Utgångspunkten för föreläsningen är det lilla barnet som fångar själva livet med sin blick och håller den så stadigt fast som bara ett spädbarn kan: Det ”trycket” måste vi ta vara på, vi måste förvalta den glädje barn har av att leva, säger han och fortsätter: Barn söker efter skönhet och kreativa möjligheter i allt, det är deras väg till kunskap … Sett ur barnets perspektiv finns det en estetisk dimension i allting och i alla ämnen, kreativiteten kommer som ett utslag av vår personliga, estetiska upplevelse … Ska vi stärka ämnena, måste vi stärka människan och ha henne i centrum … Vi måste använda alla våra sinnen … Människan förnimmer i helheter, sinnena hänger ihop, det ska vi ta med oss in i skolan …
I publiken sitter Rune Øygard, kommunalråd i Vågå och ledare för norska kulturskolerådet i Oppland. Bergtagen av föreläsningen har han plötsligt fått ord på hur man kan lösa det problem som plågat honom länge: trenden att barnfamiljerna flyttar från Vågå.
”Om vi skapar Norges bästa förskola och skola kommer folk att flytta hit. Alla vill ju det bästa för sina barn. Då stärks också näringslivet och vi får en utvecklingsoptimism i samhället. Ingen ska kunna motstå att bo och etablera sig i Vågå”, tänker han.
Några dagar senare skriver Rune Øygard ett tackmejl till Jon Roar Bjørkvold: Du väckte liv i oss i Gudbrandsdalen, gjorde oss rakryggade och skapade en ny himmel över Vågå. Vi blir aldrig desamma, ditt ”fyrverkeri” kommer att prägla oss i ord och handling resten av livet.
Den kvällen blev startskottet för ett banbrytande skolprojekt, tillika samhällsprojekt, med Jon Roar Bjørkvold som mentor och hans forskning som pedagogisk grundbult: projektet Norges bästa skola. En musisk skola med en helhetssyn på människor, på kunskap och på livet, där kulturen är själva hjärtat i verksamheten och sinnesbaserat lärande är utgångspunkten.
Det hela började så smått omsättas i praktiken i våras, men sätter på allvar igång nu i höst. Ingen räds det norska Kunnskapsløftets skärpta krav på att ”alla elever ska utveckla grundläggande kompetenser och färdigheter så att de aktivt kan delta i samhället” (se faktaruta).
– Att läsa, skriva och räkna är inga ”kompetenser”, det är vuxnas önskelista på vad de vill att barn ska lära sig. Jag är inte motståndare till att barn lär sig det. Men skolans önskelistemodell innebär att alltför många barn och ungdomar tappar gnistan, nyfikenheten och lusten att lära. Ändå har ingen politiker haft modet att byta kurs, kommenterar Jon Roar Bjørkvold.
– Ingen utom Rune Øygard. Projektet i Vågå utgår inte från skolans krav, utan från barnen och deras verkliga kompetenser, livskompetenserna: glädjen över att leva, modet att skapa, förmågan att lära, behovet att leka och kraften att växa. Det är där barns makalösa resurser till lärande finns. Och deras hunger efter att lära.
Även lärarna har baskompetenser man normalt inte frågar efter i skolan, menar han: kärlek till människor, kärlek till kunskap och visdom, kärlek till språket och förmedling.
– Om inte läraren tycker om barn bör hon eller han göra något annat än att vara lärare, konstaterar han enkelt.
När barnens livskompetens, och lärarnas kärlek till sitt jobb, utgör basen för lärandet i skolan, och när man utgår från den kultur som finns lokalt – ja då finns det heller ingen motsättning mellan kunskapskrav och en musisk skola. Tvärtom är att förbättra resultaten ett av målen i Vågå.
– Barn vill lära sig prata, läsa och skriva för att erövra livet; att leva och finnas till är den stora upptäcktsresan, förklarar Jon Roar Bjørkvold och ritar upp en trekant.
I ena hörnet livskompetenserna, i andra Vågå som kulturkommun, i tredje ämneskompetenser och IKT.
– De tre delarna förstärker varandra som pilarna visar; det uppstår synergi mellan människorna, den kultur som Vågå erbjuder och kunskapsmålen. Tänk systematiskt nu, men kom ihåg att alltihop startar i barnens resurser och förutsättningar att lära, och att barn och lärare möts i ett musiskt lärande med alla sinnen.
Varenda kommun har något i sin lokala kultur som är värt att lyfta fram och vara stolt över, något att bygga skolarbetet kring. Det gör modellen generell; den kan användas överallt, påpekar Jon Roar Bjørkvold.
– Det har också statsministern Jens Stoltenberg insett. Han har följt utvecklingen av projektet hela tiden, tillskriver det nationell betydelse och pratar om Vågå som en ”fyrtornskommun” som kan lyfta andra in i entusiasm och nya sätt att tänka, berättar han.
I just Vågå kommun framstår särskilt fem arenor som kulturell utgångspunkt för ett sinnesbaserat lärande, som samtidigt stärker elevernas identitet och gör dem stolta över sin kultur och historia.
• Naturen. Vågå ligger i skuggan av det mäktiga fjällmassivet Jotunheimen och Besseggen, känd från Henrik Ibsens epos Peer Gynt. Nationalparken erbjuder stimulans för alla sinnen, skönhet och kreativa utmaningar.
• Foto/bild/grafisk design. Vågå är känt för sitt säregna ljus och den internationellt kända fotografen Morten Krogvold har i mer än 20 år haft fotokurser här. Det har redan satt spår i skolan; i juni hade barn från förskola och skola exempelvis en stor fotoutställning på temat ”Mitt Vågå”. Planen är att integrera IKT och digital bildbehandling.
• Folkmusik. Vågå har djupa folkmusiktraditioner. ”Musik är inte bara något för örat, utan också kropp, dans, social gemenskap, erotik – i bred bemärkelse tillkoppling till själva livet”, menar Jon Roar Bjørkvold. Musik, dans, drama och språk hör ihop, kan integreras i alla ämnen och bli till exempelvis föreställningar.
• Hantverk. Vågå har hantverkstraditioner inom träarbete, smide och lantbruk. Här finns också en berömd stavkyrka byggd runt 1150 till aposteln Petrus ära.
• Mat. Arne Brimi, Norges mest berömda kock, kommer från Vågå, bor där ännu och har etablerat en gastronomisk ”stad” dit folk vallfärdar för att få kulturella matupplevelser.
”Alla barn ska kunna känna igen 200 smaker och dofter”, anser han. Smakprojekt har redan satt igång i skolan. Nu i höst ska samtliga förskolor ha smakprojekt i anknytning till berättelser, sånger, rim och ramsor.
– För att Vågå ska bli en bra kommun måste vi inse och erkänna att alla människor är olika, har olika kvaliteter och förmågor. Men alla våra elever har någon kvalitet som är bra och värd att bygga på. Om man hittar den rätta arenan kan alla bli starka och finna trygghet mot bakgrund av vad man är bra på, istället för att vi fortsätter forma dem med målet att alla ska bli likadana, säger kommunalrådet Rune Øygard.
Ända sedan den där första föreläsningen i kulturhuset har det rått full aktivitet i Vågå. Hur skulle det hela omsättas i praktiken? Hur skulle man få alla lärare, rektorer, föräldrar och andra invånare i kommunen att känna sig delaktiga i att göra förskola och skola till motor för en god samhällsutveckling? För att alla skulle få bidra med sin egen kreativitet, energi och kunskap?
En projektgrupp tillsattes ganska omedelbart; den har sedan formulerat en skolvision och organiserat arbetsgrupper som jobbat med olika målsättningar. Det har också varit mängder av informationsmöten och sammankomster, både med och utan Jon Roar Bjørkvold.
– Visst har det funnits skepsis. En del har frågat sig om det ska bli viktigare med lek än med kunskap. Andra har reagerat på att det här är pålagt uppifrån och oroat sig för att det ska ta för mycket tid. Har man med människor att göra måste man lägga ner tid, gå runt och prata många gånger, säger Rune Øygard.
Till slut kom projektgruppen fram till att den kommunala kulturskolan ska vara ett bärande element i skolsatsningen. Norge är enda landet i världen som har en lagstadgad kulturskola, men i Vågå tänker man sig att gå ett steg längre.
– Vi ska utvidga skollagen och integrera kulturskolan i grundskolan. Vi har inte nått dit än, men det är enda sättet att göra kulturella aktiviteter tillgängliga för alla barn och unga i kommunen, oavsett var de bor eller deras föräldrars motivation, ekonomi och bakgrund.
Till att börja med har Vågå kulturskola utvidgats till ett resurscentrum för de kreativa satsningarna i skolan. Nya lärare har anställts som i olika samarbetsmodeller ska jobba både i kulturskolan, förskolan och skolan. Yngre grundskollärare får kompetensutveckling och fortbildning, och några nya lärare med intresse för musiskt lärande har redan projektanställts. Meningen är att de så småningom ska bli fler.
– Lärarna är vår framgångsfaktor, det är de som ska genomföra det här. Men nu i höst inför vi kontrakt mellan hem och skola, där alla förpliktar sig att hjälpa till. Lärandet sker inte bara i förskola och skola, utan minst lika mycket i hemmet och på fritiden. Vi måste ha med hela lokalsamhället i barnens lärprocesser, vi vill att alla ska stödja våra barns lärande och att de blir goda medborgare.
Projektet i Vågå kommer att följas och utvärderas kontinuerligt, bland annat från Högskolan i Lillehammer.
– Det här är ett ”nybyggararbete”, ingen har gjort det tidigare. Arbetet måste hela tiden utvärderas, utvecklas och förnyas, så att våra resultat definieras och vi kan ta bort det som inte fungerar. Skolan är inte statisk, människor är inga projekt – livet pågår tills det är slut, säger Rune Øygard.
Jon Roar Bjørkvold sitter bredvid kommunalrådet, lyssnar och ler. Han har väntat hela sitt vuxna liv på det här, berättar han. Sedan hans bok Den musiska människan kom ut har han föreläst tusentals gånger. Hur många som lyssnat, applåderat och berörts går inte att räkna. Många har också, precis som Rune Øygard, tackat honom i brev eller mejl.
– Men sedan har det blivit tyst. Jag har blivit van vid att det inte händer något och ibland ifrågasatt om det jag gör verkligen tjänar något till. Och nu … vi står vid foten av något som kan bli väldigt stort. Det kan leda till en skolrevolution!
Vad tycker då lärare, elever, rektorer och föräldrar? Vad har det betytt för kulturskolan? Hur fungerar en musisk skola i praktiken?
Ja, det får blir nästa kapitel i historien.
Skriv ut
