Jag sitter här på landet och svettas i den tryckande sommarvärmen, till och med flugorna verkar ha svimmat av värmeslag. Framför mig ligger remissen om lärarlegitimationer, Legitimation för lärare och förskollärare (dnr U/2010/2818/S). Så bra tänker jag, så bra att lärarlegitimationer införs. Då måste väl lärarna få högre status, och i den höjda statusens fotspår måste väl högre lön bli en naturlig följd. Jag börjar redan planera för vad jag ska använda min nya lön till.
Men det här med legitimation, vad betyder själva ordet? Enligt min ständiga följeslagare, Norstedts Etymologiska ordbok, betyder legitimera att erkännas som laglig, det vill säga förklaras behörig. Det ger liksom lite mera tyngd åt våra respektive lärarexamina: numera kommer vi att vara lagliga och behöriga lärare.
Fast är det så enkelt att ett formellt system för auktorisation per automatik ger en högre status – behövs det inte något mer? Att lärarens kompetens är den enskilda faktor som mest påverkar resultaten i skolan är väl känt, men finns det verkligen något entydigt samband mellan status, kompetens och legitimering? Jag är inte så säker på det.
När jag bläddrar vidare för att se vad som gäller för den lärarkategori som jag tillhör, nämligen specialpedagogerna, hittar jag … ingenting. Förslaget berör bara speciallärarnas situation. Utredaren har kanske glömt att det under perioden 1990 – 2006 inte utbildades några speciallärare, utan endast specialpedagoger. I dag finns ju specialpedagogerna i alla verksamhetsformer med varierande uppdrag på olika nivåer inom skolsystemet. Men hur jag än bläddrar hittar jag inte något om specialpedagogerna i det avsnitt som rör utfärdandet av lärarlegitimationer. Vilken behörighet ska vi ges i lärarlegitimationssystemet?
Nåväl, det är ju bara en detalj i sammanhanget. Viktigare är vad man skriver om den målgrupp vi arbetar med; barn/elever i behov av särskilt stöd. Självklart tycker jag att alla elever och barn ska undervisas av kvalificerade lärare och förskollärare. Lärarens kompetens är, när det gäller barn/elever i behov av särskilt stöd, en nödvändig förutsättning för att skapa lika villkor för alla. Och för att skapa lika villkor för elever med olika förutsättningar krävs gedigna kunskaper i bland annat olika metoder, språk, förhållningssätt och strategier.
Särskilt barn/elever med olika funktionsnedsättningar har behov av synnerligen kvalificerade lärare som prövats och visat sig vara lämpliga för yrket. Häpen läser jagvidare att detta inte alls verkar vara så viktigt: ”Den som inte uppfyller kravet ska dock få anställas som lärare i skolväsendet utan tidsbegränsning om han eller hon ska undervisa i modersmål eller i ett yrkesämne i gymnasieskolan, gymnasiesärskolan, kommunal vuxenutbildning på gymnasial nivå eller särskild utbildning för vuxna på gymnasial nivå, eller i individuella kurser eller orienteringskurser i kommunal vuxenutbildning” (s. 33). Va, står det verkligen så? I så fall måste detta vara en olycklig markering av att kraven på utbildning och kvalitetsgranskning skulle vara mindre viktiga för den här gruppen lärare. Så kan det väl inte vara, det är väl just elever i till exempel gymnasiesärskolan som behöver särskilt skickliga och legitimerade lärare?
Och vad räknas som modersmål, är till exempel teckenspråk inkluderat i begreppet modersmål? Om så är fallet måste förstås teckenspråkslärarna också ha legitimation precis som alla övriga språklärare.
Jag märker att under läsningen uppstår en rad frågor som känns knepiga att ta itu med i värmen. Låt oss hoppas att remissinstanserna har uppmärksammat dessa tomrum i sina yttranden.
Skriv ut
