Det började med en dinosaurie

Från Specialpedagogik 2012-05-29 16:40
Inse att de har oändliga möjligheter och att det är vi som riskerar att begränsa dem. Och ta till vara barnens intressen om det så är dinosaurier eller Sagan om ringen. Det är några råd från Brenda Smith Myles, en av USA:s ledande experter när det gäller elever inom autismspektrumet.
 
Scanpix

Hon hade omsorgsfullt valt kläder: en blå jacka, ett par mjuka långbyxor och lågklackade skor. Det var första dagen på lärarpraktiken och hon ville se professionell ut, men också kunna röra sig ledigt. Eleverna hade fått bekanta sig med ett fotografi av henne. Själv visste hon inte riktigt vad som väntade.

När klassrumsdörren öppnades såg hon honom direkt. En liten åttaårig pojke med sandfärgat hår och ett sagolikt leende. Strax hade han gett sin nya fröken en krita och bett henne göra en dinosaurie.

Intet ont anande började Brenda Smith Myles rita.

Pojken, Hal, var expert på dinosaurier. Och det Brenda Smith Myles åstadkom var absolut inte vad han föreställt sig. Ju mer hon försökte, ju mer hon bad honom hjälpa till, desto mer uppriven blev han. Dinosaurien såg inte alls ut som den skulle.

Till sist rusade han fullständigt utom sig ut ur klassrummet och ut genom skolporten. Brenda sprang efter (i sina praktiska kläder), förtvivlad över situationen, skräckslagen för att pojken skulle göra sig illa och rädd för att misslyckandet skulle leda till att hon blev underkänd redan på sin första praktikdag. Ovanpå alltihop hade hon inte en aning om vad hon skulle göra om hon mot förmodan lyckades springa så snabbt att hon fick tag på honom.

Det var så det började, Brenda Smith


Myles mångåriga arbete med elever med aspergers syndrom, eller högfungerande elever inom autismspektrumet som de egentligen ska kallas i dag sedan asperger-diagnosen slopats, eller rätt och slätt ”our folks” som Brenda Smith Myles benämner sina elever när jag i februari träffar henne under en konferens om autism i Anaheim, usa. Den där ljuvliga lilla killen som var så lysande i vissa avseenden och så skyddlös i andra utmanade henne inte bara i stunden, utan fick henne också att vilja lära sig mer så att hon med tiden skulle kunna bli den sortens lärare som faktiskt kunde hjälpa ett barn som Hal att trivas i skolan, lära sig mer och må bra i sitt eget liv.

 

I dag är hon en av USA:s ledande experter inom området. Hon är författare till ett stort antal tidskriftsartiklar och böcker, hon har hållit mängder av kurser och förläsningar, utvecklat undervisningsmodeller och metoder för konfliktundvikande och till och med startat en speciallärarutbildning i hemstaten Kansas med fokus på elever inom autismspektrumet.  

Jag frågar henne vad hon tycker är viktigast att tänka på, för den som har högfungerande autistiska elever i sitt klassrum. Hon säger att det är en svår fråga, men att det viktigaste av allt nog är att inse att de har oändliga möjligheter och att det är vi som riskerar att begränsa dem. En treåring som inte säger ett ord kan tjugo år senare vara universitetsstuderande.

– Punishment does not teach! Vi kan inte ändra på de autistiska barnens behov, utan vi måste hela tiden vara beredda att anpassa skolan och undervisningen till våra elevers individuella förutsättningar.  Om de inte vet hur de ska känna igen sina egna känslor och hur känslorna hänger ihop med en viss händelse, om de inte vet hur de ska lugna sig själva, ja, då är det vår uppgift att hjälpa till med detta.

Precis som Hal har många högfungerande elever med autism specialintressen. Och dem ska vi använda, tycker Brenda Smith Myles. Vare sig det handlar om dinosaurier, tvättmaskiner, fåglar eller Sagan om Ringen finns där ju mängder av ingångar, massor av motivation och tonvis av möjlig positiv förstärkning.  

– Vi ska dessutom se till att göra undervisningsinnehållet meningsfullt. Det är ju ingen idé att lära våra elever att räkna pengar, skriva brev, närma sig en kompis eller småprata, om vi inte berättar när och varför dessa kunskaper och sociala färdigheter kan behövas. Det gäller alla elever, men kanske särskilt mycket eleverna inom autismspektrumet.

 

Det här med sociala färdigheter är ett huvudtema i hennes föreläsningar under konferensen. Hon kallar det för skolans dolda läroplan: det som neurotypiska barn lär sig automatiskt, men som barn inom autismspektrumet måste få undervisning i.

– Vi får absolut inte fastna i läroplanens ämnesmål. För våra elever är det lika viktigt, ja, till och med viktigare, att få undervisning i sådana sociala färdigheter som behövs i umgänget med andra. Det kan handla om allt från hur ofta man bör byta strumpor eller försöka bjuda ut samma kille, till hur man positionerar sig på en pissoar eller lägger skulden för en fis på någon annan.

 Att de sociala reglerna dessutom förändras beroende på hur gammal du är, vem du är med, ditt kön och ditt kulturella sammanhang gör det än mer komplicerat och ännu viktigare att undervisa om.

En fyraåring får lov att gapskratta åt egna och andras pruttar. En fjortonåring bör inte göra det. Tonåringar kan med fördel krydda sitt språk med svordomar i umgänget med varandra, men det är ingen bra idé att försöka sig på det när rektorn är inom hörhåll. 

 

En annan bekymmersam aspekt kan, enligt Brenda Smith Myles, vara lärarens dubbla uppsättningar förhållningsorder; att vi håller oss både med regler och outtalade förväntningar. Reglerna gås ofta igenom muntligt i klassen. Förväntningarna däremot, finns där bara. Och fast fröken inte har sagt dem högt, så blir hon jättesur när man bryter mot dem:

 Läraren uppmanar exempelvis Marge att vara tyst. Många autistiska barn förstår inte att detta betyder att alla barn ska vara tysta. Fröken sa ju bara till Marge.

 När läraren då blir arg för att den autistiska eleven inte är tyst (… tar fram sin bok, ställer sig upp, har med sig pennan, slutar kasta papperslappar …) upplever eleven det som mycket orättvist. Fröken sa ju bara till Marge – hur skulle hon/han kunna förstå att det gällde alla?!

 Dessa situationer leder till ett stresspåslag som i sin tur kan utmynna i våldsamma vredesutbrott, vilket var ett annat huvudspår i Brenda Smith Myles föreläsningar under konferensen. I fråga om hur man ska handskas med de autistiska elevernas sammanbrott står hon nära den dansk-svenska psykologen Bo Hejlskov-Jörgensens ”lågaffektiva pedagogik”:  Det går inte att straffa bort vredesutbrott (melt downs), utan dessa måste på alla sätt som är möjliga undvikas redan innan de är ett faktum och om eleven ändå får ett utbrott, gäller det att läraren inte försöker prata eleven till rätta, inte blir arg, inte straffar, utan bara håller sig lugn, lugn, lugn och i möjligaste mån undviker att någon eller något blir skadat.

 Att, som många högfungerande autistiska elever, så ofta göra fel utan att förstå hur och att så ofta drabbas av andras avståndstagande, irritation eller ovett slår naturligtvis hårt mot självkänslan. För en del kan det bli så outhärdligt att de skolvägrar och/eller blir deprimerade och för många tar det mycket lång tid att återhämta sig.

Skriv en kommentar

För att kommentera Lärarnas Nyheters artiklar kan du antingen logga in med ditt konto hos t ex Facebook eller Google (klicka på en av symbolerna här under) eller skapa en enkel inloggning där du anger namn och e-postadress. Klicka på Skapa nytt konto nedan, eller använd inloggningsformuläret om du redan har ett konto.
Annons

Fler nyheter