”Vidga begreppet slöjdprocess”

Vi står inför ett paradigmskifte i skolans värld beträffande slöjdens huvudsakliga innehåll. I tron att varje elev ska kunna utvecklas maximalt anser vissa lärare och skolledare att eleverna exempelvis inte ska få välja slöjdart i sin utbildning. Vi bör tänka helt tvärtom. Vi bör i stället lyfta varje elevs optimala förmågor genom att individualisera efter vilket slöjdmaterial hon eller han visar genuint intresse och förmåga för.

Detta kräver att vi lärare tar ett större ansvar för varje elevs förmåga till utveckling och måluppfyllelse. Ett sätt att göra det är att vidga begreppet slöjdprocess; vi behöver laborera mer i slöjden och erbjuda våra elever workshops eller träningstillfällen. På så sätt kan de få ökad förståelse och utveckla kunskaper om olika arbetssätt och olika material. Som det är nu är både elever och lärare alltför fokuserade på produktion redan tidigt i slöjdutbildningen. Lär vi våra elever att göra saker, utan att reflektera över vad de gör och varför?

Uppdelningen, och särskilt innehållet, i skolämnet slöjd i så kallade slöjdarter är en kvarleva från ett äldre bondesamhälle, där den var helt naturlig med de behov och kunskaper som var nödvändiga förr. Den könsuppdelning som då rådde lever kvar i skolans värld och i övriga samhället, på gott och ont.

Trots att intentionerna i dagens läroplan är att förena de båda slöjdarterna, så finns den gamla slöjdindelningen mellan hård och mjuk slöjd fortfarande kvar. Ofta av så simpla skäl som att skolor rent fysiskt är byggda, rent rutinmässigt, inte efter vad som står i läroplanen utan efter hur man gjort traditionellt. Konsekvensen har blivit att slöjdmaterialen för hård respektive mjuk slöjd separerats i två olika salar.

Ur funktionell synpunkt är det både praktiskt och nödvändigt. Praktiskt eftersom olika material kräver olika verktyg, redskap och rum för hantering. Nödvändigt eftersom ljud, lukter, ämnen, material och eventuella arbetsmiljöproblem går lättare att hantera.

Men trots att de fysiska problemen finns kvar, trots att traditionen fortfarande lever så starkt, har slöjden ändå utvecklats. Från att vara ett könsseparerat ämne till att betona vikten av att låta eleven följa en process. I slöjdprocessen erbjuds eleven utveckla mer individuella förmågor än i tidigare kursplaner. På sikt resulterar detta i andra, mer adekvata kunskaper och även skillnader i det sociala förhållningssättet; jämställdhetsfrågan inkluderad.

Vill vi förändra/utveckla slöjden ännu mer inför framtiden behöver man börja med skolans fysiska utformning. Detta inbegriper alla funktioner utifrån alla aspekter. Politikerna bör låta alla berörda parter vara inblandade i ett tidigt skede i utformningen. Varje institution har sina egna behov som behöver tydliggöras.

För övrigt bör skolan låta eleven utvecklas med ett individperspektiv (ej genusperspektiv) där varje elev tar ansvar för sin egen process.

Ur ett utvecklings- och jämställdhetsperspektiv innebär det inga större problem om de flesta pojkar väljer trä som material, medan de flesta flickor väljer textil, även i framtiden. Däremot kan det bli andra problem om skolan/läraren tar bort möjligheten för eleven att välja sitt arbetsmaterial. Jag törs hävda att man med ett sådant tänkande underordnar processen och på sikt skadar ämnet. Tvång har aldrig varit särskilt framgångsrikt inom skapande processer.

Elevens möjlighet att fritt kunna välja material är viktig för att kreativiteten ska utvecklas fullt ut. Ska slöjden överleva bör elevens intresse för slöjdmaterialet stå i fokus, och inte vara ett hinder, för kunskapsutvecklingen.

I stället för att lägga fokus på produktion under alla läsår, i stället för att låta de första terminerna på högstadiet vara en basutbildning för alla elever, skulle den laborativa delen i slöjden behöva utvidgas rejält, både pedagogiskt och praktiskt när det gäller materials olika egenskaper och elevens förmåga till problemlösning. Det skulle kunna resultera i en annan syn på slöjdämnet.

I vår skola har vi infört en basutbildning den första terminen i årskurs 7. Efter den får alla elever välja sitt material varje termin, utom nionde året, då eleven väljer sitt material för hela året).

Under basutbildningen får eleven prova olika materials egenskaper och funktioner mer laborativt. Då ligger fokus i stället på undersökande och problemlösande förmågor. Det är och kommer att bli än viktigare i framtiden att förstå olika materials egenskaper. Under utbildningens senare del kan en mer kreativ, skapande och reflekterande arbetsprocess vara i fokus för att möjliggöra elevens personliga kunskapsutveckling.

Slöjd är ett unikt skolämne som inte bör jämföras med något annat ämne i skolan. Det unika är bland annat att i slöjden kan eleven få välja sitt eget arbetsmaterial. Därför har hon eller han större möjlighet att utveckla förmågor som på sikt kan resultera i kvaliteter som fördjupar förståelse och respekt för artefakter.

Att tvinga våra elever till undervisning i alla material under senare delen av slöjdutbildningen, anser jag vara ett tolkningsproblem som ligger utanför läroplanens intentioner.

Slöjd är ett skolämne som vi ska värna om. Hur gör vi det på bästa sätt?