Ingen tråd utan ull

Från Uttryck 2015-04-07 01:32

Bildning förutsätter att det finns grundkunskaper, tycker textilslöjdlärare Margareta Waidringer. Därför får hennes elever börja slöjdämnet i fårull och med att utforska textilfibrer.

Foto: Aline Lessner

Över textilslöjdsalen på Hubertusgården, en F–6-skola i norra Lund, ligger en svag doft av ull. Ett femtontal tredjeklassare är i full färd med yllebroderier enligt skånsk tradition. Läraren Margareta Waidringer cirkulerar mellan bänkarna, stöttar med några stygn här och där och småpratar med sina elever. Innan de satte igång med själva hantverket, ägnade de någon lektion åt att prata om den skånska yllebroderi-traditionen.Vilka som utförde den, hur brodöserna fick inspiration till sina motiv, vad det var man broderade på. Margareta Waidringer säger att just det här temat passar så bra.

– Dels läser treorna om sin närmiljö och Skåne i andra ämnen just nu, så det är ett sätt att sätta textilslöjden i ett sammanhang. Men det är också bra eftersom skånskt yllerbroderi är väldigt fritt. Det finns få regler, man får göra som man vill och det gör inget om det inte blir perfekt. Det får alla att känna att de lyckas.

Vi är här för att prata bildning med Margareta Waidringer. Vad det egentligen är inom slöjdämnet. Hon lyfter vikten av att ta till sig de basala kunskaperna i ett ämne. Att det krävs för att kunskaper ska utvecklas, sättas i en kontext och djupna – det som hon tycker är bildning.

– Jag har jobbat som textilslöjdlärare i snart 20 år. Samtidigt som kraven på analys- och reflektionsförmåga har ökat, upplever jag att allt fler elever har luckor i basala kunskaper. Och saknar man grunden blir det svårt med påbyggnaden, säger hon.

Foto: Aline LessnerDärför är Margareta Waidringer noga med att ta allt från början med sina elever. När hon undervisar tredjeklassarna under höstterminen, de som möter slöjdämnet för första gången under sin skoltid, börjar hon med att låta dem utforska vad en textilfiber egentligen är.

– Jag utgår från fårull, eftersom det har en lång tradition i svenskt textilhantverk.

Den allra första lektionen brukar hon gå runt med en svart plastsäck som eleverna blundande får sticka sina händer i, i tur och ordning. I den ligger det ull. Eleverna får känna på materialet, lukta på sina fingrar, gissa vad det är.

– Jag vill göra textilämnet taktilt. Det här med att lära med hela kroppen och att arbeta praktiskt med händerna är ett än viktigare komplement i utbildningen i dag, när vi är så mycket enbart i huvudet.

Ibland, om det passar, har hon tagit sina tredjeklassare till en närliggande 4H-gård i början av hösten. De har tittat på fåren, matat dem, bekantat sig med ullens ursprung. Tillbaka i klassrummet brukar Margareta Waidringer visa hur man spinner med hjälp av en slända, hur man kan tillverka en tråd.

– Det blir konkret för dem.

Därefter får eleverna lära sig att karda. De tovar tavlor.

– Jag tänker att jag också skulle vilja växtfärga med mina elever för att de ska få se hur man kan färga textilier. Men det kräver utrymme och man bör nog vara minst två lärare, eftersom stora grytor med skållhett vatten är inblandade.

Vi pratar lite med Anton Kristell. Han har valt att brodera ett motiv av ett av sina gosedjur. Det är en sådan där storögd figur som ser ut som något slags blandning mellan en panda, fladdermus och nallebjörn ungefär, en så kallad yoohoo. Förra lektionen gjorde han en teckning av den på ett vaxat papper, strök den ovanpå en kvadratisk yllefiltbit och stack hål med en nål längs konturerna och fyllde i med vit textilfärg. Nu har han dragit bort pappret och börjat med broderistygnen.

– Min mamma köpte yoohoon till mig när hon var i Stockholm en gång. Han är mitt absoluta favoritgosedjur, säger Anton Kristell och koncentrerar sig på att få till plattsömn på de grå partierna i den randiga, breda svansen.

Foto: Aline Lessner

Margareta Waidringer inledde dagens lektion med en samling runt ett arbetsbord. Hon gick igenom några olika typer av stygn som eleverna kan använda sig av när de broderar. Hon är noga med begreppen, tycker att de är en del av att bildas inom ämnet.

– Det är ju så att säga koden in i ett kunskapsområde, att veta vad saker och ting heter. Jag benämner stygn, verktyg och material hela tiden, vill att eleverna ska få med sig det.

Och på väggarna sitter fotografier, illustrationer och skisser för att eleverna ska påminnas ytterligare. Alltifrån en visuell beskrivning av hur över- och undertråd fungerar på en symaskin till enklare bilder, som vänder sig till de här yngre eleverna, av olika textila material.

Nu berömmer hon Anton Kristells fina plattsömsteknik och övervakar sedan när Tove Svenonius trär en ylletråd i en broderinål. För det vill hon att eleverna ska klara själva.

– Det hör till en viktig baskunskap, att kunna trä nålen själv. Dessutom har jag inte möjlighet att gå runt och trä femton nålar hela tiden.

Det finns ytterligare några tekniska grundkunskaper som hon vill att alla hennes elever ska få med sig från undervisningen, oavsett övrig kunskapsnivå och färdighet.

– Alla ska till exempel kunna sy i en knapp, laga ett hål och lägga upp en fåll. Vi kan inte ha ett samhälle där man tvingas gå till en dyr skräddare varje gång ett par byxor är för långa. Eller där man slänger en kofta som saknar en knapp. Det handlar om hållbarhet.

Tove Svenonius har trätt nålen nu och är i full gång med att brodera en gris. Hon är egentligen allergisk mot djur, men berättar att hon älskar dem. Så därför passar hon på nu när hon fick välja motiv helt själv.

– Det här är faktiskt jättekul! säger hon i slutet av lektionen, efter att ha suttit tyst och koncentrerad en lång stund.

Foto: Aline LessnerMargareta Waidringer vet att det kan vara svårt för eleverna med tålamodsprövande utmaningar som att brodera. Särskilt för en generation som är van vid ständig input, surfplattor och snabb direktrespons. Men desto viktigare att även göra sådant som måste få ta tid, anser hon.

– Jag brukar sätta på avslappnande musik när vi arbetar. Och ibland blir jag faktiskt förvånad över hur mycket eleverna går in i sina arbeten, även om det kan bli lite stökigt i slutet av de här en och en halvtimmespassen, säger Margareta Waidringer och ger en menande nick i riktning mot två elever som plötsligt har fått fnatt och springer och jagar varandra runt en grupp bänkar. Hon vänder sig till hela klassen.

– Nu är det dags för er att plocka undan era saker och ta fram era skrivböcker. Här på tavlan har jag skrivit några frågor som jag vill att ni svarar på i era böcker.

Att avsluta varje lektion med att eleverna kort får sammanfatta vad de gjort genom att besvara några enkla frågor, är ett sätt att tidigt förbereda dem i förmågan att utvärdera sitt eget lärande.

– Det är den stora skillnaden med skolan i dag. Att eleverna numera ska vara delaktiga i sin egen process. Och det är ju en viktig del av bildningen. Men som sagt, för att de ska kunna nå dit vill jag ge dem grunderna.

Skriv en kommentar

För att kommentera Lärarnas Nyheters artiklar kan du antingen logga in med ditt konto hos t ex Facebook eller Google (klicka på en av symbolerna här under) eller skapa en enkel inloggning där du anger namn och e-postadress. Klicka på Skapa nytt konto nedan, eller använd inloggningsformuläret om du redan har ett konto.
Annons

Fler nyheter