Gunvor lyfter fram det samiska

Gunvor Guttorm bor i utkanten av Jokkmokk. Sin professorstjänst har hon på samiska högskolan i norska Kautokeino – 45 mil bort.

– Här uppe i norr är vi vana vid långa avstånd, så för mig är det inga problem, säger hon när vi bänkar oss kring köksbordet i det rymliga köket. På väggarna hänger olika samiska föremål som hon skapat genom åren.

Samiska högskolan i Kautokeino har tre inriktningar – lärarutbildning, samiska språk och duodji. Med en professorsgrad hoppas man kunna höja kvaliteten på utbildningen ytterligare.

Professuren innebär att Gunvor ansvarar för grundutbildningen. Störst vikt läggs vid teoretiska ämnen som duodjins historia, kreativitet och materiallära.

Just nu går tio elever från hela Sápmi (samelandet) på högskolan en treårig akademisk grundutbildning i duodji.

– Jag jobbar nära studenterna och trivs väldigt bra, säger hon.

– Min uppgift är att få grundutbildningen på fötter. Nästa steg är att starta en masterutbildning. Som professor ska jag även försöka utveckla och forska i duodji. Just forskningen är min styrka.

Högskolan i Kautokeino samarbetar även med Samernas utbildningscentrum i Jokkmokk – tidigare Samernas folkhögskola – och har en 30-poängskurs i duodji som man kan läsa på distans från Jokkmokk.

Gunvor tycker det är viktigt med kunskap om duodjins historia.

– I duodjin finns en del av vår gemensamma samiska historia och formspråk. Därför behöver vi kunskap om hur våra förfäder har tänkt. Formen och den muntliga historien är en del av det som präglar duodji i dag.
För Gunvor är ”duodji” ett vidare begrepp än bara ”sameslöjd”. Hon ser på duodjin som ett samlande begrepp både för det traditionellt samiska hantverket, för design och för nyskapande.

Samerna lever i fyra länder: Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Det samiska kärnområdet, Sápmi, sträcker sig från Idre i Dalarna till Kolahalvön i Ryssland.

Gunvor berättar att hennes forskning rör sig i spänningsfältet mellan det gamla och det moderna och kring teman som varför urfolks konsthantverk har hamnat i konsthistoriens marginal. Vad förenar och vad skiljer olika urfolk och deras konstnärliga uttryck?

Hon intresserar sig för skillnaderna mellan slöjd, kosthantverk och konst och för var gränsen mellan traditionell sameslöjd och den nya samiska designen går.

Varför kvinnornas duodji inte blivit lika synlig som den manliga är en annan viktig fråga.
– I tidernas morgon var duodjin ett brukshantverk, berättar hon.

– Skedar av horn tillverkades mycket tidigt, liksom skidor. Nyare forskning visar att samerna var de första som tillverkade skidor. Det behovsstyrda hantverket levde kvar länge. På 1950- och 1960-talen gjorde många samer fortfarande egna slädar, kläder, skor, knivar och kåsor.

Gunvor berättar att det förr var nödvändigt att kunna sy de kläder man behövde. I dag syr folk samiska kläder för att de vill hålla vid liv en viktig hantverkskunskap,

Utvecklingen av den samiska konst- och hantverkstraditionen ser olika ut i de nordiska länderna. I Sverige organiserades duodjin tidigt tack vare hemslöjdsrörelsen som redan på 1930-talet involverade sameslöjden. På 1940-talet grundades samernas folkhögskola och slöjdkonsulenter tillsattes.

– I Sverige utvecklades sameslöjden och många konstnärer började tillverka föremål som inte var bruksföremål. Konsthantverket kom i gång och utvecklades snabbt. I efterkrigstidens Norge och Finland handlade det mer om souvenirproduktion eftersom folk behövde pengar för att klara vardagen. Det gjorde att den svenska duodjin kom att bli ledande.

I Sverige har folkhögskolan fortsatt att ha en stark ställning, medan man i Norge satsat på högskoleutbildning. Något som Gunvor applåderar:

– Det är positivt att kunskaperna om samiskt hantverk och skapande lyfts upp på en akademisk nivå. Forskningen gör att man hittar nya sätt att se på historien och sin samtid. Därför är det viktigt med en högre utbildning i duodji. Det är fortfarande mycket som är outforskat om duodji.

Själv började hon intressera sig för duodjin i tonåren.

– På 1970-talet var jag mycket engagerad i miljörörelsen och ville skapa praktiska bruksföremål som jag själv kunde använda, berättar hon och visar oss en väl använd kåsa i björk som hon gjorde i mitten av 1970-talet och som hon fortfarande alltid har med sig när hon är ute i skogen.

Gunvor visar oss en liten saltskål formad som en ripa, en central figur i den samiska mytologin. Originalet gjordes på 1960-talet av konstnären och sameslöjdaren Lars Pirak (1932–2008) i Jokkmokk, en av de första som förnyade det samiska hantverket.

– ”Saltripan” gjorde han 2002 och skålen är både konst och bruksföremål, ett bra exempel på nutida samiskt hantverk.

När Gunvor inte undervisar eller forskar drar hon sig gärna tillbaka till sin lilla verkstad i garaget, som består av två rum. Ett för textilier och skinn och ett för trä- och hornarbeten.

– När jag är trött på det praktiska leker jag med materialen och skapar föremål och smycken av exempelvis hoplimmade hornbitar, berättar hon när hon visar oss runt. Vi ser handgarvade väskor, smycken, samiska dräkter, fruktskålar och vinfodral i hemgarvat renskinn. Traditionell sameslöjd och ny samisk design blandas.

Själv kallar hon sig varken hantverkare, konstnär eller slöjdare.

– För mig räcker det att sakerna jag skapar tilltalar brukaren eller betraktaren.