Stavelser är modellen för lärande i Håkanstorp

Barn och lärare i förskolan, förskoleklasser och i de första årskurserna talar ofta i stavelser under läs- och skrivinlärningen. Det är något som man fäst vikt vid i stavelsemodellen.

– De flesta lär sig läsa hur vi än gör. Men det här är ett arbetssätt för att få med alla, även de som inte har så lätt att ta till sig skrivspråkskonventionerna eller saknar starkt stöd hemifrån, säger Lena Ragnerstam som är specialpedagog, läs- och skrivmentor i Västerås och den som under många år utvecklat konceptet.

Redan i förskolan leker barnen med stavelserytm och bokstavstränar. Inne på förskoleavdelningen har Carola Rydén samlat femåringarna. På något för stora stolar sitter de och dinglar med benen samtidigt som de läser bokstäverna och Råttmorsramsan som följer barnen i förskolan och skolan under många år. Dels används ramsan för att hitta rytmen i språket, men främst för att ramsans uppställning av bokstäverna i fyragrupper hjälper barnen att få en visuell bild av alfabetet. I stället för att minnas 28 enskilda bokstäver så blir det bara sju ordbilder att hålla i huvudet

Nu är det dags för något som kallas vilprata. Carola har tagit med sig lite saker och bilder på föremål som hon vill att barnen ska benämna. Det är lite knepiga ord: spa-gett-i, sta-ket, pa-pe-goj-a, orden sägs enskilt och unisont.

Så är det dags att få rätt ordning på alfabetsbokstäverna, med hjälp av alfabetssången sitter magnetbokstäverna snart på rätt plats.

Carola betonar att det inte är frågan om isolerad färdighetsträning. Alfabetssånger och ramsor med alfabetet går lika bra att använda som andra förskoleramsor.

– Vi jobbar mycket med språket. Det här är bara en liten del. Tyngdpunkten ligger på det dagliga språket, säger Carola Rydén.

Innan barnen springer iväg till nästa aktivitet är det dags för en stunds gåpratande. Fröken frågar barnen var de har gjort under helgen, vad de tycker är godast och älsklingsfärg.

– Jag tycker om rosa! Framhåller en flicka bestämt.

Sedan säger alla gemensamt: Jag tyck-er om ro-sa!

Slutligen tar Carola Rydén barnet i handen och de går i stavelsetakt genom rummet samtidigt som de upprepar: ”Jag tyck-er om ro-sa.

– Vår utgångspunkt är att barnet är nyfiket och aktivt och ständigt försöker skapa mening och ordning i vad de ser och upplever, men barnen behöver också en pedagog som visar vägen, säger Lena Ragnerstam.

I en annan del av huset har förskoleklassen samlats för alfabetssång. Fyra barn agerar försångare och resten fyller i innan det är dags för alfabetsramsan. Ett av barnen pekar med en pekpinne på Råttmorsramsan och barnen säger efter.

Nu är det dags för Agneta Gustavsson som är förskollärare att introducera fyra nya bokstäver.

– Så här gör jag när jag skriver V-X-Y-Z, säger Agneta Gustavsson och skriver bokstäverna med tydliga versaler på tavlan.

– V-X-Y-Z, säger barnen i kör, innan Agneta delar ut små whiteboardtavlor och tuschpennor till alla barn.

– Gör er beredda, glöm inte att säga bokstäverna högt när ni skriver dem! uppmanar hon.

Snart surrar ljudet av alla bokstäver som sägs högt medan barnen skriver bokstavsgruppen om och om igen på sina små tavlor tills de är helt fyllda med bokstäver.

Lena Ragnestam framhåller att fem- och sexåringar har ett intresse för språket som de knappast får uppleva maken till senare i livet.

– Utforskande av bokstäver blir en lek som barnen själva skapar. Bokstäverna finns där som en gåva, inte som en press, och skapar motivation och forskarbehov.

Barnen i den här åldern lägger mycket kraft och energi på att omvandla tal till skrift.

– Den här skriftspråksstimuleringen sker i naturliga sammanhang på sexåringarnas villkor. Vi arbetar med både skriftspråkets formaspekt, alltså språkets tekniska, principiella uppbyggnad och dess funktionsaspekt – vad man ska använda läsning och skrivning till.

Hon påpekar att de flesta barn upplever att kraven är större vid läsning jämfört med skrivning, som inte ställer samma krav på korrekthet. Mottagaren förstår även om det fattas bokstäver.

– I undervisningen bortser man ofta från detta och startar med läsinlärning. Skrivinlärning är i mindre grad pedagogiserad, den sker oftast mer i barnets takt och påbörjas redan i hemmet, berättar Lena Ragnerstam.

Håkantorpsskolan strävar efter att årskurs ett ska knyta an till det som skett i förskoleklassen. Både elever och föräldrar ska känna igen arbetsgången.

Även i ettan arbetar barnen med alfbetsramsan men nu ber Annika Lindblom barnen att ta fram sina ”Lillböcker”. Det är en liten skrivbok med bara fem rader. I dag ska barnen diktamenskriva och det första ordet som fröken säger är ”go-sa”.

Alla barnen upprepar ordet gemensamt innan de börjar fylla en sida i Lillboken med ordet, allt medan de säger det högt för sig själva. Klassrummet förvandlas till en bikupa när alla upprepar samma ljud i stavelseform gång efter en annan.

– Stopp! uppmanar Annika. Så här skulle jag skriva ”gosa”, säger hon och textar bokstäverna med tydliga versaler på tavlan.

Proceduren fortlöper med löpa, sopa, läsa, alla med samma stavelsestruktur: konsonant, vokal, konsonant, vokal.

Även inne i klassrummet till årskurs 3 arbetar de med Lillboken. Det sker inte så ofta som i ettan och tvåan, men då och då tar man till metoden för att gå igenom lite knepigare ord.

– Ra-bar-ber, säger Maria Pettersson och uppmanar sina elever att räcka upp handen när de fyllt sidan i Lillboken med rabarber.

När rabarberkören lugnat ned sig så säger Maria Pettersson, precis som lärarna på alla de andra stadierna:

– Så här skulle jag skriva rabarber, säger hon och skriver numera med gemena bokstäver ordet på tavlan.

Eleverna tar upp sina böcker och så startar körläsningen. Eleverna tränar på att lägga in ordentliga pauser när de stöter på ett kommatecken eller vid punkt. Då och så stannar de upp och diskuterar textens innehåll.

Det var i samband med att Lena Ragnerstam gick en terminskurs om läs- och skrivsvårigheter vid Umeå universitet som fröet till förändringen av läs- och skrivundervisningen i skolan i Västerås såddes. Där kom hon i kontakt med Margit Tornéus och Björn Andersson som arbetat med att utveckla en arbetsgång i läs- och skrivinlärning som bygger på stavelser och startar i skrivandet istället för i läsandet. Som specialpedagog fann hon att metoden var mycket effektiv för att hjälpa elever med läs- och skrivsvårigheter. Relativt snabbt var de flesta elever ifatt sina skolkamrater.

– Jag tänkte att om dessa elever blir så duktiga när de startar med denna metod i tvåan eller trean, vore det inte bättre om alla elever fick chans att arbeta med arbetsgångens tydliga struktur redan från början.

Hon upptäckte att läs- och skrivpedagogiken blev effektivare om alla från förskolan och upp i skolan samarbetade och hade en gemensam metod, gemensamma mål och en samsyn. Förskolepedagogiken fick en framträdande roll, med sin betoning på det intuitiva språkinlärandet. Skolan tar vid där förskolan slutar.

Hon och många andra på skolan betonar att den strukturerade undervisningen i små steg, med betoningen på det som Vygotskij benämnde den proximala utvecklingszonen, gör att eleverna i mindre utsträckning riskerar att halka efter. Eleverna är hela tiden medvetna om sina framsteg och vet mot vilka mål de strävar.

Talet är en naturlig brygga till det skrivna ordet. Barn har lättare att lära sig skriva än att läsa. Utvecklingen startar med att barnen långt före skolstarten börjar lekskriva och låtsasskriva. De härmar de vuxna och i skrivandet utvecklas den fonologiska medvetenheten. Talet, rytmen och artikulationen stödjer barnens skivande, det är grunden och strukturen.

När barn hör ett ord så uppfattas inte ordet i isolerade ljudenheter, bokstav för bokstav utan som ett antal stavelser.

– Korttidsminnet klarar att hålla sju delar i minnet, plus minus två enheter, att ljuda sig igenom b-o-k går bra men när eleven ljudar sig igenom ”b-o-k-h-a-n-d-l-a-r-e-n” har barnet glömt början när det når slutet. Lär vi istället barnen att angripa ordet med en stavelse i taget, bok-han-dla-ren, håller vi oss inom ramen för antalet hanterbara enheter.

Det är orsaken till att man börjar träna stavelserytmer genom att gåprata redan med treåringarna. En fördel med att medvetet etablera stavelserytmen hos barnen är att även problem med omkastningar i talet får möjlighet att rättas till i ett tidigt skede.

– Barn som får läs- och skrivsvårigheter har många gånger talsvårigheter, ofta blir barnen duktiga på att dölja sina problem. De hittar ersättningsord för de ord de inte klarar. De kanske ersätter spagetti, med pasta och istället för konditori så använder de fik. Men så snart man skrapar lite på ytan så upptäcks elevens svårigheter, säger Lena Ragnerstam.

Den här formen av talavvikelser innebär alltså omkastningar i talet. Spaghetti blir ”gaspetti” och staket kastas om till ”kastek” och så vidare. Klarar barnen inte av att artikulera orden så kommer de med största sannolikhet inte heller att kunna skriva dem. Dessa omkastningar bör man komma till rätta med innan starten i årskurs ett.

När det gäller elever i svårigheter så är man noga med att tidigt se vad det är som går fel och sätta in åtgärder, oftast genom ”en till en-undervisning”. Lena Ragnarstam har i flera år som specialpedagog på skolan, tagit sin an dessa elever. Eftersom hon anser att läs- och skrivproblem ofta hör ihop med talet så är det bland annat det hon analyserar. Forskning har visat att stavelserytmen i språket håller de enskilda delarna på plats och när pedagogen har identifierat vilka ordstrukturer som eleven har svårt att uttala får eleven träna att säga dessa stavelserytmiskt.

– Genom stavelserytm tränar vi sedan ord som innehåller de strukturer de har svårt med. Vi tränar varje struktur till dess att eleven behärskar den. Vi går in och gör det här tidigt så att barnet förhoppningsvis aldrig hinner uppleva att de har läs- och skrivsvårigheter.

När man besöker de olika barnen från förskolan och upp i grundskolan slås man av att undervisningen överallt följer samma mall. Lärarna använder samma språk och ger samma förklaringar. Det är bara svårighetsgraden som ökar. Det finns en progression i varje stavelsestruktur. Från den allra enklaste tvåstaviga ordstrukturen, e-ka, i-sa, ö-ra till ord som innehåller allt svårare vokal- och konsonantmönster.

– Den stegvisa ökningen gör att eleverna inte märker att det blir svårare, men det är viktigt att lyssna på eleverna när de skriver så att de verkligen ”låter” i stavelser och inte hackar på de enskilda ljuden. Risken finns annars att de inte får flyt i sitt skrivande och läsande, säger Lena Ragnerstam.

Dokumentationen visar att antalet elever som är i behov av extra stöd minskat sedan arbetssättet infördes.

– Om vi definierar barn med läs- och skrivsvårigheter som de som har rejäla problem trots att de fått ta del av läs- och skrivundervisningen, då bedömer jag att det är tre till fyra elever på omkring 250 barn på Håkantorpsskolan.

Det är sällan som det förekommer dyslexiutredningar av elever på Håkantorpsskolan, men lärarna måste naturligtvis veta var svårigheterna ligger och hur man på bästa sätt kan hjälpa eleverna.

– Det rör sig om pedagogiska problem i första hand. De ska jag ta hand om, de ska inte barnen behöva bära.

Överhuvudtaget är hon ganska skeptisk mot dyslexidiagnoser. En hösttermin fick hon en elev i årskurs 4 som konstaterats ha dyslexi.

– Vi satte igång att arbeta enligt stavelsemodellen. Till jul läste eleven!