»Franska lärare är lite oroliga för andras blickar«

Från Pedagogiska magasinet 2016-02-24 12:31
Foto: Anna Trenning-Himmelsbach

» Jag är 46 år och har arbetat som lärare i tolv. Min karriär startade sent. Först utbildade jag mig till psykolog. Nu har jag examen för att undervisa på förskola, låg- och mellanstadium.

Jag fick snabbt en tjänst som speciallärare och undervisar elever som nyligen har kommit till Frankrike. Barnen går i vanliga klasser på flera olika skolor, jag jobbar oftast med grupper på fyra-fem barn.

Jag har fått gå på kurs för att kunna lära ut franska språket till invandrade barn. Men yngre kollegor slussas ofta direkt ut i verksamheten. Det har blivit svårare att få gå på fortbildning. Det saknas vikarier. Det gäller alla.

Det gör också att vi mer sällan har tid att träffa kollegor för att prata om hur vi arbetar, om vi inte ska göra det på vår fritid.

Under den förra högerregeringen minskade antalet lärartjänster. Den vikariepool som fanns här lades ner. Nu nyanställer man igen. Men det är många hål som ska fyllas och de nya tjänsterna används framför allt för att starta nya klasser.

Utbildningsministern har lovat att vi ska få mer fortbildning, minst tre dagar varje år, och att det ska finnas fler lärare än klasser.

Men vi är långt ifrån det målet.

Varje läsår har vi visserligen 108 timmar utöver undervisningen, som ska ägnas åt organisering av arbetet och i vissa fall även åt utbildning och pedagogiska övningar. Men tiden äts upp av olika möten och av praktiska problem. I höstas fick vi till exempel ägna mycket tid åt nya säkerhetsregler på grund av attentaten.

I Frankrike talar man också om vikten av samarbete och av att lära sig av varandra, även om vi inte använder termen kollegialt lärande. Vi pratar om ömsesidighet. Då och då kan vi få ta del av en metod som en kollega har utvecklat, som skolmyndigheterna vill sprida vidare. Utbildningsministern vill att samarbetet mellan lärarna ska öka men i dag saknas det riktiga forum för vertikala samarbetsformer.

Franska lärare är lite oroliga för andras blickar och tycker om att stänga dörren om sig. Många har dålig erfarenhet av skolinspektörer. De brukar dyka upp en gång var tredje eller fjärde år. En del inspektörer fungerar som rådgivare. Men de flesta delar bara ut pekpinnar.

Vid början av läsåret brukar jag sitta med i barnens ordinarie klassrum för att se vilka problem de har. Det gör ju att jag ser hur kollegorna arbetar. Vi brukar prata om vad som fungerar och inte.

Däremot är det ovanligt att någon är med på mina lektioner, utom en och annan praktikant.

Vi skulle verkligen behöva ha mer tid för att tillsammans med kollegor analysera vad som händer i klassrummet.«

Namn: Joëlle Noller.

Gör: Undervisar nyanlända elever i franska i Thionville i nordöstra Frankrike.

Bloggat om denna artikel Twingly

Skriv en kommentar

För att kommentera Lärarnas Nyheters artiklar kan du antingen logga in med ditt konto hos t ex Facebook eller Google (klicka på en av symbolerna här under) eller skapa en enkel inloggning där du anger namn och e-postadress. Klicka på Skapa nytt konto nedan, eller använd inloggningsformuläret om du redan har ett konto.
Annons

Fler nyheter