”Skollagen ger lärare frikort på dåliga metoder”

Från Specialpedagogik 2016-01-31 16:13

Foto: Ulrica Zwenger

När Bo Hejlskov Elvén kommer som konsult till en skola kräver han fullt mandat för förändringar. Samma makt vill han att specialpedagoger ska ha.

Konflikten har redan gått alldeles för långt. Kevin, som har svårt att härbärgera sin ilska, har kommit i bråk med bänk-grannen. Efter att lappat till klasskompisen börjar han att kasta saker omkring sig i klassrummet. Det är inte första gången. Nu kommer läraren emot honom, högröd i ansiktet, och griper tag i hans arm.

Detta är ett typiskt läge när skolan skulle kunna kalla på psykologen Bo Hejlskov Elvén. På senare år har han seglat upp som något av en guru inom skol- och omsorgsvärlden med sin lågaffektiva pedagogik för att bemöta ”besvärliga” människor. Han har skrivit flera böcker, bland andra Beteende-problem i skolan, och hans föreläsningar är uppbokade ett år framåt.

Utgångspunkten för metoden är lika medmänsklig som utmanande i ett skolsystem skapat för ”normala” barn, därtill marinerat i idéer om moralisk fostran.

– Jag har arbetat med våld i 15 år. På ett sätt är det enkelt; våld är en sådan tydlig mätare på ett misslyckande. På samma sätt blir det uppenbart när man hittar rätt metod för att förebygga det.

Foto: Ulrica Zwenger

De som en gång hört eller talat med Bo Hejlskov Elvén vet hur roligt det kan vara. Han är rapp, och har lätt till skratt. Ofta talar han i det som vi journalister lystet kallar ”rubriker” – alltså formuleringar med drastiska budskap, gärna med en provokativ udd. Som när han kallar skolan en ”hierarkisk skendemokrati med ett ledarskap byggt på tillrättavisningar”. Eller när han med ett litet leende framhåller att ”lärare inte är tränade i reflektion”. Eller frankt påstår att skolan faktiskt får betalt för att barn inte ska slåss.

– Många lärare blir provocerade när jag säger att skolans misslyckanden kring barn med särskilda behov beror på inkompetens. Men sedan lärarlegitimationen infördes kan ingen pedagog längre ursäkta sig med att hen saknar kompetens för att bemöta barn med särskilda behov, eller – vilket tyvärr är väldigt vanligt – skylla problemen på elever. Att prioritera, planera och leda är en del av lärarjobbet.

Under flera år har skollagen dessvärre givit pedagoger vad Bo Hejlskov Elvén kallar ”frikort på dåliga metoder”. Skollagens femte kapitel handlar om trygghet och studiero. Här finns bland annat bestämmelser om ordningsregler och disciplinära åtgärder som utvisning, kvarsittning och avstängning.

– Andemeningen i kapitlet är ju att det ibland är barnen det är fel på. Även om Björklund inte sitter kvar på sin post svävar hans ande ännu över skolan. Det kapitlet måste bort!

Den lågaffektiva pedagogik Bo Hejlskov Elvén själv har utvecklat härrör från flera kunskapsfält: neuropsykologi, stressforskning och affektteori. Själva grundantagandet är hämtat från den amerikanske psykologen Ross W Greene: Barn som kan uppföra sig gör det. De barn som av olika skäl inte klarar det, måste få hjälp att hantera svåra situationer med bevarad värdighet och självkontroll.

Metodiskt bygger han sedan upp en modell med konkreta förebyggande åtgärder som, utöver individuella handlingsplaner för elever, poängterar en kontinuerlig och självrannsakande utvärdering bland personalen. Ytterligare ett grundantagande – att affekt smittar – leder vidare till olika strategier enligt en affektutbrottsmodell, som exempelvis avledningar, ett lugnande kroppsspråk och fysiskt avstånd i kaoslägen.

Just fasthållningar är något av en käpphäst för Bo Hejlskov Elvén. En vuxen som håller fast ett barn har ”slagit i metodtaket”, och förpassat både sig själv och barnet till ett tillstånd av maktlöshet. Därur föds inget fruktbart.

– För att hitta lösningar måste pedagoger erkänna sin maktlöshet, och att de saknar bra metoder för att hantera den.

I riktigt akuta lägen, där någon riskerar att komma till skada, förespråkar han i stället så kallad medrörelse. Det innebär att pedagogen följer med i elevens aggressiva rörelser och avleder dem i max tio sekunder, släpper, och följer med igen. Allt enligt grundtesen om affektsmitta. Motstånd smittar, ”medstånd” föder kraft hos eleven att själv ta sig ur situationen och återfå sin självkontroll.

När Bo Hejlskov Elvén kallas in som konsult har oftast det problem som skolpersonalen upplever vuxit till en pågående konflikt. Det första han gör är att titta på yttre faktorer. Kan de problemskapande beteendena rent av byggas bort?

Så tar han exemplet när han kom till en skola där elevernas springande i den långa, breda korridoren skapade både stök och konflikter med ditkallade rastvakter. Enligt rektorn hade problemet i princip funnits sedan skolan byggdes 1967. Nu fick det en snabb lösning: mellanväggar uppfördes i korridoren så att det bildades mindre ”rum” och därmed dämpades elevernas naturliga impuls att springa långt och fort.

– Ombyggnation är mycket billigare än en icke-fungerande skola. Det kan både göra undervisningen effektivare och faktiskt minska behovet av elevassistenter.

I en annan skola låstes dörrarna varje rast för att hindra eleverna att springa in. Resultatet blev ständiga konflikter i de köer som bildades efter rasternas slut. Bo Hejlskov Elvén kallades in, och gav det självklara rådet:

– Jamen, öppna dörrarna!

Till en början kunde hans lösningar stöta på patrull hos skolledningen. I dag åtar han sig inga uppdrag där han inte åtnjuter ledningsmandat.

– Tyvärr saknar ofta skolledningen insikt i vilken kompetens som redan finns i huset. Specialpedagoger får inget mandat, inte ens över andra pedagoger. I stället beordras de att bli ett slags överutbildade assistenter till barn som övriga lärare inte klarar av.

I stället bör specialpedagogernas roll tydligt definieras av skolledningen, menar han. En specialpedagog med makt kan ägna sig åt att handleda andra lärare, liksom att utveckla skolans pedagogik på ett mer över-gripande plan.

Ett tydligare mandat kunde också ge denna personal med spetskompetens en given sittplats i lärarrummet:

– Specialpedagoger är per definition förändringsbenägna. De som har den informella makten i lärarrummet är däremot oftast personer som pläderar för enkla lösningar. Mandat uppifrån skulle göra det lättare för specialpedagogiskt utbildade att inta en position där de blir lyssnade på.

Den bäst fungerande skola han själv besökt har en specialpedagog anställd som rektor.

– Jag hoppas att den nya rektorsutbildningen ska ha mer fokus på specialpedagogik. Det skulle bidra till professionaliseringen av skolan.

Bo Hejlskov Elvén är född 1965 och uppvuxen i danska Silkeborg, som mellanbarn i syskonskaran med tre barn och i en släkt av ”småföretagande arbetarklass”.

Familjen hade ofta extra människor boende hemma hos sig; hemlösa eller folk med missbruksproblem som hans mamma eller pappa kommit i kontakt med.

– Jämlikhet var något fullkomligt grundläggande i vår familj. Det tog jag med mig när jag senare fick jobb inom omsorgen, och det ger fortfarande mening åt det jag gör i dag.

Efter flytt till Sverige och några år på fabriksgolv utbildade han sig till psykolog och hamnade snart, via skola och bup, inom omsorgen. På ett rent personligt plan har han också fått stifta bekantskap med psykiatrin genom den i dag vuxna dottern Sophie Abild.

Tillsammans har de gjort den nyutkomna metodboken Beteendeproblem i psykiatrisk vård. Bo står för teorin, Sophie bidrar med exempel hon själv bevittnat eller upplevt inom psykiatrin.

– Som pappa till en vuxen patient får man ju inte veta så mycket, på grund av sekretessen. De få gånger hon var inlagd kunde hon säga: ”Det var lite bråkigt i dag, jag mår inte så bra.” När hon väl berättade var det tungt att ta del av.

I dag ägnar Bo Hejlskov Elvén psykiatrin uppåt 80 procent av sin arbetstid:

– Psykiatrin har knappt förändrats sedan 1700-talet, då bältet kom – ja, det ska vara att man numera även har tillgång till lugnande sprutor. Samtidigt har omsorgen sedan 1970-talet genomgått en jätteförändring i metod och pedagogik. Inom psykiatrin finns alltså mycket att göra. 

Just nu riktar Bo Hejlskov Elvén också nyfiket blicken mot primär- och specialistvården i en forskningsartikel som han skriver tillsammans med sjuksköterskan Andrea Page. Målet är att finna metoder för att exempelvis förebygga fasthållning när en tvååring ska få en spruta i ryggen.

– Det är så enkelt att hänvisa till att en sådan situation kan bli farlig utan fasthållning, men nog borde det finnas ett annat sätt? Sådana etiska och praktiska frågor tycker jag är jättespännande. 

Foto: Ulrica ZwengerNamn: Bo Hejlskov Elvén.
Gör: Leg psykolog.
Aktuell: Med boken Barn som bråkar. Att hantera känslostarka barn i vardagen (Natur & Kultur, 2015).
Familj: Fru, som är barnmorska, samt, efter ihopgifte, sex vuxna barn.
Bor: I Lomma, Skåne.
Bakgrund: Psykologexamen i neuropsykologi 1999. Har arbetat vid bup i Lund, som skolpsykolog (i Danmark) samt i egen firma som handledare, konsult, föreläsare och författare (i Sverige och Danmark). Ledamot i Etikrådet, Sveriges Psykologförbund.
Böcker i urval: Beteendeproblem i skolan (Natur & Kultur, 2014), Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder (Studentlitteratur, 2009).
Samlar på: Hattar. ”Jag har ett 50-tal hemma, och använder 30 av dem regelbundet. Bäst gillar jag formella hattar, som plommonstop och pork pie.”

Bloggat om denna artikel Twingly

Skriv en kommentar

För att kommentera Lärarnas Nyheters artiklar kan du antingen logga in med ditt konto hos t ex Facebook eller Google (klicka på en av symbolerna här under) eller skapa en enkel inloggning där du anger namn och e-postadress. Klicka på Skapa nytt konto nedan, eller använd inloggningsformuläret om du redan har ett konto.
En inkompetent lärares försvarstal

Kära Bo Hejlskov Elvén, du var precis med mig på min löptur. Jag springer ibland, för att överleva, fysiskt och psykiskt. Det är så mycket jag vill säga till dig efter jag läste en artikel i lärarnas nyheter ”Skollagen ger lärare frikort på dåliga metoder” hette den visst. Under de 50 minuter jag sprang så försökte jag hitta någon logisk ordning på allt jag vill säga, så att det blir lätt att förstå och inte för mycket att läsa.
Vi har ett problem. Du är en högutbildad person, expert på ditt område, legitimerad psykolog, arbetat på BUP i massor av år, läst hyllmeter med litteratur och forskning kring barn med neuropsykologiska funktionshinder, jag förstår det och jag, jag är inte ens legitimerad lärare, bara en lärarstudent på sin sjätte termin som arbetat i skolan i 15 år, nu klasslärare för en hög med 7-åringar. Vi har ett problem. Du sitter på en piedestal ganska högt ovan mig, det är inte bara ditt fel, de som kommer och ser på dina föreläsningar som tydligen är fullbokade i ett år framöver, de har hjälpt dig dit. Jag sitter inte bredvid dig, jag är ganska långt under dig, man skulle kunna säga att du föraktar mig. Det är inte första gången du stött på motstånd av lärare, det var lätt att förstå när du kallade oss lättprovocerade och jag förstår dig, där sitter du och dinglar med benen med all din erfarenhet och utbildning i ryggen så vem är jag? Klart att motstånd från någon så långt under dig lätt kan avfärdas som en lättprovocerad inkompetent idiot.
Jag tänker ändå försöka, förklara, varför din förenklade värld inte riktigt passar in i min. Vi kan börja med att du ändå verkar hysa ett visst förtroende för speciallärare, som jag i min inkompetens att hantera barn med diagnoser dumpar över på dessa överkvalificerade assistenter, eftersom jag, som enkel lärare inte kan hantera dem. Nu är det så att jag har mina kära diagnosbarn i min klass och jag har inte dumpat dem någonstans, men om jag skulle dumpa dem på någon, så behöver det inte vara en specialpedagog, jag är ledsen att berätta det, men nästan vem som helst kan lära ett barn med diagnos vad som helst så länge hen inte behöver anpassa sig efter någon annan, själv i ett rum, med en vuxen, det kan vara du, det kan till och med vara jag.
Men när jag nu har dumpat över dessa barn på specialpedagogen i ditt resonemang så har jag ju kvar mina ”normala” barn i klassrummet, dessa underbara normala barn, som skolan egentligen är anpassad för, denna gråa massa, en klump barn som inte är ett dugg speciella, bara normala. Åter igen så vinkar jag här nerifrån och tänker hävda att det inte finns några normala barn, tur är väl det! I min klass finns det 15 individer och jag vet att jag är extremt lyckligt lottad som bara har 15 onormala individer i min klass.
Du är välkommen att besöka min klass på en matematiklektion om du vill, du kan ta nåt annat, men som ett exempel. Där har vi det högpresterande lätt understimulerade barnet som räknar som en raket i sin matematikbok, allt blir rätt, men ändå ibland måste vi slå på bromsen, för i Lgr11 så är det andra krav än just vara snabb i boken, du måste verkligen förstå vad du gör, jag måste försöka hinna med att kommunicera matematik, det tycker inte den här eleven är roligt, då är det roligare att vässa pennor och sticka bänkkamraten med dem, om vi bara ska prata. Vad gör jag då, jo jag prioriterar, jag och min kollega kopierar uppgifter, nähä, de duger inte, vi letar fram gamla böcker, då blir det bättre, en egen bok som ingen annan har, vad bra, inga pennuddar i kompisen. Jag måste hålla koll på eleven som vill hinna ikapp den högpresterande eleven genom att slarva, jag måste hjälpa eleven som räknar talet 1+2 på fingrarna medan de andra räknar 13+3 utan problem, jag måste sätta igång eleven som glömt ta upp boken och sitter och drömmer om minecraft, jag måste titta på ett blåmärke, leta fram plåster till obefintliga sår och lyssna på vad någon elev såg på tv igår, 1+3 = 4 BRA!!! Från sidlinjen närmar sig ett problem, min högpresterande elev har slut på uppgifter, jag som precis nästan fått min svaga elev att förstå det här med pengar, saker flyger i klassrummet, jag ska vägleda, leda och prioritera, jag kan inte vägleda och leda när sudd flyger runt, jag måste, ta eleven med diagnos, nu, den svaga eleven som är på vippen att börja gråta för att den inte kan får vänta, prioritera. Ja, det gick, hen fick läsa en bok, välja vilken hen vill, hen valde en om valar, oj, jaha, eleven med annat modersmål, hur går det för dig då? Bra hoppas jag.
Matkö, elev med diagnos, slår en annan elev, i kön. Ja, nu skulle ju du Bo kunna säga lika självklara saker som att jag borde låsa upp stängda dörrar, jag borde låta den elev som inte kan stå i kön, gå själv. Vilken tur att du tänkte på det, för det har jag inte provat, inte gå själv, inte äta själv, inte gå i liten kö, inte gå i stor kö, inte äta på andra tider, inte äta ensam med en lärare, inte äta med de andra barnen, inget av det har provat, JO, det HAR vi ju, kollegan som hade hen förra året, jag bara skojade, skulle se om du var med, det börjar bli långt det här.
SÅ, elev slår annan elev, trots att jag är en inkompetent lärare utan förmåga till reflektion kan jag ju förutse att om jag nu tar tag i den här eleven så kommer eleven stelna från hårroten till tåspetsarna, jag kommer att få hens naglar inborrade i mina händer när hen förtvivlat försöker ta sig loss, om jag inte släpper tillräckligt fort så kommer jag få en skrikande helt hysterisk och ledsen elev, släpper jag för fort riskerar jag att eleven fortsätter att slå sin kamrat, hur som helst är maten förstörd och jag kan glömma att hen kommer att få i sig någon lunch idag. Så jag prioriterar, slår hen med knytnävarna lite löst går jag med på fem slag, sen tar jag konsekvensen, håller eleven fast sin kamrat och sparkar griper jag in vid den tredje sparken, prioritera, jag vet vad som väntar, prioritera.
Jag är en enkel lärare, en trollkonstnär, som ofta och med andras hjälp i klassrummet leder, vägleder och prioriterar. Jag har överseende med sen ankomst från den utvisningshotade eleven, att barnet vars föräldrar inte alltid är sams inte längre kan koncentrera sig i klassrummet, att någon måste stå när andra måste sitta, att vissa elever kan känna en bild i hela sig med får inte ut det i ord, jag leder den som nyss lärt sig skriva sol och vas, den som nyss lärt sig säga sol och vas och den som kan skriva en hel berättelse som handlar om en sol och en vas. I min komplexa värld, är kompetens för att se, leda och vägleda alla elever i klassrummet ledordet, jag kan inte lämna någon bakom mig, jag måste hjälpa alla där de är, nu.
I mitt klassrum finns inga normala barn, de är glada, ledsna, arga, rädda, de vill visa mig alla sina blåmärken och berätta allt de sett på tv igår eller att de ska till stallet, både den här veckan, och nästa och nästa. Jag älskar dem, jag gläds med deras framgångar och jag lider än in i själen med deras misslyckanden. Jag skrattar med dem, jag skäller på dem, jag kramar dem, jag tar tag i dem.
Vi har ett problem. Du är en högutbildad person, expert på ditt område, legitimerad psykolog, arbetat på BUP i massor av år, läst hyllmeter med litteratur och forskning kring barn med neuropsykologiska funktionshinder, jag förstår det, och jag, jag är bara en enkel lärare…….
Mvh
Kristina Kihlström

Verkligheten vs utopin

Underbar verklighetsbeskrivning och uppgörelse med förståsigpåare som bannar och dömer ut.

Leg. Arbetsterapeuter

Hej
Efter att vi läst artikeln vill vi påpeka följande:
Vi är två arbetsterapeuter som har jobbat inom skolans värld i flera år och ser ett behov av flera arbetsterapeuter. Arbetsterapeuter behövs i skolans värld som ett komplement till redan befintliga resurser. Detta har redan tidigare uppmärksammats i andra sammanhang bland annat i tidskrifter och i forskning från KI. Vi arbetsterapeuter är på väg in i skolvärlden och kommer att bli en naturlig del av elevhälsan precis som vi är i andra länder.
Vi arbetar både med elever, personal och miljö. Hur lär sig elever? Vad kan förändras för att förbättra inlärning (miljö, hem, skola, fritid). Se den enskilda individen och anpassa efter elevens förmågor. Vi har träffat många barn och ungdomar, en del med NPF. Vårt fokus har legat på kognitiva funktionsvariationer samt exekutiva funktioner. Arbetet kan bestå i tekniska hjälpmedel, rörelseträning eller/och avslappning.
Tack för en väldigt bra artikel
Glada hälsningar
Lena och Jaana
www.måväl.nu

Man kan alltså marknadsföra

Man kan alltså marknadsföra det egna företaget även på det här sättet. Ännu ett tecken på vad skolan blivit, en marknadsplats och experimentplattform för de senaste trenderna inom pedagogiken.
Varför behövs er profession nu? Kan det vara symptombehandling det rör sig om? Symptom på vad i så fall?

Annons

Fler nyheter