Ko som i koja

Elevernas tankearbete är en del av den kojtävling som Virserums konsthall anordnade för låg- och mellanstadiet under våren. Alsterbro bidrog med en svartvit ko-koja. Finalen avgjordes i början av juni och bidragen var en del av sommarens stora utställning TRÄ 2010.

Vi besökte Alsterbro i våras, när snön hade försvunnit och den skarpa vårsolen fick slöjdläraren Stefan Axelsson att kisa där han stod lutad mot en släpkärra full med virke.

Eleverna släntrar fram från olika hörn av skolgården, och till slut har hela klassen på nio personer samlats runt Stefan, ivriga att ta tag i själva bygget.

– Jag har förberett lite så att vi kan komma i gång direkt.
Stefan Axelsson drar fram några färdiga bitar som ska bilda grundbultarna i kons skelett.

– Men det behövs mer: en mage till, en nos och en nacke. Hämtar du figuren till kon, Ebba?

När Ebba Hendelin kommer tillbaka med en liten tredimensionell modell av ko-kojan blir det lättare att föreställa sig vad alla brädor och reglar ska användas till. Utan att Stefan säger så mycket delar eleverna upp sig i två grupper som pusslar med var sin långsida av koskelettet på marken framför sig. Ingången kommer så småningom att placeras baktill på ena kortsidan. Stefan ler lite finurligt:

– Det var väl du, Edvin, som sa att man går in den naturliga vägen. Kanske ska vi ha en lucka där fram också, och ett hål för ögat så att man kan kika ut.

Men än så länge har alla fullt upp med att lösa mer grundläggande problem. Att arbeta utanför slöjdsalen innebär att uppfinningsförmågan och kreativiteten sätts på prov. Herman Holgert och Karl Stegefors bär runt på en lång regel medan de ser sig om efter en lämplig arbetsyta att såga på.

– Vi tar parkbänken här. En sätter sig på brädan och en sågar!

Det visar sig att det blir bättre stabilitet med två personer som tyngd. Karl och Herman slår sig ner på brädan, medan Vilma Krosse kommer till undsättning med en fogsvans i högsta hugg. I takt med Vilmas sågtag stiger ett allt högre fnitter från bänken:

– Det kittlas! Man får myror i brallan av det här.

Stefan som står och betraktar scenen berättar att just den här sortens problemlösning är en av anledningarna till att han fastnade för kojtävlingen. Det är klart att det ska bli kul att visa upp kojan i Virserum, men tävlingsmomentet är ganska oväsentligt i jämförelse med all den träning eleverna får i samarbete och kommunikation:

– Kojbyggandet handlar faktiskt mycket om språk. Man kan inte bara gapa och skrika och svära, utan måste kommunicera ordentligt om det ska kunna bli någonting i slutänden. Så är ju livet sedan – det är lika bra att lära sig det redan nu.

På skolgården har mage, rygg, nos och bakparti sågats till och lagts ut i sina rätta positioner. Eller har de verkligen det?

– Det här kan inte vara ryggen. Hur kan magen vara längre än ryggen?

Karl Stegefors lutar sig bekymrat fram och börjar ändra om. Rimlighetsbedömningar, vinklar och mått blir påtagligare när det är tre dimensioner man arbetar med. Det är inte bara att banka och såga. Vill man ha en koja som håller krävs också en del mattekunskaper, även om eleverna förmodligen inte tänker så där de kryper runt med måttband och vinkelhakar.

Ibland går det fel hur bra man än mäter. Minst en regel har kapats tokigt och fått ersättas med en ny, men det mesta går att rätta till. Stefans attityd smittar av sig – det är okej att göra fel, bara man försöker lösa det. Går en borr sönder kan man alltid använda en spik i stället:

– Ska eleverna någon gång i framtiden till exempel bygga staket hemma måste de kunna improvisera. De flesta har ju inte en massa specialgrejor. Därför är det viktigt att lära sig att ta sig för saker ändå – det kan räcka att man har en gammal såg, en hammare och lite spik.

Men skulle det här fria arbetssättet funka på alla skolor? Alsterbro är en liten, flexibel skola där elever och lärare följer varandra från förskolan till nian. Det är förhållandevis lätt att rumstera om i schemat och skapa utrymme för projekt – som till exempel i dag när kojbyggandet fått rejäla pass både före och efter lunch. Stefan Axelsson medger att han kanske inte skulle ha gett sig på en sådan här grej med en grupp på 30 stycken, men enligt honom är det viktigaste ändå lärarens inställning:

– Man måste själv vara tänd på något om det ska funka. Det räcker inte att man tycker att en tävling kanske kan vara roligt för klassen. Projektet måste passa in i ens egen tankevärld också, för det kräver trots allt en stor arbetsinsats.

När vi frågar eleverna i sexan är det tydligt att tävlingsmomentet inte heller är det viktigaste. Många ser lika mycket fram emot att få hem kojan till Alsterbro i höst, så att den kan få gå på grönbete bland vindskydden i skolans egen lilla skog.

Annika Eriksson på Virserums konsthall ser inte heller tävlingen som ett självändamål. Den är mer ett sätt att involvera alla åldrar i konsthallens verksamhet:

– Barn och ungdomar är en väldigt viktig målgrupp för oss. De måste få ta plats och utrymme att bli självständiga och kreativa individer. Kreativiteten kan uppmuntras på olika sätt – förutom kojtävlingen anordnar vi också en tävling i möbeldesign. Några möbler kommer att byggas i full skala, och barnen kommer att få dem i present efter utställningens slut.

Eleverna har börjat rensa upp på byggarbetsplatsen som snabbt förvandlas till en fotbollsplan för niorna. När alla står och fikar och nöjt betraktar resultatet av dagens vedermödor kan Ebba Hendelin trots allt inte låta bli att ta ner klassen på jorden en smula:

– Det här ser ju inte ut som en ko. Det ser ut som ett altangolv!