Kerstin skapar skrivglädje

Barnen i årskurs ett sitter samlade på en matta på golvet. Alla har annat hemspråk än svenska. Kerstin Haglund plockar fram nallen ­Simon som har ett stort bandage kring huvudet.
   – I går var Simon ute och lekte. Som ni ser slog han sig i huvudet. Era kompisar var med när det hände. Vem ska börja berätta vad som hände? frågar Kerstin Haglund och tittar ut bland barnen.
        Kompisarna till Simon är barnens mjukis­djur som är med på samlingen. Lärarna har upptäckt att barnen har lättare att uttrycka sig om det sker via mjukisdjur. Det är också lättare för dem att uttrycka känslor och till exempel berätta om saker de är rädda för.
   – Jag tror att Simon slog sig i en trappa, ­säger en av pojkarna och börjar berätta om hur ­Simon klättrade på en repstege och ramlade och slog sig i huvudet.
        Nu kommer de övriga eleverna igång och berättar olika historier om hur Simon skadade sig. Han ramlar ner i gropar, han klättrar upp i rutschkanor och han cyklar omkull.
        Kerstin hjälper barnen att utveckla historierna, de söker efter lämpliga ord och uttryck och diskuterar hur historien ska kunna samman­fattas i bara två bilder.
   – Glöm nu inte att lämna plats för texten som ni ska skriva på datorn, uppmanar hon barnen som är på väg att sätta igång med sina berättelser.
        Medan barnen börjar skriva och rita sina berättelser med pennor och på datorer– som så småningom ska sammanställas till en gemensam bok – går Kerstin Haglund runt i ­klassen och förhör barnen på deras läsläxa. En av poj­­karna vid datorn undrar om det heter att ­Simon ramlade ner för en stup eller ett stup.
        Kerstin ber honom uttala artikeln högt och lyssna vad som känns bäst och det han föreslår är mycket riktigt ett stup. Ja, svenskan har en hel del svårigheter, som dessutom inte alltid styrs av några regler.
        Kerstin läser vidare på datorskärmen:
        ”Sen ropade Jackson honom”
        Kerstin påpekar att det fattas en preposition.
   – Men när barnen skriver på datorn är det inga problem att ändra. De behöver inte skriva om och hålla på och sudda. Det är bara att sätta dit något i texten och prova tills man är nöjd, påpekar hon.
        Medan eleven fortsätter med sin historia slår Kerstin sig ned i en bänk för att förhöra en annan elev på läsläxan från föregående dag. Det visar sig att eleven glömt boken i bänken och inte kunnat göra läxan, men han vill ändå försöka sig på att läsa. Genom att Kerstin håller läsfingret under texten tar de sig igenom läxan.
        Nu är det en annan elev vid datorn som börjar bli klar med sin text:
        ”Simon han klättrade på rutschbanan. Sen ropade Jackson på honom. Sen ramlade han och slog sig i huvudet.”
        De diskuterar texten och Kerstin undrar om han behöver ha med ”han” i första meningen. Jo, eleven tycker att det ska vara med, att det betonar att det var just Simon som klättrade upp och Kerstin låter det stå kvar.

Barnen arbetar koncentrerat tills det är dags för avskedssången som markerar att nu är det slut för i dag.
        En pojke dröjer sig kvar i klassrummet, han vill ha tre böcker i läsläxa till nästa dag.
   – De är mycket noga med vilka böcker de ska läsa, det går inte bara att säga att de ska ta en viss bok. De står ofta länge och väljer vilken bok de ska ha i läsläxa. Samtidigt måste vi vara med när de väljer. Ibland har vissa en tendens att välja alltför lätta böcker. De kanske har fotboll efter skolan eller känner sig lite lata och då är det viktigt att vi ser till att de läser böcker som utvecklar deras språk.
   – När barnen börjar i ettan får de läsläxa från dag ett, berättar Kerstin Haglund.
        För de allra flesta är det en mycket lätt bok. Kan de inte läsa alls så tar de hem boken och föräldrarna läser den. Ofta lär sig barnen hela boken utantill och läser sedan upp den i skolan nästa dag.
        Att arbeta med riktiga böcker är viktigt. För många av dessa barn gäller det inte bara att knäcka den alfabetiska koden. Vissa har ­stora luckor i sina ordförråd och läslärorna är ­oftast avpassade till dem som har svenska som moders­mål och förstår de svenska kulturella koderna. Visst får också elever, som har behov av det, ljuda sig igenom svåra ord vid behov, men främst utgår man från helord.
   – När det gäller barn med annat modersmål går det inte att hålla på att träna nonsensord eller stavelsekombinationer som inte betyder något. De vet ju inte om det är nonsensord eller riktiga ord. Dessutom är det ju så viktigt med ordkunskap, att vi tar varje tillfälle i akt att lära dessa barn nya ord. Även till synes enkla ord måste vi förklara, säger Kerstin Haglund.
        Det används inga läroböcker i undervisningen, förutom matematikboken som finns med som stöd. I stället är det bokbad eller bokflod som gäller. Från första dagen har barnen massor av skönlitterära böcker att välja på. I början läser läraren högt och barnen har i uppgift att återberätta. Men även när barnens egen läsning kommer igång prioriteras högläsningen. Varje dag efter lunch läser Kerstin för klassen. Ofta läser hon klassiska sagor.
   – När man inte har en läslära utan arbetar med böcker gäller det att hela tiden ­presentera böckerna på ett intresseväckande sätt: ”Se här vad jag har hittat till dig! Den här boken är spännande!” Vi får lägga ner mycket tid på att hitta material och böcker som är anpas­sade för varje enskild elev. Samtidigt är det en stor ­styrka att kunna individualisera efter varje elevs intresse och kunskapsnivå, framhåller Kerstin Haglund.

Men den systematiska läs- och skrivinlär­ningen börjar inte i årskurs 1. Det är viktigt att skolan bygger vidare på de kunskaper som barnen erövrat i förskolan. Barnen uppmanas tidigt att skriva i förskoleklassen. Mycket arbete går ut på att visa att språket är ett sätt att kommunicera. Många av eleverna har redan knäckt läskoden då de kommer till skolan. Det innebär att man kan börja läsa och skriva direkt. De flesta bokstäver har de också lärt sig i förskoleklassen. Men under höstterminen i årskurs 1 går de igenom alla bokstäver mer systematiskt och visar också hur de formas och skrivs.
        För att få till en så god övergång som möjligt för barnen går varje år en grundskollärare in i förskoleklassen och arbetar. Den läraren följer sedan klassen till och med årskurs 3.
        Kerstin tycker att en stor fördel med det här arbetssättet är att hon känner barnen väl när de börjar i årskurs 1. Hon har god kontroll över var alla barn ligger kunskapsmässigt så de kan fortsätta att jobba med sådant som påbörjats i förskoleklassen.
        De arbetar bara sporadiskt och med vissa ­delar av ”Bornholmsmaterialet”, på grund av att det inte är anpassat till annat modersmål än svenska. De satsar också mycket på att få i gång eleverna med att skriva genom många lappar på samlingarna och uppmuntrar dem att jobba med bokstäver. Dessutom är det mycket träning av begrepp, prepositioner och så vidare.

Det här arbetssättet är en metod som kräver aktiva elever och en ständig dialog. Lite tid ­ägnas åt att stå och undervisa hela klassen framför tavlan. Eleverna har inte bara läsläxor som de återberättar inför klassen. Varje vecka har de också i läxa att skriva olika historier som de sedan läser upp i klassen.
   – Vi tar tillvara varje tillfälle att skriva. När vi gjort något så skriver vi genast dagbok, ibland på tavlan och ibland skriver eleverna i sina böcker.
        Det är viktigt att eleverna kommer i gång med skrivandet och därför släpper Kerstin Haglund igenom det mesta bara de för­söker att uttrycka sig. Det hon går in och rättar i ­under första året är det de skriver för klasstidningen och för den gemensamma bok som eleverna skriver. Men det är enkelt eftersom de skriver texten i datorn.
   – När de kommit i gång med att skriva ska man inte störa dem genom att peta för mycket
i texten. I stället är det min uppgift att stötta, visa på allt som eleven klarar när den skriver. Det är jätteviktigt att de verkligen förstår att de kan skriva och göra sig förstådda.
        Förutom att tala, läsa, skriva och rita dramatiserar eleverna texter och sagor och använder mycket musik och sjunger tillsammans med barnen varje dag.
   – Dessutom kommer en musiklärare till klassen varje dag och sjunger med barnen.
Med sång och musik lär sig barnen den ­svenska språkmelodin. När de sjunger kan ingen skilja deras språk från svenska barns språk.
        Kerstin Haglund har arbetat på Kvarnbyskolan i trettiofem år. Från början arbetade hon som de flesta andra med en gemensam läs­lära och med ljudning. Men så gick hon en kurs i mitten av 1990-talet som fick henne att radikalt ändra sitt arbetssätt. Det var en fortbildning som i hög utsträckning hämtade sin ­inspiration från Nya Zeeland och läsinlärnings­metoden ”Whole Language”.

Grundtanken bakom metoden är att under­visningen ska utgå från de kunskaper barnen redan besitter och att barn lär sig att läsa just genom att läsa. Det bästa sättet är därför att barnen redan från start får läsa riktiga böcker, skönlitterära och fackböcker, i stället för till­rätta­lagda läsläror.
        Det betonades att läsning och skrivning inte bara ska ses som isolerade färdigheter utan i dessa begrepp ingår också sådant som självkänsla, motivation, meningsfullhet, förståelse, kompetens och utveckling. Det effektivaste sättet att undervisa barn i läsning är att närma sig läsningen på olika sätt. Läraren läser högt, läser med barnen och barnen läser själva. Undervisningen i skrivning går till på samma sätt. Det är viktigt att använda sig av alla tre metoderna, det är just det som ger den goda effekten.
        För att stödja barnens språk- och kunskapsutveckling är det viktigt att veta var eleven be­finner sig i sin språkutveckling. Förutom det diagnostiska dagliga arbetssättet använder de sig av Performance-analys som hjälper Kerstin att hitta luckor och språkliga brister i ­elevernas texter. Det här är en språkutvecklingsanalys
fram­tagen i första hand för barn som har ­svenska som andraspråk. Dessutom använder Kerstin Haglund läsutvecklingsschemat, LUS.
   – De allra flesta elever kommer med på tåget utan extra stöd. Vi har en specialpedagog i vårt arbetslag om tre klasser som kan hjälpa till och sätta in extrahjälp under en period. Det är ­viktigt att det sker tidigt, så att eleven ­aldrig känner att han eller hon halkar efter, säger Kerstin Haglund