Det hon säger är värt att upprepas

Jag har läst på Anita Bloms hemsida att denna fråga kan vara en bra start. Om du är osäker på hur du ska bemöta någon som stammar, så fråga.

– Var som vanligt. Visa att du inte är besvärad av min stamning. Fyll inte i ord, svarar Anita Blom, som tagit plats mitt emot mig på lunchrestaurangen i västgötska Götene.

Vi ska spendera många timmar tillsammans. Det är en bra start – stress och blickar på klockan inverkar negativt på stamning. Då måste Anita anstränga sig till max för att hinna få sagt det hon vill. Och hon har mycket att säga. Hon talar för den procent av Sveriges vuxna befolkning som stammar. Dessutom stammar cirka fyra av hundra barn – en i varje klass i genomsnitt.

Som ordförande för Stamningsförbundet brinner Anita för alla dessa barn och vuxna som kämpar för att få fram orden. Som inte är säkra på om de ska få fram rätt namn på den station som de ska köpa tågbiljett till. Som riskerar att stå med gapande mun i lunchkön och inte få fram maträttens namn. Som har slängt ut telefonen – den är för många den värsta påminnelsen om att munnen inte lyder dem. Och hon talar för alla dem som faktiskt tystnat.

Anita valde att bli tyst under ett år. Då var hon sjutton och hade många år av mobbning bakom sig.

– Till slut förlorade jag min personlighet. Jag kände mig bara i vägen.

När Anita var nio år flyttade familjen från en stad i Holland till en by med annorlunda dialekt. Anita ansträngde sig för att tala som de andra, men blev snart mobbad. Detta tror hon utlöste stamningen, som hon i övrigt menar har genetisk grund.

Då började Anitas liv i utanförskap. Själva ordet stamning var så skamfyllt att det aldrig nämndes inom familjen. Skolan var en plåga. En lärare tvingade henne att som ensam elev hålla muntliga föredrag dagligen, en annan ville inte ha henne i klassrummet. Hon fick högsta betyg på skriftliga prov, lägsta på muntliga. Den oförståelse som omgav henne ter sig monumental och verkar härröra från en annan tidsålder. Lidandet kan se likadant ut i dag, menar Anita.

– Än i dag är skolan det värsta som finns för många stammande barn.

Jag vill höra mer om skolan, och framför allt – jag vet att Anita vill tala om skolan. Men vi måste tillbaka till Holland, till Anitas eget liv som stammande.

Efter att ha matats med uppfattningen om att hon aldrig skulle bli något, kom vändningen under hennes första arbete som kontorist. Vid ett tillfälle bad en kund att få tala med chefen i stället. Denne svarade kort och gott att kunden fick nöja sig med Anita, hon kunde svara lika bra.

– Det var ett stolt ögonblick. Jag dög!

Kärleken har också varit god mot Anita. På en mässa för samlare av gamla ångmaskiner mötte hon Tage – en man från svenska landsbygden med ett brinnande intresse för ångmaskiner och utan fördomar mot stammande.

I dag, sisådär 25 år senare, poserar hon gärna vid den ånglokomobil som förde henne och Tage samman. Vi har lämnat lunchbordet i Götene och vandrar runt bland maskinerna i den gigantiska lada som ligger likt ett nav mellan bostadshusen på gården utanför Götene. Hit, till Rubens Maskinhistoriska Samlingar, kom 22-åriga Anita och slöts in i en stor familjegemenskap.

Men stamningen försvann inte tack vare förälskelsen eller flytten till Sverige. Under många år svarade Anita inte i telefonen. Hon beställde kebab i stället för pizza de dagar då p:na stockade sig i halsen. Fortfarande gick Anita i tron om att hon var ensam om sitt talproblem. En dag sticker svägerskan en folder i hennes hand: Sveriges Stamningsföreningars Riksförbund (nuvarande Stamningsförbundet). Anita åkte med på en utflykt.

– Alla stammade. Det kändes underbart!

Hennes första riksmöte blev en orgie i roliga historier.

– Den som stammar berättar sällan roliga historier. De som lyssnar har antingen förstått vitsen innan du kommit till poängen eller har tappat fokus. På lägret satt vi uppe hela natten och berättade historier.

Vad som sedan händer med Anita är något i stil med den brittiske stammande kungen George VI, som gestaltas i den aktuella filmen The King’s Speech. Likt honom gav hon sig rätt att tala – ”för att jag har en röst”, med filmens ord. Anita engagerade sig lokalt, nationellt, europeiskt och internationellt för stamningsrörelsen. I dag sitter Anita i styrelser, föreläser, coachar, bloggar, lobbar politiskt, leder ungdomsläger i Sverige och i världen – allt i stamningens namn.

Hon, som tvingades till muntliga redovisningar som skolbarn, talade en dag inför EU-parlamentet i Bryssel. Där förhandlade hon till sig fyra minuters taltid i stället för tre – ”jag stammar ju”. Framför sig i talarstolen hade hon tre versioner av sitt tal: Ett om hon skulle komma att stamma mycket, ett för medelstamning, och ett för lite stamning. Anita var så pass koncentrerad på de taltekniker som hon hade lärt sig att hon klarade talet galant.

Genom dessa tekniker, som att sänka taltempo, sänka röstläget, binda ihop orden, höja rösten, ta in mer skådespel i rösten samt andas rätt, erövrade Anita fler och fler arenor. Men en kvarstod: skolan. Just därför gav hon sig i kast med den och började studera på komvux. Anita hittade sina vägar. Vid muntliga redovisningar

föreläste hon om stamning och när hennes talproblem gick in i dåliga perioder bad hon att få redovisa enskilt för läraren. Anita imponerade så pass på skolans personal att hon blev erbjuden arbete på Götene Kunskapscenter.

Jag följer med henne denna vindpinade vårdag till dagens undervisning i svenska för invandrare. Då händer något. Anita stammar inte det minsta lilla på två hela timmar. Tillsammans med eleverna går hon igenom lokaltidningen och kommenterar allt från annonser till polisnotiser. Med de nyanlända svenskarna talar Anita långsamt och tydligt – och därför flytande.

– Jag använder mina taltekniker. Men jag blir jättetrött efteråt. När jag slappnar av efter lektionerna kommer stamningen tillbaka.

Det är en seger för Anita att ha återerövrat klassrummet. För många stammande är skolan fortfarande mycket plågsam, framhåller hon och bygger det på såväl vittnesmål från barn som samtal med lärare. ”Jag har ingen elev som stammar”, är ett vanligt svar. ”Har du kanske ett barn som inte vill svara på frågor, som vänder bort huvudet, mumlar och håller handen för munnen? En elev som spelar pajas?” brukar Anita replikera.

Att redovisa muntligt, läsa högt eller söka praoplats är skrämmande moment. Paniken stegras för den elev som sitter längst bak och ser allas blickar vändas mot en när orden hopar sig i halsen.

Skolpersonal saknar många gånger kunskap om hur de ska bemöta stammande elever (se tipsruta nedan). I okunskapen används två metoder, båda bristfälliga, enligt Anita Blom.Den första: att tycka synd som eleven och låta den slippa sådant som är svårt, exempelvis läsa högt. Den andra: att ignorera problemet; ”kom igen, du klarar det”. Mellanläget är att föredra: att inse att stamning är svårt och socialt begränsande, och därefter söka lösningar tillsammans med eleven. Anita önskar att alla blivande lärare åtminstone får ägna en dag under sin utbildning åt stamning: lyssna till en logoped och möta en stammare. Hon hoppas också att fler barn ska få möjlighet att träffa special- och talpedagoger som specialiserat sig på stamning, vilket i dag är ovanligt.

– Lokala stamningsföreningar kommer gärna ut till utbildningar och skolor. Använd oss, vi är bäst på stamning, framhåller Anita.

Det har snart gått 40 år sedan skolflickan Anita började krympa. Hon stod med öppen mun, kallades fisken, dömdes ut som dum – och hon hatade sin stamning. Nu strävar hon inte efter att bli av med den.

– För vems skull måste jag det? Nej, jag vill att människor ska lyssna på vad jag har att säga, inte hur jag säger det. Men visst vill jag kunna hantera stamningen när den blir jobbig, när den ger mig migrän och till och med hicka.

Här känner jag mig lite skamsen. Jag har ställt frågor till henne länge, länge. Anita har dessutom kört dubbla undervisningspass denna dag. Hon stammar mer framåt eftermiddagen än på förmiddagen.

– Jag kommer att vara trött i kväll, säger hon.

Men hon har pratat för andras skull. För att föräldrar inte ska tveka att kontakta en logoped när deras barn börjar tystna, lika väl som de går till doktorn om barnet haltar. Och för att lärare ska öppna ögonen. Anita Blom kommer att fortsätta att föra stammarnas talan.

– Det jag säger är värt att upprepas.