Hög tid att sluta sig samman

Från Pedagogiska magasinet 2016-02-24 11:13
Från föregångare till sorgebarn – Sveriges ras i skolvärldens internationella liga har väckt såväl bestörtning som intresse. Professor Andy Hargreaves finner en orsak i bristande kollegialt lärande och presenterar tio förslag till åtgärder.
På 1960- och 1970-talen tittade demokrater världen över avundsjukt på Sverige för landets ekonomiska produktivitet och sociala ingenjörskonst. Sverige var sitt eget Abba i ekonomisk och social utveckling – levande, harmoniskt, samarbetsinriktat och framgångsrikt. Volvo var en symbol för effektivitet och pålitlighet. Sveriges grundskolor var en inspirationskälla för dem som ville reformera skolan i bland annat Storbritannien, liksom i många andra länder.

Ett rikt näringsliv gick hand i hand med den kollektiva välfärden. Sverige var ett land där människor kände tillit för varandra och höll ihop.

Men så splittrades Abba och under 1980- och 1990-talen hade Sverige sina upp- och nedgångar i den globala ekonomin. Vid millennieskiftet fick Abbas musik nytt liv i form av succémusikalen Mamma Mia, och skolfolk kom i stora skaror till Sverige för att försöka förstå hur det kom sig att landet hade fått så fina resultat i den första internationella Pisa-undersökningen.

Men till skillnad från musiken var inte de svenska skolresultaten en framgångssaga som skulle komma att upprepas.

Sverige hade kommit in i en tid av det som statsvetare kallar marknadsstyrd nyliberalism, och skolan skulle nu reformeras i enlighet med denna ideologi. Såväl samhället som skolorna drevs av en The winner takes it all-kultur, där Money, money, money! var A och O. Mellan 2003 och 2012 upplevde Sverige den största försämringen i Pisa-resultat av alla OECD-länder som hade presterat över genomsnittet 2003. Trots landets stolta och internationellt beundrade tradition av jämlikhet, har skillnaderna i elevprestationer ökat snabbare i Sverige än i något annat land.

Flera olika orsaker har lyfts fram som förklaring till de sjunkande resultaten. De flesta framhåller vinstdrivande friskolor och det fria skolvalet som de största problemen. Andra skyller på bristande auktoritet i klassrummen och att lärarna inte lyckas kontrollera elevernas mobiltelefonanvändning. Men bland de mest oroväckande förklaringarna finns de som grundas på statistik kring lärarna och lärarkvaliteten.

I OECD:s Talis-studie från 2013, där lärare i årskurs 7­–9 medverkade, upplevde bara 5 procent av de svenska lärarna att läraryrket har ett högt anseende i samhället (jämfört med nästan 60 procent i grannlandet Finland, som presterar bättre i Pisa). OECD:s data visade att svenska rektorer ägnar så mycket tid åt administrativa arbetsuppgifter att de har mindre fokus än genomsnittet på sådant som att observera undervisning och lärande, stötta kollegialt samarbete och samverka med lärarna för att lösa disciplinproblem. OECD:s rapport Improving Schools in Sweden från 2015 konstaterar att ”många svenska lärare arbetar ensamma och drar inte nytta av den potentiella feedback och de lärandemöjligheter som deras kollegor kan bistå med för att förbättra och förnya deras undervisningspraktik”.

OECD lade fram en rad förslag till förändringar efter rapporten, bland annat höjda lärarlöner, färre antal lärosäten med lärarutbildning, ökad nationell enhetlighet vad gäller yrkesutveckling, bättre coachning och stöd till lärarna under hela deras yrkeskarriär samt att trenden med marknadsmässig konkurrens och decentralisering, som har hindrat lärare att dela med sig av sin kunskap, bör vändas.

Vid sidan av de här åtgärderna finns det också en rörelse som vill stimulera och stödja samarbete lärare emellan. Stora projekt har sjösatts för att få i gång kollegialt lärande i läsning och matematik. Vid konferensen Leda lärande i Stockholm i slutet av 2015 fick jag tillfälle att möta fler än tusen skolledare, förstelärare och lektorer, och det var tydligt att initiativen med matematik- respektive läslyftet var populära. Många lärare kände äntligen att deras röst var viktig och att de nu hade tid att dyka ner i de delar av jobbet som engagerar dem.

Men hur välmenande de här regeringsåtgärderna än må vara, finns det också en oro för att det går för snabbt. I denna avgörande fas för svensk skola kan kollegialt lärande antingen bli en utmärkt startmotor och gaspedal för en positiv förändring – eller en besvikelse för lärarna och ett lätt mål för kritikerna.

I boken Professionellt kapital undersöker Michael Fullan och jag många resultat från 1990-talet fram till i dag. När lärare samarbetar i stället för att jobba i ensamhet, uppvisar de i allmänhet bättre självförtroende, större yrkesmässig kompetens och är mer hängivna läraryrket. Det beror på att de har tillgång till kollegornas idéer, är mer medvetna om sina problem (och finner dem mindre genanta), lättare får stöd av andra när saker går fel, får feedback kring hur de kan bli bättre och utvecklar en starkare tro på att de tillsammans kan påverka elevernas lärande positivt.

Mina kollegor och jag har studerat högpresterande länder och system, och kollegialt lärande är en väsentlig del i dem alla. Några exempel:

I provinsen Alberta i Kanada ligger lärarna högt över genomsnittet i OECD:s Talis-studie vad gäller deltagande i kollegial forskning och hängivenheten till läraryrket. Ett samarbetsprojekt mellan provinsregeringen och lärarfacket har under 14 års tid möjliggjort för lärare i 95 procent av Albertas skolor att tillsammans undersöka hur innovationer påverkar undervisningen.

I tre delstater i nordvästra USA stöttar jag och mina kollegor från Boston College lärare vid isolerade landsbygdsskolor med planering och bättre undervisningsmaterial tillsammans med lärare i liknande ämnen och stadier på andra skolor, både genom personliga möten och via internet.

Japanska lärare var pionjärer med metoder som lesson study, där lärare observerar varandra och ger varandra feedback.

Lärare i Singapore tror starkt på att dela med sig av sina bästa idéer till andra lärare, eftersom det sporrar dem att hela tiden utvecklas och komma på nya idéer.

I kommunerna Tower Hamlets och Hackney i London, som blev internationellt uppmärksammade efter att ha gått från att vara de sämst presterande kommunerna i England till att hamna en bra bit över snittet, tog skolorna och deras lärare gemensamt ansvar för alla skolors prestationer.

Men lärarsamarbete är ingen magisk lösning på alla problem som våra skolor möter. Samarbetet kan vara svagt, ofokuserat, förvirrat och ineffektivt – och därigenom också onödigt dyrt och slöseri med tid. En OECD-rapport om Wales från 2013 visade att ett nationellt initiativ med kollegialt lärande misslyckades för att det varken fanns finansiering eller uppföljning efter den första utbildningsinsatsen, och för att det inte heller fanns något fokus på vad lärarna faktiskt kunde samarbeta kring. En liknande undersökning från Skottland förra året visade att även om det fanns nära samarbete inom många lokala myndigheter och kommuner, var det få skolor som nätverkade med andra skolor på egen hand vilket kan ha bidragit till ojämlikheterna dem emellan.

Ett annat problem med kollegialt lärande är att det kan bli ansträngt, konstlat och påtvingat uppifrån. I Ontario i Kanada, till exempel, har ett års förhandlingar och tvister mellan provinsregeringen och lärarfacken gjort att en satsning på kollegialt lärande orsakat oro hos lärare som befarar att den ska bli ett verktyg för att få dem att samarbeta om sådant som cheferna redan har bestämt. Samtidigt oroar sig rektorer och skolchefer för att satsningen ska urarta till ändlösa möten som undergräver chefernas auktoritet.

Den här typen av oro är inget konstigt och måste få ventileras öppet, så att man kan finna åtgärder för att motverka den. Efter en tid av misstro måste förtroende byggas upp på nytt, så att alla lärare känner sig uppskattade och samarbetar för alla elevers bästa. Samma sak gäller i Sverige.

Så: efter två decenniers utförsbacke för läraryrkets status i Sverige, där skolor har ställts mot varandra i stället för att jobba mot gemensamma mål – vad kan svenskarna lära sig av internationell forskning och erfarenhet för att vända det kollegiala lärandet i positiv riktning? Här är tio förslag:

Identifiera, lyft fram och bygg vidare på det sätt som lärarna redan samarbetar. Det skulle till exempel kunna innebära att använda studiecirklar som ett sätt att lösa problem och dela med sig av erfarenheter.

Skapa en förväntan på att läraryrket är ett yrke där man samarbetar. Även om lärare oftast måste göra sina bedömningar i ensamhet, bör det som ligger till grund för bedömningarna fastställas genom samarbete lärare emellan.

Se till att lärargrupperna får göra saker ihop tidigt, i stället för att bara prata om saker. Handling ger fokus och mening och får idéer att utvecklas och finputsas.

Skapa en norm för kollektivt ansvar för deltagande och resultat. Jobba bort från en kultur där man säger ”min klass” och ”mina elever”, till att säga ”vår skola”, ”vårt område” och ”våra elever”.

Identifiera och värdera de olika styrkorna i gruppen. Förvänta er inte att alla ska vara bra på allt eller att alla ska samarbeta på samma sätt. Några i gruppen är idésprutor, andra är bättre på att organisera och genomföra. Några är bra på att jobba med människor, andra kan skapa en virtuell plattform där kollegorna kan kommunicera. Hitta ett sätt som gör att alla kan bidra med något värdefullt.

När ni har byggt upp era relationer, bestäm er för en tydlig riktning och ta fram någon sorts avstämningsverktyg, så att ni kan se om ni närmar er det uppsatta målet.

Glöm inte skolledarna. Deras arbete får större effekt när de involveras i undervisningen och deltar i det kollegiala lärandet tillsammans med lärarna. De kan inte och ska inte vara med på alla möten, men de bör vara välkomna när de har möjlighet för att fördjupa sin förståelse och sitt stöd för vad lärarna gör.

Se till att lärgrupperna blir professionella lärandetillfällen, inte bara en massa möten. Bra möten ska vara som bra lektioner – de ska engagera människor aktivt på olika sätt. Planera påhittiga och effektiva lärprocesser, ta med god mat och fira när ni har nått målen.

Lär av såväl medgång som motgång. Använd ”appreciative inquiry” – uppskattande frågor – för att lära av det ni har gjort bra. Använd ”critical inquiry” – kritiska frågor – för att hantera de problem ni möter.

Var inte rädda för att föra protokoll.

Det kan strukturera mötet så att alla deltar ordentligt, och det främjar aktivt lyssnande.

Världen börjar äntligen inse att vi inte kan skapa samhällen med duktiga och framgångsrika elever om vi inte har professionellt skötta skolor och skolsystem, där välutbildade och uppskattade lärare ges möjlighet och uppmuntras att samarbeta för att alla elever ska lyckas.

När Sverige nu gör en medveten kursändring och investerar i lärarnas professionella kapital har landet ögonen på sig. Det är viktigt att alla – regering, kommuner, skolans huvudmän och framför allt lärarna och deras fackförbund – jobbar hårt för att verkligen se till att den här satsningen lyckas. Det är dags att svenska lärare slutar säga Take a chance on me, som autonoma individer, och i stället börjar säga investera i oss och i all den kraft som ligger i vad vi kan åstadkomma tillsammans.

Litteratur

Dudley, P (2015): Lesson study: Professional learning for our time. Routledge.
Fisman, R (2014): Sweden’s school choice disaster. Slate.
Hargreaves, A, Boyle, A, & Harris, A (2014): Uplifting leadership: How organizations, teams, and communities raise performance. Jossey-Bass.
Hargreaves, A & Dawe, R (1990): Paths of professional development: Contrived collegiality, collaborative culture, and the case of peer coaching. Teaching & Teacher Education, 6 (3).
Hargreaves, A, & Fullan, M (2012): Professional capital: Transforming teaching in every school. Teachers College Press.
Hargreaves, A, Parsley, D, & Cox, E K (2015): Designing rural school improvement networks: Aspirations and actualities. Peabody Journal of Education, 90 (2).
Hargreaves, A, & Shirley, D L (2012): The global fourth way: The quest for educational excellence. Corwin Press.
OECD (2014). Improving schools in Wales: An OECD perspective. OECD Publishing.
OECD (2015): Improving schools in Sweden: An OECD perspective. OECD Publishing.
OECD (2015). Improving schools in Scotland: An OECD perspective. OECD Publishing.
Sanandaji, T (2014): Sweden has an education crisis, but it wasn’t caused by school choice. National Review.

Andy Hargreaves innehar Brennan Chair i utbildning på Boston College. Han har skrivit eller varit medförfattare till fler än 30 böcker, bland annat Professionellt kapital: att utveckla undervisning i alla skolor, som vann Grawemeyer Award 2015 för den idé på utbildningsområdet som har störst sannolikhet att påverka skolpraktiker över hela världen. Andy Hargreaves är även hedersdoktor vid Uppsala universitet.

Bloggat om denna artikel Twingly

Skriv en kommentar

För att kommentera Lärarnas Nyheters artiklar kan du antingen logga in med ditt konto hos t ex Facebook eller Google (klicka på en av symbolerna här under) eller skapa en enkel inloggning där du anger namn och e-postadress. Klicka på Skapa nytt konto nedan, eller använd inloggningsformuläret om du redan har ett konto.
Annons

Fler nyheter