Hjälpmedel för arbete

Studien ingår som en del i det treåriga projektet ”Skola till Arbete” med syfte att stärka elevernas möjligheter till arbete genom användning av lämpliga hjälpmedel, metoder och tjänster under skoltiden.

– Jag har intervjuat tio personer i åldrarna 20 – 24 år med neuropsykiatrisk problematik, ADHD eller Aspergers syndrom som nyligen avslutat sina gymnasiestudier, om deras erfarenheter från sin skoltid i Linköping, Motala och Åtvidaberg, sex flickor och fyra pojkar, säger Ann Lund.

I studien presenteras fem av dem och diagnoskriterier för ADHD/ADD, Aspergers syndrom och Tourettes syndrom beskrivs. Ann Lund påpekar att en lärare aldrig får ställa diagnos, men de får kunskap och kan lättare förstå varför eleverna beter sig på ett visst sätt, och fånga upp dem tidigare. Studien ska tryckas till ett diskussions- och studiematerial och spridas till skolor och andra berörda aktörer, exempelvis lärarutbildningarna.

Frågeguiden som var kopplad till funktionshindrets art och karaktär följde hon inte exakt utan frågade mer om: ”Hur var det för dig på gymnasiet? Hur var livet i stort? Hur ser det ut för dina kompisar?”

Ann Lund berättar om problemet att få fram vad eleverna skulle ha velat ha för hjälpmedel under skoltiden.

– Det var svårt att få tydliga och konkreta svar som handlade om hjälpmedel, det var ingen som sa att de hade velat ha en handdator eller sina anteckningar via en digital interaktiv tavla.

Istället beskrev de sina svårigheter:

”Det var jättesvårt för mig att koncentrera mig”, ”Jag stördes jättemycket av ljus och ljud”, ”Jag hittade aldrig till klassrummet”, ”All min energi gick åt till att vara vaken, och när jag kom hem orkade jag inte göra mina läxor”.

Dessa svårigheter, berättar Ann Lund, har de nu översatt till möjliga stöd och de beskriver exempel på vad eleverna har fått hjälp med, men även vad de skulle haft nytta av.

Hon berättar att en tjej, med både en ADHD-diagnos och ganska omfattande dyslexi, fick möjlighet att skriva anteckningar och nationella prov med hjälp av sin handdator.

– Det är klart att det är ett jättebra hjälpmedel, men det skulle kunna bli ännu bättre om hon hade ett bra stavningsprogram kopplat till en ljudfil så hon också kunde ha talsyntes i datorn. Det är så vi har tänkt, att kunna koppla på hjälp på olika sätt.

I studien möter vi 21-åriga Axel som har en Asperger-diagnos, och som Ann Lund beskriver som väldigt konkret i sin uppfattningsförmåga. När hon frågade om Axel haft några hjälpmedel blev han tveksam om vad som räknas till det. ”Jag har ju alltid haft min dator, kan det räknas som hjälpmedel?” Det kan det givetvis, förklarar Ann Lund, men för honom var det inte självklart.

Hon frågade Axel hur en bra lärare ska vara:

”En bra lärare ska vara tydlig med vad som förväntas av mig och inte låta mig ’slippa undan’ med olika ursäkter. En bra lärare ska också ’hålla i’ och inte ge upp om det är något man inte förstår. Försöka förklara på olika sätt och med olika metoder, läsa, lyssna eller skriva, sätten att lära sig kan ju vara olika från person till person. En bra lärare ska ’se just mig’ och förstå mina förutsättningar, det ska finnas möjlighet till individuell hjälp när man behöver det.”

Studien visar att de flesta har haft gemensamt att de tidigt känt sig väldigt annorlunda, ensamma, nästan alltid varit mobbade, och haft svårt med kompisar eftersom de inte har förstått de sociala koderna.

Angelica 22 år som fick diagnoserna ADHD med drag av Aspergers syndrom under slutet av gymnasietiden berättar:

”Jag har alltid känt mig ensam och utanför, jag förstod tidigt att jag inte riktigt var som alla andra. I första klass hade jag en fröken som förstod mina svårigheter och hon hjälpte mig. När jag inte kunde sitta still fick jag gå ut och springa ett varv runt skolan, sedan gick det bra en stund.”

I andra klass fick hon en ny lärare som inte förstod henne alls. Läraren tyckte att hon störde, och Angelica fick tillbringa den mesta tiden helt ensam ute i korridoren. Först i fyran fick hon börja i en mindre grupp där hon fick mer stöd, hade hjälp av en assistent som guidade henne på lektionerna och hjälpte henne att få med läxböckerna hem.

Ann Lund är kritisk:

– Det finns en oerhörd kunskapsbrist och många fördomar, man pratar om bokstavsbarn istället för att förstå allvaret. Jag har märkt att lärare ofta bara ser klassen ”Jag har en sådan bra klass” eller ”Åh jag har en sådan jobbig klass”. Det handlar om att se individerna. Alla elever med ADHD- eller Aspergerproblematik har inte samma behov av stöd; det är individuellt.

Kerstin Dolling, specialpedagog på Anders Ljungstedts gymnasium i Linköping tycker att de på hennes skola uppmärksammar dyslexi mer än andra funktionsnedsättningar. Exempelvis är de bra på att låna ut datorer och ordna fram skrivhjälpmedel till elever med dyslexi.

– Jag tycker vi kunde fundera mer på olika tidshjälpmedel som exempelvis finns i mobiltelefoner. Vi borde bli bättre på att lära oss detta själva för att kunna motivera elever med andra funktionsnedsättningar.

Lärarnas kunskaper om elever med neuropsykiatrisk problematik varierar menar Kerstin Dolling. Hon ser ett stort utbildningsbehov och välkomnar därför Hjälpmedelsinstitutets satsning.

– Individuella behov finns bland jättemånga elever, och ibland finns kanske hjälpmedel vi inte visste om. Det är ju också bra om vi kan få ihop en grupp lärare som är intresserade; det skulle kunna ge ”ringar på vattnet”.

Anita Boman, projektledare för ”Skola till Arbete” berättar om hur Hjälpmedelsinstitutet bland annat ska uppnå sitt mål med att stärka elevernas egen kännedom om olika stöd.

– Med hjälp av bland annat YouTube, Facebook och andra sociala medier kan vi nå ut till dem där de själva befinner sig. Vi tror också att de behöver möta andra unga vuxna med funktionsnedsättningar som i dag är i arbete eller utbildning; pröva olika former av mentorskap och coachning. Vi vill gärna låta ett antal ungdomar i några kommuner pröva det här.

Anita Boman påminner om att den tekniska utvecklingen är snabb och att många tillgängliga funktioner redan kan finnas i mobilen eller i det anpassade programmet i datorn.

– Ungdomarna vill helst inte att deras hjälpmedel ska märkas och därför vill vi också pröva och utvärdera sådana stöd, och sedan sprida resultaten.