Se, bekräfta och bemöta

Från Specialpedagogik 2014-11-04 21:52

Hur bryter man mönstret när elever stänger öronen och lärare slutar bry sig? Fem före detta elever på barn- och fritidsprogrammet har skrivit om sina erfarenheter i en bok för lärare.

 

Bild: Anna-Lena Lundqvist.

– Ungefär hälften av alla i klassen var skoltrötta. Jag också. Jag ville hoppa av i tvåan.

– Och jag tänkte hoppa av i trean. Jag var hemma i två månader, men blev övertalad av vår lärare att komma tillbaka och ta studenten. Hon ringde och brydde sig. Brydde sig på riktigt.

Ariana Gecaj och Alexander Andersson möts på Burgårdens gymnasium i Göteborg, nästan fyra år efter att de gått ut. Ingen av dem hoppade av, nu pluggar en och en jobbar.

Anledningarna var flera: en engagerad lärare, ett projekt med dramatikern Jonas Fröberg, det egna skrivandet, bättre stämning i klassen, en teaterföreställning och en bok.

– Plötsligt blev det roligt att gå i skolan. Normalt sett satt vi med en lärobok. Allt var så styrt. Nu kom någon och frågade: Hur vill ni ha det? Vad är viktigt för er? Vi blev intresserade. Vi fick utvecklas, reflektera och fick ett bättre självförtroende, berättar Ariana Gecaj. Det var inte bara ”ni måste, ni måste”.

Nu delar hon och Alexander Andersson, samt ytterligare tre ungdomar, med sig av sina erfarenheter i boken Att inspirera skoltrötta. Den är skriven tillsammans med dramatikern Jonas Fröberg, barn- och fritidsläraren Catharina Pettersson och forskaren Martin Hugo. De fem ungdomarna har varit redaktionsråd, godkänt all text och skrivit egnakommentarer efter varje kapitel.

– Det har varit en process där vi suttit tillsammans varje söndag i mer än ett år, berättar Jonas Fröberg som också är konstnärlig ledare på Teater Spira.

Mellan 2006 och 2011 arbetade han tillsammans med ett par pedagoger på Burgårdens utbildningscentrum.

Projektet finansierades av Allmänna arvsfonden och skulle från början handla om Stad och Makt, men ganska snart kom det i stället att handla om ungdomarna själva och deras berättelser.

– Det var en segregerad klass med en spänd och lite hotfull stämning under en tyst yta. Gliringarna haglade. Trots ett spännande ämne var det svårt att få igång en dialog. Därför bestämde vi oss för att i stället fokusera på gruppen. Om vi inte kan få till ett bra möte, kan vi glömma att ha ett bra samtal, säger Jonas Fröberg.

Nästa lektion uppmanades eleverna i stället att skriva texter utifrån sina egna liv. Alla fick skriva anonymt. Vad de ville, sant eller osant, högt eller lågt. Det blev väldigt starka berättelser.

– Jag trodde att jag var ensam om mina problem, men när vi läste texterna kände jag; Finns den här personen i min klass? Jag insåg att ”everyone has their own battles”.

Det gjorde att jag blev mer förstående. Lite försiktigare och lite snällare mot andra i klassen, säger Ariana Gecaj.

Så småningom fick de som ville läsa upp sina texter. Det öppnade för samtal och dialog, och långsamt förbättrades stämningen i gruppen.

– Det krävs mod att läsa upp vad man skrivit för tjugofem personer. Alla gillade det inte. Men det slutade med att även några av de blygaste vågade, berättar Alexander Andersson.

Så småningom växte texterna till ett teaterprojekt: pjäsen Vad du inte vet om mig som bland annat spelades för en fullsatt aula av barn- och fritidslärare.

– De blev väldigt berörda. Några grät, minns Ariana Gecaj.

Parallellt med arbetet kring texterna fortsatte arbetet med klimatet i klassen.

Regelbundet drog de ihop stolarna och hade samtalsrundor. Där fick alla säga vad de tänkte, men man kunde också låta bli och säga ”pass”.

– Vi fick reflektera, och utvärdera vårt eget beteende. Vi gick barn- och fritid och tänkte oss arbeten där vi måste bemöta människor på ett bra sätt, men hur skulle vi kunna det när vi inte ens kunde bemöta varandra? resonerar Adriana Gezaj.

– Vi fick ta det vuxna ansvaret. Det är en skillnad när läraren säger: ”Det här känns inte bra, hur ska vi göra?” jämfört med ”Ni måste skärpa er”, instämmer Alexander Andersson.

Att som lärare skälla och ställa krav fungerar dåligt menar de. Inte heller hot som ”Du förstör din framtid”, fungerar.

– Det vet man redan, men man orkar inte ta till sig det. För en del i vår klass var det en stor ansträngning att ta sig till skolan. För andra var det en fristad. I det läget behövs inte skäll utan ett ”Välkommen, vad bra att du kom”. Skolan är ju grunden för allting. Hoppar man av är det ett verkligt utanförskap, konstaterar Ariana Gecaj.

 

Bild: Anna-Lena Lundqvist.

Hur gör man då som lärare om man inte har ett projekt, inte en skådespelare i klassen, och inga pengar från Allmänna arvsfonden? Jonas Fröberg berättar att det som betydde allra mest för eleverna var en vuxen som verkligen brydde sig, som de fick förtroende för, och att undervisningen handlade om något som de upplevde var verkligt.

– Lyssna och bry dig. På riktigt. Även om det blir obekvämt – sex, nassar, bögar, blattar, svennar, hat, sorg, ilska, kärlek – vik inte undan från de samtalsämnen som kommer upp. Våga lämna lärarrollen och läroplanen för en stund. Var människa i mötet med andra människor!

För att klara det behöver man vara en modig och stark lärare och också känna att man har stöd uppifrån, från rektor och skolledning. På Burgården, liksom på många andra ställen, är lärare hårt tyngda av administration och tidspress.

– En sak vi har haft stor nytta av är att vara två i klassrummet. Kanske kan man som ämneslärare göra ett kreativt projekt tillsammans med en musiklärare, bildlärare, eller dramalärare? Då kan man ha olika roller och backa upp varandra efter en jobbig lektion, säger Jonas Fröberg.

Han understryker också att det är viktigt att ha stöd från ett elevhälsoteam för att ta hand om känslor och händelser som kan komma upp.

– En del i gruppen hade IG från nian och fick gå på barn- och fritid på dispens. Det fanns stora problem och en del hade olika diagnoser. Några elever fick möjlighet att träffa kuratorer, men många hade också behövt hjälp från en speciallärare. Varför fick de inte det?

Clarita Artursson, speciallärare på Burgården, bekräftar att hon inte hinner vara på alla ställen hon skulle önska och hon upplever att de sociala problemen hos eleverna har ökat.

– Ibland känns det som om man inte räcker till, och att man springer till dem som ropar högst. Men så tänker jag på alla special-lösningar vi har, där vi varvar praktik med undervisning för att alla elever ska få sin utbildning.

Tillsammans med barn- och fritidsläraren Pia Björnstad följde hon projektet och tycker att det stämmer väl överens med deras erfarenheter av att möta skoltrötta. Framförallt i hur viktigt det är att lära känna eleverna för att kunna knyta an till deras intressen i undervisningen. De berättar om en elev som visade sig vara en jätteduktig rappare, som skrev texter och gjorde skivor. På engelskan ville han först inte göra något, men blev entusiastisk när han förstod att han kunde skriva om Tupac (känd rappare). En annan tjej jobbar just nu stenhårt med att få till sin praktik som volontär utomlands.

– Det handlar om att ta in deras verklighet. När man ser vilken skillnad det kan göra, undrar man om det verkligen är samma personer, konstaterar Pia Björnstad. Samma sak hände med flera av ungdomarna i projektet. Men det kommer inte gratis, utan är ett led i ett långt arbete som tyvärr ofta bygger på eldsjälar. För att orka i längden måste man älska de här eleverna. Så är det.

Clarita Artursson tillägger att det betyder mycket att eleverna lär känna varandra. Speciellt för dem med hög frånvaro som ofta upplever att ingen frågar efter dem.

– Jag samlade ett gäng av dem som skolkade mest. Vi fikade och pratade kring olika teman. De lärde känna varandra så att det blev roligare att gå till skolan. Det är ju grunden. Kommer de inte ens till skolan, kan vi inte göra någonting

Barn- och fritidsklassen som var med i projektet gick ut som en av fyra klasser som hade bäst betygsutveckling i den kommunala gymnasieskolan i Göteborg.

– Det kändes väldigt bra att få det svart på vitt. Inte bara att vi hade kul och att vi tyckte att det kändes bra, utan att det hade gjort skillnad för dem, säger Jonas Fröberg.

 

Martin Hugo är lektor i pedagogik vid högskolan i Jönköping. Han har forskat mycket på ungdomar som har misslyckats i skolan, eller som skolan har misslyckats att möta, som han hellre kallar det. Han har följt projektet på avstånd och också skrivit ett kapitel i boken. Han tycker att det är alldeles utmärkt att det är just skoltrötta ungdomar som nu ger råd till lärare.

– De som vet hur det är att gå i skolan är ju de som går där. För mig är det första gången som någon ungdom faktiskt kommenterar det jag skriver. Det här är helt suveränt. Mer sånt!

Han konstaterar att problemet med skoltrötthet har eskalerat de senaste tjugo åren, eftersom nästan hundra procent av alla ungdomar i dag går vidare till gymnasiet. Ungefär tio procent av dem är helt omotiverade redan från början.

– En grundprincip är ju att anpassa undervisningen efter dem som är i klassrummet. För att nå de här eleverna handlar det mycket om förhållningssätt, att se, bekräfta och bemöta. Det gör ju att det behövs andra kompetenser hos de lärarna, än vad som krävs för dem som jobbar med studiemotiverade elever.

Martin Hugo påpekar att det finns ett starkt samband mellan all form av psykosocialt utanförskap och att misslyckas i skolan.

– Det finns inget facit på hur man ska göra, eller på hur långt skolans ansvar ligger. Det här är ett samhällsproblem, där det är farligt om för många ungdomar står utanför både arbete och skola. Jag tror inte att det är en framkomlig väg att tro att alla sexton till nittonåringar ska vara motiverade till skolgång och att man kan fortsätta pumpa på i gammal stil.

Framgångsfaktorer för att nå skoltrötta:

  • Bry dig om ungdomarna på riktigt.
  • Våga lyssna på allt, även om det blir besvärligt.
  • Var alltid två vuxna i klassrummet.
  • Utvärdera lektionerna. Ge varandra stöd, feedback och råd.
  • Arbeta med saker som är närliggande och på riktigt för ungdomarna.
  • Arbeta med konstnärliga eller praktiska processer.
  • Arbeta i team runt de mest behövande ungdomarna: skolsköterska, kurator, psykolog, rektor, speciallärare och elevernas olika lärare.
  • Be om stöd från skolledningen.
  • Skaffa kunskap om olika kulturer i klassen. Fråga ungdomarna själva eller någon annan kunnig.

 

Ur boken Att inspirera skoltrötta, Studentlitteratur.

 

Bloggat om denna artikel Twingly

Skriv en kommentar

För att kommentera Lärarnas Nyheters artiklar kan du antingen logga in med ditt konto hos t ex Facebook eller Google (klicka på en av symbolerna här under) eller skapa en enkel inloggning där du anger namn och e-postadress. Klicka på Skapa nytt konto nedan, eller använd inloggningsformuläret om du redan har ett konto.
Annons

Fler nyheter