Tecken som stöd i förskoleklass

Elva glada sexåringar sitter på runda pallar kring en rund, blå matta. De fnissar och knuffas och har massor med pirr i sina små kroppar. Det är så svårt att sitta still att någon till och med ramlar av sin pall och slår sig. Men så börjar Maths Pehrsson lektionen och det blir alldeles tyst. Koncentrationen är total. Det är teckenspråksträning på gång. Barnen är uppmärksamma och ingen sitter still. Man kan inte sitta still när man tecknar.
   – Vi börjar med en ko, säger Maths Pehrsson.
        Alla tecknar ko. Sen tecknar de älg, kanin, katt, hund och häst. Inget tecken verkar svårt. Armarna far i luften och benen sparkar av ren förtjusning.
   – Hur tror ni att man tecknar noshörning? frågar Maths Pehrsson. Barnen gissar nästan exakt rätt hur tecknet ser ut.
        Sen går de över på sporter.
   – Min pappa går på boxning, säger en liten kille.
   – Hur tror du man gör det då?
        Pojken visar några boxslag i luften och det är väldigt likt rätt svar. Sen kör de hela alfabetet tillsammans. De skanderar högt, samtidigt som de tecknar, bokstav för bokstav. Och alla tittar inte ens på läraren, de kan bokstäverna utantill både med munnen och med handen.
        Maths Persson är en tvåspråkig 1–7 lärare.
Teckenspråket är hans andra språk efter svenskan. I höstas fick han en förskoleklass som han ska följa till och med år fem. Då beslutade han sig för att testa vad som händer när man använder tecken som stöd (Tss) i läs och skrivinlärningen för hörande barn. Ett teckenspråks­projekt startades, som skulle svara på frågan: Främjar användandet av teckenspråk/hand­alfabetet läs- och skrivutvecklingen? Det är ett läs och skrivprojekt som ingår i Byleskolans ­kvalitetsutveckling och resulterade i en rapport.
Rapporten ska utvärderas av Karin Allard på Örebro universitet som är doktorand vid Akademin för humaniora, utbildning och samhälls­vetenskap. Hon ska senare använda Maths Pehrssons rapport och en liknande studie från Bettna skola utanför Flen, för att göra en större studie av teckenspråksalfabetets fördelar för hörande barn.

Under hela höstterminen har barnen i för­skoleklassen arbetat med alfabetet både ­genom att se det, skriva det, höra det och teckna det. Högläsning har ackompanjerats både av rent teckenspråk och av bokstaverat teckenspråk. Maths Pehrsson tecknar för barnen när han berättar vad han har skrivit på tavlan, han tecknar när han vill poängtera saker. Han tecknar då och då, mest hela dagarna och under ­tiden har hela klassen lärt sig läsa.
        Teckenalfabetet är väldigt likt de gemena bokstäverna. När man formar bokstaven med handen använder man en inlärningsmetod mer än syn och hörsel.
   – De känner precis hur många ljuden är i ordet när de bokstaverar med tecken, förklarar Maths
Pehrsson, det underlättar också läsningen.
        Nästa läsår ska alla klasser i Byleskolan lägga till handalfabetet i läsinlärningen på lågstadet. Maths Pehrsson kommer att handleda de and­ra lärarna.

Thomas Lydell-Olsen är lärare på Riksgymnasiet för döva i Örebro och arbetar dessutom för europeiskt teckenspråkscenter. Han är en av initiativtagarna till det här projektet som Maths Pehrsson genomför. Thomas Lydell-Olsen jämför teckenalfabetet i läsinlärningen
med att räkna på fingrarna. Läsande och skrivande är beroende av finmotorisk utveckling, medan bildminne och teckenspråk handlar om grovmotorik. Precis som barn använder fingrarna att räkna med innan automatiken kommit igång inom matematiken, kan de använda fingrarna att göra bokstäver med in­nan de läser och skriver med automatik.
   – De har ju facit i fickan, säger Thomas ­Lydell-Olsen. Det blir automatisk lättare om man kan kombinera finmotoriken med grovmotoriken när man är nybörjare.
        De som har svårt att lära sig får stöd av grovmotoriken, men de som har lättare att knäcka koderna lär sig också fortare.
   – Jag är förvånad över att det har gått så fort att få alla att lära sig, säger Maths Pehrsson. Nu kan barnen läsa och skriva motsvarande nivån på en klass i år ett, fast det är en halv termin kvar innan de gått ut förskoleklassen.

I takt med att barnen lärt sig bokstäverna och läsningen har tagit fart har deras användande av teckenalfabetet minskat. De behöver inte tecknen längre. Men de bieffekter som metoden har gett finns kvar i allra högsta grad, att barnen tar ögonkontakt med varandra och tittar uppmärksamt på varandra och läraren under samtal och undervisning till exempel. Barn som inte har teckenspråksvana pratar mer rakt ut i luften och ropar för att få uppmärksamhet. De här barnen tar i varandra och ser på varandra i högre utsträckning än andra barn. De behöver inte ropa för de kan teckna tvärs över rummet istället.