Ett begrepp i blåsväder

Från Specialpedagogik 2016-03-14 19:00

Illustration: Erica Jacobson

Det är inkludering som gäller. Men menar du och jag samma sak med ordet? Vi för samman forskaren Claes Nilholm och lärarna Helena Wallberg och Kenth Hedevåg till en diskussion om ett ord i ropet.
 
Foto: Anders G WarneMan vill ju vara för. Klart att alla får vara med. Men hur ska lärare klara av elever med alla upptänkliga svårigheter, helst i ett och samma rum? Stopp där! Redan nu behöver vi reda ut några missförstånd.

– Det råder en enorm förvirring kring begreppet inkludering, både i forskningen och i skolorna. Många låser sig vid placeringsdefinitionen, alltså var eleven befinner sig fysiskt, säger Claes Nilholm.

Pedagogikprofessorn Nilholm är den som droppar in sist till vårt rundabordssamtal i ett litet syrefattigt rum på ett kafé i Stockholm. Lärarna Kenth Hedevåg och Helena Wallberg har bekantat sig med varandra en stund på tåget. De är båda väl anlitade föreläsare kring skolutveckling, ofta med vinkeln inkludering, och de kan knappt bärga sig innan Claes Nilholm tar plats så att de kan nysta vidare i begreppet. Runt det lämpligtvis runda kafébordet sprids en stämning likt den man anar i Stjärnorna på slottet på tv. Människor som inte känner varandra och som artigt, nyfiket och med viss skepsis börjar bemöta varandras argument.

Illustration: Erica Jacobson

Placeringsdefinitionen: eleven är per definition inkluderad om hen befinner sig i det ”vanliga” klassrummet. Denna förenkling av ordet gör att Helena Wallberg ibland får höra att ”hon är elak mot barnen”. Ser hon inte att inkluderingen kör över de svaga? Placeringsdefinitionen leder också till att Skolinspektionen gång på gång påpekar att en kommun har för många särskilda undervisningsgrupper, med följden att några läggs ned.

– Och så kallas jag eller någon annan dit för att föreläsa för en motvillig lärarkår, som också tror att inkludering bara handlar om placering. Men placeringen räcker aldrig. Vi kan inte tala om inkludering om eleven inte känner sig inkluderad, säger Claes Nilholm.

Alla tre håller med om detta: individen måste uppleva en social och pedagogisk delaktighet för att vi ska kunna tala om inkludering. Men vid nästa fråga börjar åsikterna gå isär: Om en elev har det bra i en särskild undervisningsgrupp, så kan väl det kallas för en inkluderande miljö?

Ja, tycker Kenth Hedevåg. Han har startat flera särskilda undervisningsgrupper. Dock vill han hellre kalla dem ”grupper med pedagogisk flexibilitet” för att undvika det belastade ordet ”särskilda”.

– Det blir så otroligt fel när inkludering ställs mot särskild undervisningsgrupp. Många tänker sig dessa grupper som gamla obs-klasser i en avskild byggnad. Sådana statiska grupper är så klart exkludering, men så fungerar oftast inte särskilda grupper i dag. I de grupper jag tänker på ställer man höga krav på eleverna, har välutbildade lärare och hög flexibilitet. Ibland sker undervisning i klass, ibland kommer elever från ordinarie klass till den flexibla gruppen. Vi har fått fantastiska resultat, enligt såväl elever som vårdnadshavare och skola, säger Kenth Hedevåg.

Claes Nilholm kontrar. Särskolor, specialskolor, resursskolor och särskilda undervisningsgrupper sysslar inte med inkludering, anser han.

Foto: Anders G Warne

– Jag säger inte att de inte skulle vara bra, men det är inte inkludering. Det är ren språkförstörelse att säga att en resursskola är en inkluderande skola.

Claes Nilholm är ute efter att ordet ska användas rätt, eftersom inkludering tenderar att användas slentrianmässigt av alla som tycker att de gör ett bra jobb. Men allt som är bra är inte inkludering. Inkludering, så som det förklaras i Salamancadeklarationen, bygger på en avveckling av särlösningar.

Helena Wallberg vill också jobba efter Salamancadeklarationens princip.

– Varje gång vi säger att ”just för det här barnet funkar det inte” och i stället väljer en exkluderande lösning, tar vi ett steg tillbaka. Om vi inte håller fast vid inkluderingsvisionen kommer vi inte framåt. Det står i skol-lagen att skolan ska motverka funktions-nedsättningars konsekvenser och det gör vi inte genom att bara erbjuda mer specialpedagogik utan genom att utveckla den ordinarie undervisningen.

Men i samtalets början höll ju alla med om att inkludering inte är lika med att fysiskt placeras i en skola för alla. Nu låter det ändå som att Claes Nilholm och Helena Wallberg menar att placering i ”vanlig klass” är grunden för inkluderingen.

Ja, vidhåller de två, placeringen är grunden, men för att den ska vara värd namnet inkludering ställs en rad krav på undervisningen, krav som i dag sällan är uppfyllda.

– Vi kan inte ens börja tala om inkludering om vi inte har granskat skolan ur ett tillgänglighetsperspektiv, säger Helena Wallberg. Det handlar om enkla, praktiska saker som att schemat ska gå att läsa och att elever ska kunna få en överblick över sina läxor. Det handlar alltså om tydlighet, men också om flexibilitet: alla elever behöver inte göra samma sak på samma tid.

Hon vill tipsa om den nya delaktighetsmodellen från Specialpedagogiska skolmyndigheten. Dess sex aspekter av delaktighet, exempelvis engagemang och tillhörighet, kan hjälpa en skola att börja jobba med inkludering, menar hon.

Foto: Anders G Warne

Inkluderande arbetssätt är för Kenth Hedevåg att eleven har en känsla av sammanhang.

– När eleven upplever hög begriplighet, hög hanterbarhet och hög meningsfullhet – det vill säga får lagom svåra uppgifter och förstår varför hen ska lära sig detta – då kan vi tala om en hög känsla av sammanhang.

Sammanhang är ett ord som närmar sig vad Claes Nilholm lägger i begreppet inkludering. Utöver placeringen urskiljer han nämligen ett individperspektiv, att indi-viden känner sig delaktig, samt ett gemenskapsperspektiv. Denna gemenskap är fri från segregation, såväl socioekonomiskt som funktionsmässigt. Eleverna interagerar och arbetar mer i grupp. De sociala relationerna är viktiga.

– Svensk skolas styrdokument befinner sig mycket långt från denna definition. I dag är det individen som hela tiden ska bedömas och analyseras. Problemen knyts till individen, det blir extra tydligt i den ökande diagnostiseringen och medikaliseringen av elever, säger Claes Nilholm.

På systemnivå har ickeinkluderingen gått så pass långt att vi i dag har skolor med bra resultat och skolor med dåliga resultat, vars elever aldrig träffas. Boendesegregationen och det fria skolvalet ligger bakom detta, anser Claes Nilholm och utbrister:

– Vi lever i tron att vi har en enhetsskola, men vi borde fråga oss om vi inte har fått ett nytt parallellskolesystem. Skriv gärna det, detta måste läggas på bordet!

Läroplanen motverkar också inkludering, anser Kenth Hedevåg. Den nya läroplanen ställer så pass höga krav att 14 procent av eleverna inte kan söka till gymnasiet. Bland elever med diagnoser inom autismspektrumet misslyckas långt fler, tillägger han.

– Läroplanen speglar visserligen de behov som finns i samhället: tolka, värdera, reflektera. Men skolan är i regel inte så bra på att hjälpa eleverna hur de ska tolka och reflek-tera, utan konstaterar mer att dessa funktioner brister. Det leder till att stora grupper exkluderas.

Foto: Anders G Warne

Dagens bedömningskultur motverkar också inkludering, enligt Helena Wallberg. Lärare är oroliga för att inte bedöma likvärdigt och vill helst att alla elever uppvisar sina förmågor på samma vis.

– Fortfarande är det läsa och skriva som gäller när elever ska visa sina förmågor. Långa rapporter och uppsatser. Gymnasierna har blivit som miniuniversitet. Det är klart att elever som har svårt att fokusera faller emellan.

Nu bryter Claes Nilholm in, nyfiken på hur det ser ut där ute:

– Men ni som är oftare i klassrum än jag: vilka arbetsformer dominerar?

– Långa genomgångar, eget arbete, prov, säger Helena Wallberg.

– Jag håller med. För många elever är detta fullständigt omöjligt, säger Kenth Hedevåg.

De mest hårdföra inkluderingsförespråkarna, såsom den norske pedagogikprofessorn Peder Haug, tycker att specialpedagogiken i sig står i konflikt med inkluderingstanken. Eleven pekas ut som någon som behöver något speciellt.

Men sådan är verkligheten, säger Kenth Hedevåg. Skolan kommer alltid att stöta på barn med funktionsnedsättningar eller med psykisk ohälsa, som ja, behöver något speciellt.

– Vi kanske inte ska vara så otroligt rädda i en skola, som faktiskt är en pliktskola, att hitta på andra lösningar. Jobbar du på ett företag kan du välja mellan öppet landskap eller eget rum, att ha glasögon eller inte.

Han befarar att många slutar läsa skollagen efter sjunde paragrafen i kapitel tre, där det står att stödet i första hand ska ges inom klassens ram. Hade de kommit till paragraf elva, hade de även fått läsa om andra alternativ, såsom särskilda undervisningsgrupper.

Claes Nilholm framhåller att inkluderingsdiskussioner lätt leder till en svartmålning av lärarna, att de inte fixar att skapa en inkluderande miljö.

– Forskning visar att lärare sällan är barrikadkämpar för inkludering, men om de får stöd och vidareutbildning är de relativt positiva.

Illustration: Erica Jacobson

Därför är det oroande, menar han, att forskningen knappt levererar några studier om hur lärarna ska jobba konkret för inkludering. Pedagogiska metoder utvärderas mot kunskapsmålen, huruvida eleverna lär sig, men man glömmer att studera hur metoderna påverkar skolans bredare mål, dem som handlar om relationer och identiteter, resonerar Claes Nilholm.

Skollagens övergripande mål om att förmedla demokratiska värderingar och främja mänskliga rättigheter är tankar som enligt Claes Nilholm ger stöd för inkludering. Orden står där, men de är i princip utkonkurrerade av kunskapskrav på individnivå.

– Jag blir helt frustrerad. Skulle inte de övergripande målen vara viktiga, inte minst med tanke på hur det ser ut med demokratin i Europa i dag? Det är klart att skolans kunskapsuppdrag är viktigt, men vi måste kunna kräva av skolan att den klarar de andra målen också, säger Claes Nilholm.

Okej, vi konstaterar att en skola för alla – eller inkluderingen – inte är här. Sverige har förbundit sig att följa Salamancadeklarationen, men ordet inkludering finns faktiskt inte med i skolans styrdokument. Dessutom är stödet från vetenskapen och den beprövade erfarenheten relativt svagt, konstaterar forskaren. Ska då skolan fortsätta sträva efter inkludering?

Claes Nilholm:

– Ja, och vem är egentligen inte för att alla barn ska vara pedagogiskt delaktiga? Jag är också för att man ska försöka få den situationen att uppstå, så långt som möjligt, i det vanliga klassrummet.

Kenth Hedevåg funderar över om det kanske är lönlöst att försöka rädda ordet inkludering inom skolans värld. Det har nötts ned för mycket.

– Jag snuddar vid tanken att vi skulle skrota begreppet inkludering eftersom det finns en stor risk att vi stannar vid tolkningen att alla ska vara tillsammans och glömmer att sträva mot en hög känsla av sammanhang. Varför inte tala om pedagogisk flexibilitet i stället?

Pedagogisk flexibilitet är ett måste för att inkludering ska fungera, menar Helena Wallberg:

– Men det vore synd att ta bort ordet inkludering bara för att vi inte lyckas nå en samsyn om det. Jag vill inte släppa tanken att vi kan få till en skola som fungerar pedagogiskt för alla.

1970-talet

SIA-utredningen, Skolans inre arbete, från 1974 är kritisk till att runt hälften av eleverna får specialundervisning.

”I sina åtgärder för elever med svårigheter måste skolan sträva efter bästa möjliga utnyttjande av specialpedagogisk metodik. Att låsa denna till ett fåtal organisatoriska former är inte förenligt med kravet på effektivitet och anpassning till elevernas varierande behov.”

1980-talet

Läroplan för grundskolan 1980 tar intryck av SIA. Där talas inte längre om ”specialundervisning”, utan om ”elever med särskilda behov”.

Begreppet inkludering börjar utmana begreppet integrering.

1990-talet

1993 antar FN sina 22 standardregler för människor med funktionsnedsättningar. Ur regel 6 om utbildning: ”Medlemsländerna bör ha som mål att stegvis integrera specialundervisningen i den vanliga undervisningen.”

1994. Salamancadeklarationen undertecknas.

2000-talet

År 2000 skriver regeringen i Från patient till medborgare – en nationell handlingsplan för handikappolitiken: ”Utbildningspolitiken bör alltså utformas så att elever med funktionshinder kan delta i den reguljära undervisningen.”

2010-talet

2010. Ny skollag träder i kraft (se ruta ovan).

Bristande tillgänglighet läggs till som en diskrimineringsgrund i diskriminerings-lagen 2015. Det ökar kraven på en skola för alla.

Samling i Salamanca

1994 blir det ett internationellt genombrott för inkludering när representanter från 92 länder och 25 internationella organisationer samlas i spanska Salamanca till en FN-ledd konferens om specialundervisning. Ur Unescos Salamancadeklaration:

”Den grundläggande principen för den integrerade skolan är att alla barn, närhelst så är möjligt, skall undervisas tillsammans, oberoende av eventuella svårigheter eller inbördes skillnader.”

 

Illustration: Erica Jacobsson

Översättningsgroda: Ordet inclusion i Salamancadeklarationen har översatts till svenskans integration, vilket av många ses som ett direkt översättningsfel. I integration anpassar sig delarna till helheten, medan inkludering betyder att helheten anpassar sig till delarna.

 

Från parallellskola till grundskola

Med införandet av den allmänna folkskolan 1842 får Sverige ett parallellskolesystem. Elever i samma ålder undervisas i skilda skolformer. Folkskola och läroverk löper parallellt.

1946 föreslår Skolkommissionen en enhetsskola, ett slags skola för alla. Kommissionens formuleringar tangerar inkludering: ”Här öppnar sig skolans individualisering som den riktiga vägen att ge envar en för honom lämpad undervisning utan att de olika begåvningsgrupperna isoleras från varandra.”

Enhetsskolan drivs på försök 1950–1962. 1962 beslutar riksdagen om obligatorisk nioårig grundskola, som är införd fullt ut 1972. Läroplanen från 1962 innehåller många särlösningar.

 

Skollagen och mänskliga rättigheter

I portalparagrafen (kapitel 1, paragraf 4) i skollagen från 2010 står att skolan ska ”förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på”. Dessutom ska den ”uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen”.

I kapitel 3 om elevernas utveckling mot målen står att skolan så långt som möjligt ska ”motverka funktionsned-sättningens konsekvenser”. Mer konkreta formuleringar som brukar användas av inkluderingsförespråkare är: ”Det sär-skilda stödet ska ges inom den elevgrupp som eleven tillhör om inte annat följer av denna lag” (kapitel 3, paragraf 7).

Strax därefter, i paragraf 11, öppnar skollagen för andra lösningar: ”Om det finns särskilda skäl, får ett beslut (…) innebära att särskilt stöd ska ges enskilt eller i en annan undervisningsgrupp än den som eleven normalt hör till.”

Bloggat om denna artikel Twingly

Skriv en kommentar

För att kommentera Lärarnas Nyheters artiklar kan du antingen logga in med ditt konto hos t ex Facebook eller Google (klicka på en av symbolerna här under) eller skapa en enkel inloggning där du anger namn och e-postadress. Klicka på Skapa nytt konto nedan, eller använd inloggningsformuläret om du redan har ett konto.
Annons

Fler nyheter