Naturen, människorna, arbetet och nöjen - om Otto Salomon och hans livsgärning på Nääs

Det är tyst i slöjdsalen. Lukten av spånskivor blandas med lukten av svett. Det är sommar, 30 grader varmt ute, och inne i salen ännu varmare.

Otto Salomon kommer in, kliar sig i skägget, ler och säger:
– Nu ta vi en sång!

Otto Salomon är blyg. Det är åtminstone vad han tycker om sig själv, men det verkar inte vara något som märks: han håller föredrag på engelska, tyska och franska och gör 26 utlandsresor mellan 1877 och 1907. Han träffar mängder av människor som intresserar sig för den svenska skolslöjden och han ses som en förebild när folkundervisningen byggs upp eller förbättras i många länder.

Blyg är inte det första omdömet andra gör om honom, men många vittnar om att han undviker att se dem i ögonen när han talar med dem. Osäker kanske, men väldigt social och har lätt för att knyta kontakter. Han var en flitig brevskrivare och på slöjdlärarseminarierna på Nääs brast han ofta ut i sång. Sånger blev ett naturligt inslag, gärna på flera språk, eftersom deltagarna kom från olika länder.

Men varför brann Otto Salomon för pedagogisk slöjd? Vem var han?

Han föds i en judisk familj i Göteborg i november 1849. Pappan är porslinshandlare och mamman en viljestark hemmafru. Otto får två systrar, varav den ena, Sophie (Elkan som gift), senare har ett förhållande med Selma Lagerlöf.

Otto går de första skolåren i olika privatskolor och gymnasiet på Högre realläroverket i Göteborg. Våren 1868 avlägger han mogenhetsexamen och börjar på hösten en kurs vid Teknologiska institutet i Stockholm. Han gymnastiserar, tar privatlektioner i matematik och deltar flitigt i studentlivet.

Samma år köper hans morbor August Abrahamson godset Nääs för 8 300 kronor. 1869 dör hans fru, och Otto Salomon kommer till Nääs för att hjälpa sin morbror. Otto tar inte upp studierna igen.

Otto blev lantbruksbokhållare på Nääs. När slöjdskolan startar, blir han dess föreståndare och senare föreståndare även för det slöjdlärarseminarium som utvecklades. Det var detta slöjdlärarseminarium som gjorde honom känd långt utanför Sverige, bland annat i USA och Kuba.

Otto Salomon är teknisk och praktisk och undervisar i matematik, naturvetenskap och linearritning. I det ämnet gav han ut en handbok och nästan samtidigt boken ”Slöjdskolan och Folkskolan 1, Några tankar i en fråga på dagordningen”.

Slöjden ser han som en del i uppfostran; barn ska få aktning för kroppsarbete, de ska bli flitiga, noggranna, uppmärksamma och ihärdiga. Undervisningen ska vara individuell, eleven ska gå från det enkla till det sammansatta och ta en sak i taget. Slöjden ska också öva ögat och utveckla formsinnet.

Detta tycks ligga i hans personlighet: han är praktisk och moralisk, och anser att man ska lära sig kroppsarbete så att man kan göra rätt för sig. Han har en naturlig inställning till religionen, deltar i gudstjänster och tar hjälp från ovan för given. Pedagogik och lärande är han självklart intresserad av.

Otto underströk ofta att det inte var de färdiga föremålen som var målet med undervisningen; elevernas verksamhet stod i centrum. 14 år efter att slöjdskolan för pojkar startats, 1886, slås pojk- och flickskolan ihop. Två år senare läggs ungdomsskolan ner, eftersom traktens skola då infört skolslöjd. Men Otto är långt ifrån arbetslös: från 1875 undervisar han på slöjdlärarseminariet och från slutet av 70-talet tar han hand om alla besökare som visar intresse för Nääs. Han administrerar kurserna och han håller föredrag och blir inbjuden till flera länder.

”Nääs-systemet” eller ”Nääs-metoden” blev känd. Otto Salomon själv är dock noga med att inte kalla pedagogiken det, han säger i stället ”den svenska pedagogiska slöjden”. Eleven studerade först en modell, som han sedan tecknade av, för att till sist tillverka den. De tidigaste föremålen som tillverkades ,1872, var en skottkärra och en räfsa.

Modellerna såg till att eleverna metodiskt lärde sig mer och mer avancerade saker.

På 1910-talet, efter Otto Salomons död och när verksamheten på Nääs förändrades, ville man modernisera modellerna. En kommitté på fem lärare anpassade dem till tidens krav, men nyttotänkandet fanns ändå kvar.

Otto Salomons slöjdsystem var lätt att arbeta efter, men väldigt hårt styrt, något som passade bra på den tiden. Efter hand har det mjukats upp, men hans idéer och tankar kan ändå sägas vara moderna: processen är viktig, vad som händer med barnet/eleven under tiden han eller hon gör ett slöjdarbete, uppfostran måste innebära utveckling av hela människan, pedagogen måste ta hänsyn till individen, så att individen kan utvecklas. Tankar som många slöjdlärare delar än i dag.

Otto Salomon blev förstås kritiserad. Mest handlade det om detaljer, eller någon gång om hur han beskrivit den svenska skolslöjdens historia. Ibland gick debattörer till angrepp mot honom i USA, Rumänien, Ungern och Storbritannien med flera länder, och det var svårt för honom att bemöta kritiken.

En strid hade Otto Salomon med den danska slöjdpionjären Aksel Mikkelsen. De träffades på Nääs, Aksel var där på kurser, och Otto kom ofta till Köpenhamn. De delade grundprinciper och Aksel Mikkelsen startade en slöjdskola i Naestved utanför Köpenhamn. Mycket var likt mellan Naestved och Nääs, men hösten 1890 skrev Aksel Mikkelsen en lång artikel om slöjdens historia i Danmark och startade där ett hårt angrepp på Nääs och Otto Salomon.

Modeller, kroppsställningar och övningar – allt var direkt skadligt och planlöst. Otto Salomon var okunnig, materialet var dåligt och illa underhållet. Mikkelsen menade att Salomon hade kopierat de danska övningarna. Salomon svarade och en annan debattör, Sören Meldgard, la sig i striden, som fortsatte till 1892. Mikkelsen fick stöd av Jöns Franzén, som hade andra uppfattningar om vilka övningar som var bra eller dåliga för vissa muskelgrupper. Ett bråk i ett löjligt ämne, kan tyckas, men det utmynnade i en muntlig strid på ”Sjunde nordiska skolmötet” i Stockholm i augusti 1895. Den danska och svenska slöjden jämfördes, Franzén ville förändra den svenska till att bli mer lik den danska. Mikkelsen och Franzén fick ett ljummet mottagande, medan Salomon, som talade om den svenska slöjdens framväxt, möttes av rungande applåder och hyllningar.

Han är ihågkommen än i dag. Nääs har kurser hela året, man driver Byggnadsvård Nääs, och Nääs slott går att hyra för fester och middagar.

Till och med Mulle Meck har en snickeriverkstad för barn på området – slöjden är definitivt inte bortglömd på Nääs.  

Källor: ”Slöjd och lek på Nääs – en bildkrönika om ett kulturarv”, ”Nääs och Otto Salomon: slöjden och leken”. Båda av Hans Thorbjörnsson.