Slöjden kulturbärare i skärgården

I textilsalen i ett av de små röda trähusen som utgör Möja skola i Stockholms skärgård, samsas både små och stora elever om två symaskiner. Här finns inget utrymme för uttrycket ”tyst i klassen!” En tillåtande och gränsöverskridande attityd råder.

– Vad heter tyget vi använder? frågar slöjdläraren Åsa Ivarsson och tittar på sina elever. I dag har hon hand om årskurserna 4 och 5 och några andraklassare.

– Linne, bomull, ylle, silke eller nylon?

– Bomull! ropar någon.

– Aj, jag sticker mig bara på nålarna hela tiden! utropar en annan.

– Då får du hålla undan fingrarna, uppmanar Åsa.

– När jag gick i skolan var vi tvungna att stryka varje vikning innan vi fick nåla, men det var på stenåldern, säger hon och skrattar.

Eftersom det bara finns 30 elever på skolan är årskurserna integrerade. Pontus berättar att han går i årskurs 5, att hans mor äger fiskrestaurang på ön och att han morfar fiskar all fisk här.

Miranda i årskurs 4 bor, berättar hon, på den lilla ön Granholmen i ett hus vid vattnet och åker svävare varje dag till skolan.

– Får jag läsa en bok i stället? frågar William i tvåan och ställer ner strykjärnet på brädan som han konstaterar har bränts lite eftersom den blivit för varm.

Åsa Ivarsson bor sedan 20 år på Möja, huvudön i Möjaarkipelagen. Föräldrarna har alltid haft sommarställe i skärgården, och hennes morfar ägde den intilliggande lilla ön Granholmen, där bara två familjer, hennes egen och en annan, är bosatta permanent.

Innan Åsa Ivarsson blev lärare, arbetade hon under flera års tid i Möjas Konsumbutik, som hon också drivit i ett och ett halvt år. Hon kanske representerar en typisk skärgårdsbo som vill ha möjlighet till flexibilitet i sin tillvaro.

Hon föredrar att vara timanställd på knappt 70 procent framför att ha en fast tjänst, för att snabbt kunna prioritera om.

I undervisningen försöker hon ta vara på öns hantverkstradition.

– För ganska många år sedan hade de syjunta här på Möja och vävde först tyget innan de sydde Möjadräkterna, så det finns ju en tradition, och duktiga hantverkare går i generationer, konstaterar Åsa.

– De flesta av männen på ön arbetar som snickare. Många av våra elever söker sig ofta till praktiska yrken och träslöjd. De vill bli snickare för att kunna flytta tillbaka hit och bo och arbeta här. Det är ju de yrken de ser att man kan överleva på, att vara snickare och rörmokare.

Åsa Ivarsson berättar om projektet ”Möja förr och nu” på skolan för drygt fem år sedan. Gamla hantverk dryftades och de äldre skärgårdsborna bjöds in till skolan för att berätta om gamla tider på ön och visa egenhändigt gjorda saker. Det hela resulterade i en utställning på Möja marknads dansbana där det visades hur man levde förr och byggde sina hus.

I Möja skola får de 30 eleverna undervisning i både trä- och textilslöjd redan från förskoleklass, tack vare platschefen Carl-Olof Sandquist. Det var han som för nästan 20 år sedan tog initiativet till slöjdundervisning även för de minsta skoleleverna.

– Inom förskolepedagogiken arbetar man mycket med händerna och att forma saker. Och varför, ifrågasatte jag, skulle man göra ett uppehåll och börja med slöjden först i årskurs tre?

Det var ju också tanken när vi fick den här slöjdsalen med höj- och sänkbara bänkar. Alla elever mellan 6 och 16 år skulle kunna använda den.

– Från början hade vi slöjd i en ombyggd ladugård som inte ens låg på skolans område. Förutom att antalet elever ökade, så bedömdes inte lokalerna som lämpliga att ha undervisning i, och när vi fick en extra tillbyggnad hade vi också förutsättningar för slöjden redan i förskoleklass, berättar han.

Möja skola, där den befinner sig nu, kom till i början på 1880-talet.

Carl-Olof Sandquists införande av slöjd redan i förskoleklassen är troligen unikt, och han är också en varm förespråkare av temaundervisning över alla ämnesgränser.

– Jag har velat hitta temaformer där både trä- och textilslöjdarterna kan integreras, och vi försöker hela tiden göra slöjdämnet till en integrerad del av den övriga verksamheten:

En modell av Lökaby i träslöjdssalen vittnar om ett uppmärksammat projekt, ”Tingen berättar”, som han drev tillsammans med eleverna. För att kunna beskriva sin skärgårdshistoria fick de bygga små hus, en jolle och sy dockor som gestaltade invånarna och det dåtida livet i Lökaby. Äldre människor engagerades också och fick berätta om hur man levde förr i den lilla byn på Möja.

Det är viktigt att föra över hantverksmässiga traditioner till barn och ungdomar, anser Carl-Olof Sandquist:

– Känner man inte till historien så har man missat en del av sitt kulturarv, och som kulturbärare har slöjden en speciell roll i skärgården. För att få eleverna att förstå vad saker och ting berättar och hur folk levde förr. Annars blir det bara döda ting som hänger i en sjöbod eller i ett hörn någonstans.

– Hembygdshistorien är viktigare i dag än någonsin när föräldrar arbetar och barnen är uppbundna på en massa aktiviteter. Bland annat internet bidrar ju till att tempot blivit mycket snabbare. Ungdomarna förstår inte själva vikten av att måna om det gamla, men när de får vägledning väcks oftast deras intresse, säger Carl-Olof.

Antalet yrkesgrupper på en skärgårdsö är begränsat, och de flesta boende är antingen egna företagare inom hantverk, butiksbiträden på Konsum, skolpersonal eller varvsarbetare på varvet där man bygger aluminiumbåtar.
– Skärgårdsbor är ofta duktiga på att lösa svåra situationer, man är inte främmande för att göra helt olika saker.

Folk är väldigt flexibla och kreativa, och många små pusselbitar bidrar till försörjningen. Jag tror att man måste vara sådan för att kunna bo här. Det går inte att vänta på att munnen ska fyllas med mat, utan man måste själv fixa sitt överlevande.

Tillbaka till Åsa Ivarsson. Hon försöker undvika att vara en auktoritär lärare som bara bestämmer utan att tillåta ifrågasättande. En av hennes elever, Julia, ska till exempel egentligen enligt schemat ha träslöjd nu, men i stället väljer hon att arbeta med batik i textilslöjdsalen, och ingen av lärarna försöker hindra henne. Gränserna är friare mellan textilslöjden och trä- och metallslöjden på högstadiet än bland de mindre barnen, förklarar Åsa.

Med lite sorg i rösten konstaterar hon att Möja skola har ett något sviktande elevunderlag, så dess framtid är en aning oviss.

För att skolan inte ska bli isolerad från omvärlden tycker både hon och platschefen Carl-Olof Sandquist att det är viktigt att lärare och elever också arbetar utåtriktat, och i samarbete med Värmdö kommun har skolan med Sida som sponsor ett utbyte med Homa Bay skola i Kenya. Förra terminen var Åsa tillsammans med några elever och filmade Stockholm och Möja och de kenyanska gästerna fick med sig filmen hem för att visa barnen i Kenya.

– Nu håller vi på med ett tema för att beskriva hur den svenska demokratin och ungdomsförbunden fungerar.

Kommunikationen mellan länderna sker mest via filmer och brev, eftersom eleverna i Kenya inte har datorer.

Vad har då kenyanska skolelever gemensamt med de svenska barnen i Stockholms skärgård? Jo – precis som på öarna i den svenska skärgården intar hantverket en särställning i de kenyanska byarna. Förmågan att själva tillverka föremål för överlevnaden har funnits hos invånarna sedan urminnes tider. En självständighet och mångsidighet som ofta storstadsbor på det industrialiserade fastlandet saknar. Dessutom en tillåtande och gränsöverskridande attityd.

Men frånvaron av till exempel nätkommunikation med resten av världen har också sina sidor:

– Det är spännande men svårt att ha en kommunikation med någon som lever på stampat jordgolv, säger Åsa.