Idag premieras lärande som handlar om förmågan att använda kunskaper från olika ämnesområden, reflektera och presentera dem i uppsatser eller projektarbeten. Sådant lärande kräver gott om utrymme i hjärnan, samt lugn och ro med så få störningsmoment som möjligt. Då kan annat som kräver uppmärksamhet, som problem hemma, bli förödande.
– Förr, när lärandet mer handlade om mekanisk inlärning av vissa fakta som sedan skulle återges just så som läroboken beskrivit dem, märktes inte psykiska svårigheter lika mycket. Sådan mekanisk inlärning kan nämligen fungera ganska bra även om man har mycket annat i huvudet, säger Lars H Gustafsson.
Barn och unga som oroar sig över situationen hemma får ofta svårigheter i skolan. Det kan röra sig om missbruk, ekonomi, en psykiskt sjuk förälder, kvinnomisshandel eller en hotande skilsmässa.
– Eftersom denna oro påverkar lärandet är det en fråga för elevhälsan, menar Lars. Det är inte säkert att skolan på egen hand kan göra så mycket för att komma till rätta med problemen, men eftersom det är skolan som först ser tecknen på att något inte står rätt till äger också skolan frågan tills andra myndigheter börjar agera.
Elevhälsan börjar i klassrummet, i korridoren, i matsalen, på skolgården och i det nära samarbetet med elever och deras familjer. Klasslärare, specialpedagoger och mentorer är nyckelpersoner i detta arbete.
Lars H Gustafsson anser att det är viktigt att så snart som möjligt få klarhet i vad som finns bakom de svårigheter eleven har. Det kan röra sig om känsliga frågor och då krävs det att det finns någon på skolan som eleven verkligen har förtroende för.
– Det kan vara någon av lärarna, ibland skolsköterskan, ibland skolans vaktmästare. Helt avgörande är om eleven kan lita på att den man talar med kan hålla tyst. Barn och ungdomar har här mycket stora krav på den vuxne och mycket känslig radar som snabbt upptäcker läckor.
Lars menar att det är viktigt att på ett pedagogiskt meningsfullt sätt använda de situationer som uppkommer i skolans vardag. Det handlar alltså om att gestalta sina budskap i praktisk handling. Hur skolan möter ett barn vars föräldrar nyss skilt sig, ett barn som mist sin hund, ett barn som tillsammans med sin familj blivit vräkt från sitt hem. Allt detta betyder mycket för barns och ungas förmåga att lära sig handskas med svårigheter.
– Lyft upp och prata om det! säger han och påpekar att specialpedagoger oftast har fler tillfällen och en större förmåga att samtala med barn på tu man hand.
I sin nya bok Elevhälsa börjar i klassrummet, lanserar Lars H Gustafsson det engelska begreppet ”parenting”.
– I England kan man till exempel säga: ”En bra lärare är bra på parenting!” Men det menas inte att läraren ska ta över uppgifter som normalt tillkommer föräldrarna, utan snarare förmågan att kunna visa omsorg och ta hand om barnen och ungdomarna i skolan på ett föräldraliknande sätt när så krävs.
Lars H Gustafsson menar att det behöver komma in ett relationellt perspektiv i lärarrollen. Att läraren har ansvaret för varje elev beror inte bara på att han eller hon är just lärare, utan på att han eller hon just här och nu är den enda vuxna i barnets närhet.
– Man är något mer, en människa som deltar i en interaktion med en annan människa. Det är större än man tror, förklarar Lars. Det handlar om att med hjälp av den empatiska förmågan skapa ett rum här och nu.
När elever beskriver lärare som haft stor betydelse blir det ofta utifrån ord som: ”Hon förstod utan att vi pratade”. Men många lärare värjer sig genom att utbrista ”vadå, ska vi ta över föräldraansvaret?”
– Det handlar inte om att överta föräldrarnas ansvar utan om att inta en professionell hållning, men ge den en vidgad och fördjupad innebörd. Barn tillbringar allt mer av sin vakna tid förlagd till skola och fritidshem. De tar emot fler intryck än någonsin som de behöver stämma av mot någon vuxen. Lärare måste använda sin livserfarenhet, liksom att jag använder min egen och min föräldraroll i mötet med barn. Specialpedagogerna är väldigt viktiga, men jag upplever att många är alltför måna om sin konsultationsfunktion och bortdefinierar andra saker, säger han.
För hälsa och lärande kan ses som två sidor av samma mynt. De förutsätter varandra. Lärandet hämmas av att eleven inte mår bra. Det gäller också psykiska och sociala problem som barnet bär på. Om en elev kommer in i en period då resultaten kraftigt försämras beror det nästan alltid på orsaker i barnets närmaste omgivning eller i barnets inre.
– Man får aldrig skylla på ”formsvacka” eller ”skoltrötthet” utan att försöka ta reda på vad svackan eller tröttheten i så fall beror på. Det finns nämligen nästan alltid förklaringar.
De barn som växte upp i början och mitten av förra seklet hade många gånger en mycket svår tillvaro. Fattigdom, trångboddhet, sjukdomar och en uppfostran ofta präglad av våld, hot och skambeläggning resulterade sannolikt också i en försämrad hälsa.
Idag har Sverige den lägsta barnfattigdomen i Europa. Svenska barn och ungdomar har en jämförelsevis trygg och ordnad tillvaro. Men också nu har många barn och ungdomar hälsoproblem. Hälsan är sämst i områden med utbredd fattigdom och trångboddhet. Många nyanlända kommer till Sverige med svåra traumatiska upplevelser bakom sig, upplevelser som påverkar hälsan negativt. De hamnar lätt i fattigdom och i miljöer som innebär ännu en belastning, med nya hälsorisker.
Lars H Gustafsson menar att vi svenskar har svårt att upptäcka när barn far illa och ta itu med problemet.
– Vi lever i ett land där vår självbild hindrar oss från att se. Vi har osynliggjort barn i alla tider. Se på hur barnen i Tornedalen behandlades tidigare. Se på de samiska barnens historia. Tänk på vilka övergrepp vi har utsatt dem för!
Och han säger med skärpa i blicken.
– Kan vi säga att de mänskliga rättigheterna gäller här?
Lärare måste lära sig förstå mer om elevers uppväxtvillkor. Den invanda traditionen att inte gå utanför skolgården måste brytas. Inte sällan är lärarens hemort och boendemiljö vitt skild från elevernas i något som ibland kan betraktas som två skilda världar. Därför föreslår Lars att läraren gör nästa utvecklingssamtal till ett hembesök.
– Åk skolbussen, kliv av vid hållplatsen och gå hem till eleven. Jag lovar att det blir en helt annan berättelse än om ni tar samtalet i skolan. Se hembesöket som en ren investering för framtida samarbete eftersom det ökar den ömsesidiga förståelsen för barnets situation.
Han har aldrig känt att föräldrarna upplevt det som integritetskränkande när han kommit på hembesök. Tvärtom är det oftast väldigt positivt bemötande.
Han blir allvarlig när han berättar om sina besök i Mosippan utanför Malmö. Ett bostadsområde som består av baracker som idag används för mottagning av nyanlända flyktingar och invandrare. Tidigare var det akutlägenheter för bland andra barnfamiljer som vräkts på grund av uteblivna hyresinbetalningar.
– Jag fick en chock när jag besökte Mosippan första gången, berättar Lars som också har erfarenhet av internationellt hjälparbete i flyktingläger i Mellanöstern. Människor runt omkring mig trodde mig inte, när jag berättade om mögel, kackerlackor och att barnfamiljer fick bo tillsammans med missbrukare. Bostäderna och miljön var undermåliga. Jag tänkte att är det här värdigt ett land som Sverige, att behandla barn så illa?
Hans första besök skedde 2007. Då hade stadsdelarna Rosengård och södra Innerstan i Malmö hyrt in sina hemlösa barnfamiljer på Mosippan sedan 2002. Många barn levde således en stor del av sin barndom på Mosippan innan den stängdes 2008, efter larm från bland andra Lars H Gustafsson.
Idag skriver vi 2010 och fortfarande vräks barnfamiljer från sina hem. Både kommunägda bostadsbolag och privata hyresvärdar kastar ut småbarnsfamiljer, som kommit efter med hyresavierna, på gatan.
– Det är förfärligt att man kan få vräka småbarnsfamiljer, utbrister Lars. Vi måste se till att barnfamiljer kan bo kvar och att det finns bra bostäder. Idag blir familjer inhysta på hotell. Det är både ett väldigt dyrt alternativ och ett ovärdigt boende.
Efter familjens vräkning kan barn få åka långa sträckor för att kunna gå kvar i sin skola. Många barn tiger om hemsituationen för lärare och skolpersonal och försöker hålla skammen och skulden på avstånd. Men skammen blir många barns följeslagare. Lars har mött den i ögonen hos barn på olika håll i Sverige. Inte minst hos barn i familjer som av ekonomiska skäl vräkts från sin bostad och som tvingats in i tillfälliga akutlägenheter, som barnen i Mosippan utanför Malmö.
– Det är viktigt att vi skiljer på skuld och skam. Skuldkänslor är knutna till handlingar vi utfört. Vi ångrar oss, får dåligt samvete och vill ställa allt till rätta, kanske genom att säga förlåt. Skuldkänslor kan därför vara något vi för det mesta ska vara tacksamma för, förklarar Lars.
Men ibland kan skuldkänslor tynga oss till marken. När vi inte förstår vad som händer har många en tendens att ta på sig mera skuld än vad som egentligen skulle behövas.
– Jag har mött barn som tagit på sig skulden för föräldrarnas skilsmässa, eftersom de inte förstår varför föräldrarna annars skulle skilja sig.
Denna form av skuld kan också drabba barn vars familj vräkts. Eller barn som växer upp i ett hem där ekonomin är så knapp att varje extra utgift blir en stor börda. Där nya skor eller glasögon urholkar familjens ekonomi för lång tid framåt.
– Det är viktigt att reda ut orsakssammanhang och avlasta skuld från både barn och föräldrar, när ingen ska behöva bära den.
Om skuld är knuten till handlingar, så är skammen länkad till vår självbild. Skam innebär att det inte i första hand är handlingen som är fel. Det är fel på mig. Skammen går därför djupare och färgar livet på ett helt annat sätt.
– Min erfarenhet är att denna form av skam är extra lättväckt hos barn. Det kan bero på att känslan av värde och värdighet ännu inte hunnit befästas och att barnet fortfarande söker sin identitet. Barnet är långt mer än vuxna beroende av och utlämnat till hur det värderas av andra. Där är förskole- och skolpersonal viktig, för om barnet inte får ”godkänt” för sitt sätt att vara ligger tanken snubblande nära hos barnet att ”Jag är fel!”
Skriv ut
