradition funnits gott om tung industri.

Orten är liten. I fikarummet bläddrar någon igenom lokaltidningen Arvika Nyheter och hittar ett bekant namn bland dödsannonserna. Genast kan kollegorna redogöra för hur hela släkten hänger ihop.

Lennart tar fram sin pärm och börjar förklara vilka de olika företagen är. Lite skamset rättar han till namnen på en del. Många har bedrivit samma verksamhet i decennier, men efter uppköp och sammanslagningar fått nya namn.
Det företag som är mål för dagens besök står som Åmotfors Bruk i Lennarts pärm. Det var sant för länge sedan och är fortfarande det namn man använder på samhället. Men 2010 heter företaget Nordic Paper och ingår i en koncern med tre andra pappersbruk. Dit ska vi för att hälsa på dagens första elever för idag är det onsdag och den veckodag som Lennart Lindström ägnar åt företagskontakter.

Men först passar  han på att lovorda skolans nya treterminerssystem i kombination med mycket apu. Totalt ger det 34 veckors apu för alla elever i Edas gymnasieksola som har industriprogrammet samt hotell- och restaurangprogrammet.
En förutsättning, säger han, är att lärarna har fullt stöd från rektor precis som de har i Eda. Annars är det ingen idé att ens försöka.
Har man det får man elever som växer i mognad och ansvarstagande.
  – En apu-period betyder lika mycket som ett år i skolan. De lär sig så mycket som skolan inte kan lära ut.
Men det finns också andra vinster.
  – Genom att ha tre terminer och ständigt en årskurs ute har vi frigjort utrymme för vuxenutbildning. Det hade vi inte möjlighet att ha tidigare, säger han.

Handledaren Per-Ove Karlsson i underhållsverkstaden på Nordic Paper ser också bara fördelar med att få ha kvar eleverna tolv veckor i sträck.
Framför allt när det gäller framtida rekrytering.
  – Vi lär ju känna dem så mycket bättre än om de bara är här ett tag och de hinner vara med på alla moment. När de kommer i trean så är de i princip fullfjädrade reparatörer.

Robert Andersson och Anders Hasselmark har varit här både i ettan och tvåan.
  – Det är därför vi ställer upp med platser. Vi vill ju att det ska utbildas nya reparatörer, säger Per-Ove Karlsson.
Robert och Anders håller på och byter kullager i elmotorer.

Men finns det några jobb? Och vet du vilka du skulle anställa?
  – Ja, det vet jag precis. De här två killarna ska vara här i sommar, säger Per-Ove Karlsson och nickar åt Robert och Anders.
  – Och Rickie har fått ett vikariat på fem månader nere i pappersbruket, fortsätter han.
Killarna nickar bekräftande, och ser mycket nöjda ut.

Lennart Lindström ser också glad ut, men rätt överraskad. Han hade på känn att det kunde hända något på Nordic Paper. Men att alla skulle ha jobb långt innan skolan var slut hade han ingen aning om, berättar han.
När killarna valde gymnasieprogram fick de veta att utbildningen i princip garanterade jobb.
  – Ja, det var så de sa då, säger Anders Hasselmark.
Sen kom krisen och sen dess har det inte varit sant.
  – Men nu är det på väg upp igen, säger Per-Ove Karlsson.

Nordic Paper har 120 anställda och har varit ”bruket” i Åmotfors sedan 1896. Här har folk arbetat i generationer.
Per-Ove berättar att Rickie Jansson redan har sin pappa här. Sen säger Rickie att han ska svarva ett elevarbete och att han ska göra det med farfar!

Det visar sig att 18-årige Rickie har sin 42-årige far Christer och sin 66-årige farfar Harry på samma arbetsplats där han har sin apu.
Svarven är redan laddad och klar. Nu kommer farfar Harry och övervakar arbetet.

Lennart Lindström har sett till att alla som arbetar i verkstaden är handledare genom att hålla utbildning på plats. Men Harry gick kursen för länge sen.
  – Jag var ju handledare för Christer och han fick också sommarjobb här när han var klar, säger Harry medan han står och tittar på vad Rickie gör.
Men vore det inte skönt för barnen att komma härifrån ett tag?
  – Det gör de nog. Christer har arbetat på andra industrier. Sen kanske de kommer tillbaka, säger Harry.
Men det är inte bara mer än hundraåriga industrier i en gles svensk utkant som Lennart Lindström har i sin pärm. Tvärtom. Inom pendlingsavstånd finns Norges mycket expansiva storstadsregion Oslo.
En tredjedel av apu-arbetsplatserna ligger i Norge. Här är gränsen bara en konstruktion på ett papper.
  – Den finns inte! Ingen bryr sig om ifall något ligger i Sverige eller Norge, säger Lennart när vi är på väg till nästa arbetsplats.

Vi passerar det stora köpcentret i Charlottenberg dit tusentals norrmän kommer varje dag för att handla till låga svenska priser. När vi kör förbi tullstationen säger Lennart att han inte vet hur många mil han kör per år för att hålla kontakt med alla företag.

Bara några kilometer in i Norge svänger vi av till H-vinduet.
  – Knut Helge här är nog en av de allra bästa handledare jag har, säger Lennart.
Här finns två elever som också går i trean. Det är Mattias Syversson som läser till CNC-operatör och Marcus Wahlund på Reparation och underhåll.

Mattias sitter vid en dator och gör skisser av handgjorda specialprofiler.
Företaget tillverkar fönster byggda på en hård aluminiumprofil som invändigt är täckt med trä. Nu ska ett handgjort specialsortiment in i datorn så att man lätt kan göra fler.
Mattias uppskattar praktiken.
  – Det här är den bästa apu jag har varit på. På de andra ställena har jag bara gjort samma sak hela tiden, säger han.
Eftersom Mattias arbetar med ritningar är han svårare att mata med jobb. Marcus ute i verkstaden är mer lättskött.
  – Det viktigaste är att de är självständiga så man slipper hålla ordning på dem hela tiden. Du ger dem något som du säger ska bli gjort och så blir det gjort, säger handledaren och verkstadschefen Knut Helge Thonander.
Några elever från norska skolor har han aldrig haft.
  – Nej, jag har inte ens fått frågan. Visst är det märkligt! säger han.
Marcus har en hel verkstad för sig själv och en rad självständiga uppgifter. Han har byggt om fästen till en nyinköpt italiensk glaslyft, gjort ett ”notställ” för ritningar och han bygger en hel serie ställningar att lägga arbetsmaterial på.

Knut Helge Thonander är mycket nöjd med både eleverna och skolan.
  – Jag tjänar ju pengar på dem. För mycket av det de gör skulle jag behöva ta in en reparatör utifrån eller köpa utrustning. Nu slipper jag det.
Och det stör inte Lennart Lindström, säger han när vi är på väg tillbaka till skolan i Åmotfors.
  – Det tycker jag är helt okej. Han handleder våra elever i de delkurser som ingår så att de får med sig alla moment de ska ha.

Tidigare under högkonjunkturen hade skolan problem med just det.
  – Det fanns en del som såg sin chans att tjäna pengar på eleverna. Istället för att lära dem det de skulle satte de dem vid bandet och lät dem jobba. Knut Helge kunde också ha satt dem på att skära till profiler i tio veckor. Men det gör han inte, han ger dem en bra utbildning.

Efter skolan ska lärarna ha planeringsmöte. Då kommer också Anders Nilsson, som läser till yrkeslärare på Karlstads universitet. För honom har Lennart Lindström avancerade planer.
  – Vår förhoppning är att han ska göra sitt specialarbete här hos oss och skriva om integrering, alltså hur man får in kärnämnena i karaktärsämnena, säger han.
Det skulle locka fler skoltrötta elever att tidigare intressera sig för pluggämnen som matte.
Idag görs många karaktärstimmar under apu-tiden. Då ska eleverna också skriva dagbok, vilket ger både svenska och datorkunskap.
  – Vi har testat att smyga in matte i ämnen som plåtbearbetning eller ritningsläsning men vill göra ännu mer. Lärarna i kärnämnen borde också komma ut till eleverna under apu:n. Idrottslärarna kan titta på ergonomin, engelsklärare kan få igång ett samtal med en ingenjör, säger Lennart Lindström.
Kanske kan han få som han vill. Lärarstudenten Anders Nilsson slår i alla fall inte ifrån sig.
  – Det låter inte dumt alls det där, säger han.