Samspelar i sin egen takt

Från Specialpedagogik 2016-02-02 14:53
Poängen är inte att bli exakt förstådd varje sekund. Det viktigaste är att eleverna får tid att hitta egna sätt att kommunicera.
Foto: Ola TorkelssonBelysningen är dämpad i klassrummet på Stenröse träningsskola i norra delen av Lund. På pianot brinner några värmeljus och bakom tangenterna sitter musikläraren Micke Skoog. Det är rytmiklektion för de fyra eleverna Aron, Eskil, Vilmer och Alaa i klassen Vinden.

Då och då byter Micke Skoog instrument, det är många slagverk inblandade. Lärare och elevassistenter rör sig i takt till musiken. De går runt med eleverna och deras rullstolar. Stampar, snurrar runt, eller berör eleverna utifrån en förutbestämd koreografi för att förstärka musikens rytmer. Men ungefär halvvägs in i lektionen, det är samma upplägg varje vecka, händer något. Pedagogerna och elevassistenterna avlägsnar sig. Kvar i en ring i mitten av klassrummet sitter de fyra eleverna i sina rullstolar. De är vända mot varandra och det är till att börja med helt tyst. Lärare och assistenter står längs väggarna i klassrummet och låter det vara så. Micke Skoog lägger försiktigt ifrån sig tamburiner, regnrör och vindspel. Det skallrar lite. Sedan kan man åter höra en knappnål falla. Alla väntar.

Så bryts plötsligt stillheten. Aron lyfter sin ena arm och slår med den mot armstödet på sin rullstol. Om och om igen. Eskil faller in i klasskompisens uppmaning, han ger ifrån sig rop. Även för en utomstående, som inte känner eleverna, är det lätt att tolka. Eleverna är överens och vill ha mer. Nu stämmer Vilmer in också. Han ropar, som Eskil.

Foto: Ola TorkelssonEleverna får ännu en stund av egentid med varandra. Sedan börjar Micke Skoog försiktigt slå på en trumma igen. Aron ser nöjd ut. Lärare och elevassistenter återupptar sina rörelsemönster.

Efter rytmiklektionen är läraren Linn Nilsson upprymd. Hon märker att eleverna uppskattar den här stunden, ser deras glädje. Hon var noga med att gå runt och teckna tack till var och en av dem, för att visa dem att de är med och bidrar. Men det är många intryck, så nu efteråt behöver eleverna vila en stund med stöd av sina assistenter.

– Hos oss går det ju minst en vuxen på varje elev. Vi är alltid med och det är så lätt att hela tiden ta över och snabbt komma till undsättning och förklara vad eleverna menar. Vi känner ju dem så väl, vet vad minsta ryckning i kinden betyder, säger Linn Nilsson.

Men på sistone har de diskuterat sitt förhållningssätt mycket, sinsemellan i arbetslaget. Och landat i att de ofta gör eleverna en björntjänst. Så sedan ett tag tillbaka har kollegorna här en medveten inställning som ska genomsyra hela verksamheten.

– Vi försöker hålla oss i bakgrunden så mycket som möjligt i elevernas samvaro med varandra och andra utomstående. Den största vinsten för eleverna behöver inte nödvändigtvis vara att precis alla tecken de kommunicerar med blir förstådda av motparten. Det kan vara ett större värde att känna en självständighet och tillåtas kommunicera på egen hand, säger Linn Nilsson.

Hon berättar att de även har sett över hur de placerar eleverna i klassrummet för att öka kontaktytorna mellan dem. Och vid exempelvis lunchen sitter de aldrig vuxen-elev-vuxen-elev vid bordet längre, utan ser till att eleverna sitter bredvid varandra.

– Vi har tagit stort intryck av Daniel Östlunds forskning om horisontell kommunikation. Men det som också har fått oss att aktivt fundera kring det här är ett kommunikationsprojekt som pågick inom särskolan i kommunen under fjolåret, berättar Linn Nilsson.

Projektet hon syftar på finansierades genom Specialpedagogiska skolmyndigheten, spsm. Elever med samma typ av alternativa kommunikationsverktyg, akk, fick mötas över skolgränserna. På Stenröseskolan tog man emot elever som använde sig av grafisk kommunikation, så kallad gakk.

– Vi hade många elever hos oss som använde gakk och det var spännande att se vad som hände när de fick möta elever som kom från andra skolor i en samtalsgrupp där den här metoden användes, berättar Malin Holmqvist, också hon lärare här.

På andra skolor ordnades i stället samtalsgrupper med tecken som stöd, så kallad takk. Parallellt fick personal inom kommunens särskolor kompetensutveckling inom akk och möjlighet att diskutera och dela erfarenheter under ett flertal workshops.

– Det ledde till att vi började fundera över de elever som inte har möjlighet till något av detta, säger Malin Holmqvist.

För i och med samtalsgrupperna såg de att det hände saker när eleverna fick möjlighet att mötas: de tog inspiration av varandra, växte och utvecklades. Nya viktiga relationer växte fram. Och plötsligt, efter några gånger med möten i samtalsgrupper, kunde personalen hålla sig i bakgrunden. I stället turades eleverna själva om att hålla i och ansvara för sammankomsterna.

– Det var häftigt att se och den glädjen vill vi ge våra elever på lägre utvecklingsnivå också, säger Linn Nilsson.

Och pedagogerna här menar att ingenting är omöjligt. Men man kan behöva tänka utanför ramarna. De har sett över de olika elevernas scheman och synkat aktiviteterna mer än förut. Så när en elev exempelvis har massage ligger det en annan elev bredvid, så att de nuddar varandra.

– Det blir ytterligare en dimension. Plötsligt finns utrymme till elevkontakt förutom själva massagen i sig.

Och när de arbetar med resonansplattan för någon av eleverna ser de numera ofta till att en klasskompis får vara med.

– Att koppla ihop ett sinnligt intryck till någon form av aktivitet som man själv styr och dessutom få gensvar av klasskompisen genom resonansplattan är stort. Allting i vår värld kräver tålamod men vi ser att det här leder till framsteg.

Ett sådant kliv framåt skedde under arbetet med temat ”kompis”. Varje elev har själv fått presentera sig utifrån sin favoritleksak, -musik och -aktivitet. Inspirationen kommer från samtalsgrupperna under kommunikationsprojektet.

– Syftet har varit att väcka nyfikenhet på varandra och att lyssna till varandra. Vi utvecklas i relation till andra. Den möjligheten måste vi ge alla elever, oavsett utvecklings-nivå, säger Linn Nilsson.

Och det medvetna arbetet med att möjliggöra elevernas intresse för alla som rör sig i skolans lokaler syns på väggarna mellan klassrummen. Här sitter foton av samtliga, både elever och personal. Malin Holmqvist visar hur man kan trycka på någon av dem och att varje person har ett inspelat ljud.

– Bilderna med tillhörande ljudknappar sitter i rullstolshöjd. På detta sätt kan våra elever själva visa om de vill prata om någon speciell.

Terese Seger som är rektor för Stenröseskolan betonar vikten av att låta förhållningssättet landa i hela arbetslaget.

– Att arbeta så här handlar ju om att ha ett visst perspektiv och det är viktigt att all personal delar grundsynen. Därför pratar vi och diskuterar detta ständigt på våra möten. Och även assistenterna har fått fortbilda sig. Jag ser ett enormt driv i hela personalgruppen. Men det här är ju ingenting som man blir färdig inom. Det handlar om en ständig utveckling och lärprocess.

Linn Nilsson menar att förhållningssättet dessutom bygger på fingertoppskänsla som växer ur lyhördhet och erfarenhet. Och att det kräver att man hela tiden medvetandegör det i arbetslaget. Det går nämligen inte att lära sig när man som pedagog ska översätta elevens kommunikation till någon annan och när man bör hålla sig i bakgrunden.

– Men generellt krävs en djup lyhördhet och att våga låta det vara tyst. Och någonting har hänt i vår grupp tack vare det här. Nu ska ett par elever till exempel ses för en gemensam aktivitet på kommande lov. De har funnit varandra och visar tydligt att de trivs ihop.

Skriv en kommentar

För att kommentera Lärarnas Nyheters artiklar kan du antingen logga in med ditt konto hos t ex Facebook eller Google (klicka på en av symbolerna här under) eller skapa en enkel inloggning där du anger namn och e-postadress. Klicka på Skapa nytt konto nedan, eller använd inloggningsformuläret om du redan har ett konto.
Annons

Fler nyheter