Slöjdlärare på museum: "Vi är hippare än vi trodde!"

Många har säkert sett bilden av de skenbart traditionellt mönsterstickade tumvantarna – där siffran på antalet amerikanska soldater som stupat i Irak dittills har stickats in. Antalet är högre på högervanten, den som stickades sist.
Vantarna har stickats av Lisa Anne Auerbach, konstnär och aktivist från Los Angeles, och ingick i utställningen Craftwerk 2.0, som visade många exempel på både internationell och svensk slöjd med mer eller mindre politiska förtecken.
    Craftwerk 2.0 har en systerutställning, EcoCraft, som är arrangerad av Länshemslöjdskonsulenterna och Jönköpings läns hemslöjdsförbund. Den tar ett lokalt grepp på samma frågor – slöjd, hantverk och återbruk i nya tolkningar ­– och visar arbeten av slöjdare, slöjdlärare, skolelever, konstnärer och andra med rötter i länet.
    Utställningarna har belönats med utmärkelsen ”Årets projekt” av Nämnden för hemslöjdsfrågor.
  – Vi är stolta naturligtvis! Det innebär ett erkännande, en fjäder i hatten – ja, en uppmuntran för nedlagt arbete, säger Eva Landén, länshemslöjdskonsulent och en av arrangörerna bakom utställningen.
    Den kom till då man inför Jönköpings läns hemslöjdsförbunds hundraårsjubileum 2009 ville göra något annorlunda, något som inte är tillbakablickande utan siktar mot framtiden och vänder sig till nya grupper.
  – Vi har valt att vara öppna och tillåtande; föremål i alla material och utföranden ska få plats.
    Hemslöjd kan ibland verka lite ortodoxt. Man ska helst inte blanda material eller stilar hur som helst utan hålla hårt på traditionerna.
  – En journalist försökte provocera mig vid invigningen och fråga om det gamla är passé nu – men jag gick inte i fällan. Allt får finnas, samtidigt, men för att locka yngre måste man ha ett annat tilltal än det vanliga, säger Eva Landén.
Åsa Sandblad är textillärare i Sydvästens skolområde, Gislaveds kommun, och är representerad på EcoCraft tillsammans med sina elever. Hon håller med:
  – Det viktigaste är att väcka slöjdarglädjen. Då kan lusten väckas hos eleverna att efter hand lära mer.
    Eva Landén menar att museet som arrangör verkar ha funnit rätt koncept för att locka både utställare och publik. Suget att komma hit har varit stort både bland yngre och äldre och inte bara den förväntade ”hemslöjdsklicken” har besökt museet.
  – Vi är hippare än vi tror! Det var hett att komma hit när utställningen öppnade, säger hon.

Alla som ville fick vara med i utställningen och bjöds in till träffar där man bland annat diskuterade hur hållbar och nära man kan vara i sitt skapande. Deltagarna hade tillgång till diskussionsunderlaget via hemslöjdskonsulenternas hemsida. Man bad också alla som skulle ställa ut att skriva ned sina tankar bakom bidraget.
    Det var genom hemsidan som Åsa Sandblad hittade till EcoCraft som utställare. Hon tyckte att det återbruksprojekt som hon just haft med fjärde- till sjätteklassare verkade passa in. Eleverna skulle ta med sig valfritt material hemifrån och göra något nytt av det. Det enda kravet på materialet var att det skulle ha använts till något annat tidigare. Eleverna skulle också i förväg skriva ned funderingar på vad det skulle bli, men det behövde inte vara en färdig idé.
  – En pojke ville göra en korv med bröd – men det blev en kockmössa! berättar Åsa Sandblad.
    En flicka tog med sin pappa bankdirektörens utgallrade förråd av slipsar. Resultatet blev ett långt linne, med en resårmudd överst. Hon var mycket noga med färgvalet och höll sig till slipsar i rött, svart och grått.
    Till sin hjälp i arbetet hade de några få böcker, men Åsa Sandblad upptäckte att det är mycket ont om litteratur om återbruk på svenska. Det blev mycket sökande på internet men framför allt utvecklade projektet fantasin och uppfinningsrikedomen.
  – Det krävs mycket av mig som pedagog för att genomföra ett sådant tema, men det finns inget roligare än att skapa fritt, utan färdiga mönster eller modeller, menar hon.
    Yngst på utställningen är Åsa Sandblads elev Emma Lingtell, elva år, som har sytt en väska av cykelslang och traktordäck, med ett litet hängselspänne som knäppe. Kul material som inte kostar något, kommenterar hennes lärare, och som det definitivt inte går att använda färdiga mönster till.
    Den väskan inspirerade i sin tur flera av textilläraren Lena Gunnarssons elever på det estetiska programmet på Per Brahegymnasiet i Jönköping. Louise Jonsson har sytt en stor väska av traktordäck och alla sina gamla förbrukade periodkort till lokalbussen. Ida Linde har gjort en väst av samma användbara däck och dekorerat den med nitar. Ytterligare en elev har tagit till ännu grövre kaliber och förvandlat dumperdäck till en jättekorg.
  – Jag stod i evigheter i skolans dusch för att spola rent däcken, säger Lena Gunnarsson med ett skratt.
    Hon undervisar bland annat i vävning och vill slå ett slag för att alla elever ska få chans att prova det. Hon menar att det är en viktig kunskap, en del av vårt kulturarv och snudd på en överlevnadsfråga.
    Hennes gymnasieelever har suttit och vävt mitt i utställningen. Det har varit fritt fram även för utställningsbesökare att prova på i den vävstol som har stått uppställd. Resultatet – en lång vepa eller bonad – hänger uppe, en mix av textil, telefonsladdar, paketsnören, datorkablar och bubbelplast.