Dags att nyansera bilden av islam

Från Pedagogiska magasinet 2016-03-01 12:41

Illustration: Thomas Fröhling

I dagens medieklimat är det lätt att koppla islam till terror och förtryck. Samtidigt pågår en radikal förnyelse av tolkningen av islam bland muslimska intellektuella. Det bör svenska religionslärare känna till, skriver Jonas Otterbeck, professor i islamologi.
IS har lyckats ge det oresonliga religiösa förtrycket ett nytt ansikte. Genom sitt återkommande påstående att den egna religionspraktiken är den sanna islam, lyckas IS påverka synen på islam både bland muslimer och icke-muslimer.

Att islam kan tolkas på detta brutala sätt visar historien tydligt. Men det raderar inte ut alla andra tolkningar. Tvärtom finns det både nu och historiskt en fascinerande mångfald av tolkningsmöjligheter, vilket gör att det är svårt att undervisa om islam. Vissa tolkningar ogillas generellt bland många i vårt samhälle, andra gillas av såväl muslimer som icke-muslimer. Våld och rå sexism står inte högt i kurs i jämförelse med Jalal ad-Din Rumis kärleksfulla poesi, eller med muslimska miljöaktivister.

Just nu ser vi en tendens inom samtida islamtolkning som är mycket inflytelserik inom både sunni- och shiaislam. Tolkningstendensen står i bjärt kontrast till den isolatoriska, selektiva och närsynta tolkning som IS står för, där IS:s ideologer och praktiker väljer de delar av klassisk teologi som ger dem möjlighet att utöva ekonomiskt, socialt, sexuellt och fysiskt våld mot människor i områden de har erövrat.

Motbilden ska inte uppfattas som att den står för något som är sannare än IS, det är inte poängen. Jag som icke-muslim värderar inte muslimska tolkningar som sanna eller falska. I stället är det kunskapen om att denna tolkningstendens förekommer och är inflytelserik som är viktig, då den kan komplettera bilden av vad islam innebär i dag.

Ett av världshistortiens mest välfinansierade islamiska projekt är The Research Center for Islamic Legislation and Ethics, CILE, som initierades år 2012 av framför allt den muslimska tänkaren och Oxfordprofessorn Tariq Ramadan. Huvudidén bakom CILE-projektet är att det i dagens värld finns så mycket kunskap som inte fanns tidigare och som forna tiders lärda inte hade tillgång till när de uttalade sig om vad islam innebär.

För att förstå islam i dag måste de religiöst lärda kommunicera med dem som är lärda inom andra områden än just det religiösa. Tariq Ramadan kallar detta att ”textens lärda” måste kommunicera med ”kontextens lärda”, för att förstå hur man kan och bör tolka islam.

I maj 2013 blev jag inbjuden till St Antony’s college i Oxford som representant för ”kontextens lärda”, i ett samtal om sharia, etik och konst. Tillsammans med en konstnär, en regissör och chefen för ett islamiskt mediebolag, diskuterade jag religion och konst med fyra muslimska lärda från bland annat Saudiarabien och Egypten.

En spännande diskussion rörde sig om konsten och det fula. En av de islamiska tänkarna menade först att konsten måste vara vacker – utan att inse att han därmed knöt an till Platon. När jag påpekade att han talade om det moraliskt vackra, snarare än avbildandet av det vackra, blev det en livfull debatt.

Jag och de konstnärliga deltagarna, inte minst den muslimska konstnären Ruh al-Alam som självmant satt upp islamiskt etiska gränser för sitt konstskapande, argumenterade för att även det estetiskt fula och moraliskt klandervärda kan vara stor konst. Den islamiskt lärde Abdallah al-Juda’i’ var den första att förstå implikationerna av det vi hävdade för islamisk konstetik, och under samtalet var vi flera som på olika sätt förändrade våra positioner.

Parallellt med vår session om konst pågick och pågår samtal om 13 andra områden som har identifierats som viktiga, bland annat genus, ekonomi, medicin/bioteknik, migration/mänskliga rättigheter, miljö, mat och utbildning. Projektet, som uttalat syftar till en radikal reformering av islams tolkningsmetoder för att nå den bakomliggande meningen med religiösa utsagor, drivs av Tariq Ramadan från CILE tillsammans med bland andra Jasser Auda, en spränglärd doldis i Storbritannien.

Att tala om själva meningen, intentionen och avsikten (maqasid) med religionen är i och för sig inte nytt, det härstammar från den juridiska diskussionen inom islam. Det Tariq Ramadan och hans team för in är att göra sökandet efter mening och avsikt till en övergripande princip för hela religionstolkningen.

För att förstå vad islam syftar till måste den lärde först sätta sig in i islams urkunder och dess tidigare tolkningar, därefter sätta sig in i det fält hen är intresserad av att uttala sig om genom att lyssna på och läsa sakkunniga experter, samt slutligen återbesöka urkunder och tolkningar med ny insikt i syfte att förstå det bakomliggande syftet i urkunderna och tolkningarna – och kanske till och med närma sig dem med en ny epistemologi. Först då kan den lärde utveckla en islam som förstår vår tid, och därigenom tar hänsyn till Guds vägledning.

Samma typ av tänkande möter vi i en helt annan miljö: det shiitiska Iran. Många som inte har haft med Iran att göra blir kanske förvånade när jag hävdar att den intellektuella diskussionskulturen är väldigt levande bland islamiska lärda i Iran. Iran är ett gammalt kulturland som månar om sin status som bildningscentrum. Givetvis förekommer ren propaganda vid utbildningsinstitutionerna, och givetvis dominerar den islamiska tanken vid de religiösa universiteten på ett sätt som inte lämnar utrymme för fritänkande, men det innebär inte att tänkande är uteslutet. Tvärtom.

Vid en studieresa till Iran våren 2015 kom jag och mina studenter ofta i kontakt med tankar som påminner om Tariq Ramadans CILE-projekt. Vid det mycket konservativa Imam Sadiq-universitetet i Teheran berättade en av forskarna att han framför allt sysselsätter sig med islamisk pedagogik, vilket innebär att han forskar om moderna pedagogiska metoder och teorier och försöker förstå hur de relaterar till islamiska tankar om pedagogik och det generellt islamiska. Liknande projekt fördes fram inom andra ämnen, som socialpsykologi, sociologi, antropologi och genusvetenskap, men även naturvetenskapliga ämnen.

På 1980- och 1990-talen var det populärt bland islamiska lärda att avfärda västerländsk vetenskap som feltänkt och påpeka att allt som var rättänkt redan fanns i islam, gärna i Koranen. Detta skedde efter en period då muslimska länder under lång tid varit mycket påverkade av så kallat västerländskt tänkande inom de flesta områden, även det islamiska. I dag finns det åter en öppenhet för tankar som härstammar ur andra miljöer än de muslimska, med målet att undersöka vilken betydelse dessa idéer har för förståelsen av islam. Man accepterar med andra ord så kallat västerländskt tänkande som potentiellt viktigt. Själva huvudpoängen är att inte avfärda, men heller inte kritiklöst anamma, utan i stället granska, fundera och föreslå förändring om sådan är motiverad.

I den iranska diskussionen är den shiitiska tanken om tidens betydelse helt central, en metafor som närmast bör översättas till kontextens betydelse på svenska. Tanken är att visst inom islam ligger fast, som vikten av bönen och fastan, medan andra saker är förändringsbara om det finns skäl till detta. Man resonerar som så att en god muslim inte bara svansar efter, utan tar in, funderar och sedan bestämmer vad som är rimligt att anamma och vad som inte är det. Detta är dessutom ett kollektivt arbete ihop med andra muslimer.

Det här innebär inte att en genusteoretiskt intresserad sekulär svensk nödvändigtvis blir glad över hur genus presenteras i dessa kretsar i Iran. Personligen blev jag bedrövad över hur mycket av genusvetenskapen som var okänd (eller möjligen avfärdad), medan tänkandet inom pedagogik kändes mycket mer genomarbetat. Men bara det faktum att det nu finns ”kvinnovetenskapliga” institutioner i Irans mest konservativa stad, Qum, öppnar upp för möjligheten att det i framtiden kommer att finnas en genusvetenskap i Iran som seriöst studerar Judith Butler som en utmaning av islamisk konvention.

Diskussionen är inte isolerad till Iran. I Malmö verkar i dag den shiitisklärde Abbas Ali Shameli i en församling. Han är disputerad i pedagogik vid McGill-universitetet i Kanada och specialist i islamisk pedagogik vid al-Mustafa International University i Qum. I sin forskning ställer Shameli de socialpsykologiska, utvecklingspsykologiska och pedagogiska modeller som dominerar i Europa och Nordamerika i relation till den shiitisklärde Ayatollah Baqir al-Sadrs idéer.

Bland intellektuella muslimer är detta en av de dominerande trenderna just nu. Distinktionen mellan en förändringsbar del och en oföränderlig kärna är gammal i islam, men aldrig tidigare har diskussionerna haft en sådan tydlig ställning i samtalet om vad islam är. Tariq Ramadans megaprojekt och den tydliga trenden i Iran, shiaislams största land, är mycket viktiga fenomen. Tolkningarna som produceras är inflytelserika och kan påverka den islam som framtida muslimer kommer att leva med. Rättare sagt: det gör de redan.

Jag tror att det är viktigt att känna till det här om man undervisar om islam, inte minst för att kunna erbjuda nyanser. Vårt medieklimat är inriktat på tydliga händelser, gärna negativa sådana, och den politiska turbulensen i flera muslimska länder erbjuder gott om dem. Risken finns att detta våld, som ofta legitimeras med islamiska slogans, blir det enda som tillsammans med fem pelare och Muhammads livshistoria får representera islam.

Det är en gammal sanning att om man bara presenterar en sida av en sak, som i sin tur kan vara baserad på fakta, kan man ändå tillsammans producera en lögn. Andra viktiga trender, som är mindre dramatiska men som i längden kan vara mycket betydelsefulla, riskerar att inte bli uppmärksammade. Att som lärare ha en bred beredskap, med andra exempel än de mest uppenbara, gör att man kan skapa en mer komplex och därmed mer begriplig bild av islam. Syftet med religionsundervisning är trots allt att begripa. Inte att förmedla tro, inte att exotifiera eller demonisera, utan att förstå. Och för det krävs ett visst mått av komplexitet.

Läs mer:

Tariq Ramadan (2009): Radical Reform: Islamic Ethics and Freedom. Oxford University Press.

www.cilecenter.org/en/

Foto: Mikael Risdal

Jonas Otterbeck är professor i islamologi vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet. Han disputerade år 2000 med avhandlingen Islam på svenska: tidskriften Salaam och islams globalisering och hans huvudsakliga forskningsintresse rör vad som sker med islam i nutid.

Bloggat om denna artikel Twingly

Skriv en kommentar

För att kommentera Lärarnas Nyheters artiklar kan du antingen logga in med ditt konto hos t ex Facebook eller Google (klicka på en av symbolerna här under) eller skapa en enkel inloggning där du anger namn och e-postadress. Klicka på Skapa nytt konto nedan, eller använd inloggningsformuläret om du redan har ett konto.
Annons

Fler nyheter