Ett trettiotal åhörare, många med skolan som arbetsplats, sitter samlade för att lyssna till Tommy Mäkelä. På storbildsskärmen visas rubriken Funktionsnedsättning – hinder eller möjlighet? men ett tekniskt fel gör att ljudet inte når ut. Tommy hörs utan mikrofon, men ett viktigt inslag i föreläsningen är de ljudinspelningar där hans klasskamrat, elevassistent och chef återger sina bilder av Tommy. Vaktmästaren tillkallas, men den som löser problemet är Tommy själv, som ber om datorhögtalare istället för sladdarna som inte fungerar. Under tiden småpratar han med sin publik och ger ett lugnt och självsäkert intryck. Att vara föreläsare när tekniken strular är nervöst för de flesta, men Tommy hanterar situationen professionellt.
– Ett företag berättade att de hade avvaktat i två år innan de vågade anlita mig som föreläsare. De trodde att jag skulle få ett utbrott, slå sönder datorn och gå därifrån om exempelvis tekniken inte skulle fungera, berättar Tommy Mäkelä för åhörarna.
Att fördomarna är många om personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kan Tommy intyga. Under hela livet har han – och inte minst hans mamma – kämpat med att få omgivningen att förstå honom. Redan som liten var han hyperaktiv och han fick diagnosen Svår damp (nu adhd) när han var sex år. Han bodde då med sin mamma och syster i det lilla samhället Sandared någon mil utanför Borås.
– Kommunen hade resurser, så jag hade turen att få en elevassistent redan när jag började ettan, berättar Tommy Mäkelä.
Utan stödet från assistenten hade det kanske inte fungerat alls för Tommy i skolan. Men det var också i samband med skolstarten han själv förstod att han var annorlunda – förutom någon elev som var flera år äldre, var han den enda på skolan som hade en assistent. Han gick ofta iväg med henne och hade egna lektioner eller gjorde avslappningsövningar för att bli av med överskottsenergin. Tommy Mäkelä säger att de första åren i skolan fungerade ganska bra och hans assistent beskriver det som att Tommy uppskattade att få ta en paus från klassen, där det ofta blev lite för intensivt.
Tommy Mäkelä var klassens clown och drog uppmärksamheten till sig, men han hade svårt med motoriken och talet. Han pratade mycket med händerna, men orden blev inte alltid de rätta. Tommys sätt att söka kontakt var istället att närma sig klasskamraterna fysiskt, vilket ledde till konflikter både på lektioner och raster. Rastlösheten och svårigheterna med att tolka sociala koder ställde också till problem för honom.
– Jag var stökig och de flesta uppfattade det nog som att jag bara ville jävlas med dem. Men jag hade inget annat sätt för att uttrycka mig, säger Tommy Mäkelä.
Med åren kände han sig mer och mer utanför och i år 4 till 6 hade han velat få vara mer med de andra eleverna. Ibland satt han med sin assistent bakom en skärmvägg i klassrummet, men det skapade bara mer frustration och ledde till att han blev mer utåtagerande, menar Tommy. Och när det kom en ny lärare kände han sig dömd på förhand.
– Jag hade velat göra ett försök att skärpa mig och sitta med de andra, men eftersom den nya läraren redan hade fått höra om min problematik blev jag ”utvisad” från klassrummet redan innan det hade hänt något, säger Tommy Mäkelä.
Han förstod inte heller alltid vad han gjorde för fel. Hans mamma berättade om hans funktionshinder på föräldramöten så att lärare, elever och föräldrar 
skulle få möjlighet att förstå hans beteende. Men han hade önskat att lärarna hade kunnat uppskatta hans goda sidor och uppmuntrat honom istället för att klanka ner på honom. Flera gånger fick han höra att ”du kommer inte att bli något” eller ”om du lyckas med något blir det inte långvarigt”.
– Lärare lägger mycket fokus på skolarbetet, men hur det går i livet hänger inte på vilka betyg man har. Det är viktigt att ta tid för värderingsfrågor också, kunna prata om att alla är olika och uppmuntra elever att tro på sig själva, oavsett svårigheter.
Som vuxen ger Tommy Mäkelä intryck av att vara en positiv och utåtriktad person, och låter nästan överdrivet optimistisk ibland. Men som barn hade han svårt att få vänner, så när han var nio år ordnade hans mamma en ledsagare via socialtjänsten som kunde vara med honom på fritiden. De paddlade kanot och ledsagaren tog även med honom till hockeyrinken. Inte många trodde att Tommy skulle klara av en lagsport som dessutom kräver bra balans, men för Tommy blev det en sporre.
– Hockeyn har betytt väldigt mycket för mig. Där fick jag träna på allt som var omöjligt – motorik, koordination och socialt samspel. Om något hände stoppade man spelet och tog en dialog direkt på isen, och då var det lättare att förstå vilka regler som gällde, säger Tommy.
I hockeylaget fick han också sin första riktiga kompis när han var tolv år. Men i övrigt blev allt svårare i den åldern. I sjuan sprack hela den struktur som Tommy varit så beroende av i skolan. Trots att det bara var en väg mellan byggnaderna blev högstadiet en helt ny värld med olika lärare i olika ämnen och förflyttningar mellan klassrummen. Men hans nya assistent lärde honom göra färgscheman för att veta vart han skulle gå och Tommy fick också möjlighet att avstå från vissa ämnen. Med en anpassad studiegång fick han istället spela hockey två eftermiddagar i veckan, och han tog sig igenom grundskolan med godkänt i svenska, engelska och matematik.
I gymnasiet blev det IV-programmet. Nu hade han inte längre någon assistent, men schemat var inte heller lika strikt. Här var han inte längre ensam om att ha svårigheter och han fick höra att han var driftig. Tommy beskriver gymnasiet som den bästa skoltiden för honom. Att han nu fick ytterligare en diagnos, Aspergers syndrom, gjorde inte så stor skillnad.
– Man har den problematik och de egenskaper man har. Man får utgå från det och sedan är det bara att köra på, säger Tommy.
Dessvärre var det inte så enkelt för Tommy Mäkelä att komma ut på arbetsmarknaden. Förutom sina diagnoser hade han varit deprimerad en period under gymnasietiden. Han hamnade i fel sällskap ett tag och några dumheter ledde till polisingripanden. Men han såg alltid ett ljus i tunneln och ville tro att livet kunde bli bättre. Förutom att spelandet i Borås Hockey höll honom uppe – han fick bland annat möjlighet att spela i ett juniorlag i USA en kort period – hade han också träffat en flickvän på IV-programmet.
Efter gymnasiet började de ett nytt liv tillsammans i Tibro, där de gifte sig. Mona-Lisa utbildade sig och fick jobb som undersköterska, medan Tommy gick in och ut ur olika arbetsmarknadsåtgärder. Trots att han själv tog initiativ till olika jobb och fungerade bra som vaktmästare, ledde det inte till fasta tjänster.
Men en dag fick han frågan om han kunde hjälpa till att bygga upp ett talarforum för att sprida kunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Tommy skulle sköta bokningar och hålla kontakt med föreläsare och kunder. Han nappade direkt och ett särskilt datorprogram togs fram, där olika bokningar visades med olika färger – med Tommys färgschema i högstadiet som förlaga. Han hade också en handledare vissa dagar i veckan och jobbade där i fyra år, med visst lönebidrag från Arbetsförmedlingen.
Sista året där började han också föreläsa själv. Sitt första föredrag höll han på Sandaredsskolan, och flera av de lärare han själv hade haft satt nu bland åhörarna.
– Det blev mycket tårar. De var glada över att jag hade lyckats, men insåg hur jag hade upplevt skoltiden och förstod att de hade kunnat göra vissa saker annorlunda.
Att hålla föredrag om sin problematik blev givande även för Tommy och han bestämde sig för att börja föreläsa på heltid. Ett par år var han anställd i sin mammas konsultföretag, men kontakterna han fick där ledde till en anställning på Olivia, ett företag som erbjuder personlig assistans men som även anordnar föreläsningar om olika funktionshinder. Här blev hans egenskaper en tillgång.
– Min chef har beskrivit mig som ihärdig och självständig inom ett avgränsat område. Jag är inte rädd för att ringa upp okända personer och jag tappar inte sugen om jag får nej.
Vid föreläsningen är Tommy Mäkelä klädd i kostym och slips, en randig skjorta med vit krage och riktiga manschettknappar. Det ger ett marknadsmässigt intryck som kanske inte riktigt matchar hans ungdomliga framtoning i övrigt. Men det visar att han vill bli sedd som vuxen och professionell och det är tydligt att Tommy Mäkelä är stolt över att han lyckats ”bli något”.
Men det viktigaste han har blivit är pappa. Dottern Livia, 2 år, har fått honom att mogna och han har fått anpassa sina rutiner efter hennes behov. När hon föddes blev hans fru sjuk och Tommy fick ta hand om dottern själv den första tiden. Då bevisade han att han kunde ta även det ansvaret.
Som förälder vill Tommy fokusera på den person Livia är och uppmuntra henne, oavsett vad hon kommer att möta i livet.
– Det är så lite som krävs för att hitta det unika i varje människa. Det handlar bara om att ta sig tid.
Skriv ut
