Äntligen (pedagogisk) måndag!

Från Pedagogiska magasinet 2016-02-24 14:02

Foto: Stefan Lindblom

Att spegla och analysera varandras verksamhet skapar vi-känsla och blir en röd tråd för pedagogerna vid Västra Ramlösa förskolor i Helsingborg. Trygghet i fasta grupper är förutsättningen för att ta och ge kollegor emellan.
Foto: Stefan LindblomNågot barn kramade kaninerna, ett annat ville känna hur de smakar. Vera Rojas son försökte ställa sig på ett kaninhuvud.

– Jag tycker att det visar att material gör något med oss, säger Vera Rojas, apropå de iakttagelser som hon återberättar.

– Material är inte dött, det sätter igång tankar, fortsätter hon.

Eva Granlöf ser intresserad ut. Som de flesta Helsingborgsbor är hon bekant med skulpturerna.

– Har kaninen som ligger ner trillat omkull, eller ska den vara så?

Vera Rojas skrattar.

– Ja, du ser, materialet gör något med dig också.

Kanske har de populära kaninskulpturerna utanför Dunkers kulturhus en berömd kusin: kaninen som visar Alice vägen ner i underlandet. För nu träder vi, som sitter runt bordet, in i barnens värld av upptäckter.

De som berättar om vad som rör sig i små barns tillvaro och tolkar det, är fem av pedagogerna vid Västra Ramlösa förskolor. Catrin Torsdotter, Eva Granlöf, Lisen Gustafsson och Emma Nilsson kommer från flera av de fyra förskolorna. Vera Rojas utbildar sig till pedagogista, alltså pedagogisk handledare vid Reggio Emilia-institutet, och arbetar för alla förskolorna.

Foto: Stefan LindblomAvsikten med deras möte är att utveckla verksamheten. Försteläraren Emma Nilsson är gruppens samtalsledare. Efter en intoning, där alla kort reflekterar över en föreläsning om lärmiljöer, lägger hon fram sin egen medhavda dokumentation.

Upp på bordet kommer foton och ritningar som visar sinnrika byggen, på gång bland tre- till femåringarna på hennes avdelning.

Kollegorna ser på bilderna, nickar. Dokumentationen visar hur barnen har koordinerat, alltså samarbetat, bättre och bättre. Byggena med lego, klossar och lite annat, har gått från torftiga konstruktioner till stora, spännande, fantasifulla. Kollegorna pratar om hur barnen uppfattar ordet ”stabilt”, och om de framför allt vill bygga högt, eller om de vill efterlikna en riktig byggnad.

Någon sätter handen under hakan, blickar vänds mot den som talar.

– Har ni besökt något riktigt bygge med barnen? frågar Eva Granlöf.

Pedagogerna vid Västra Ramlösa ingår alla i reflektionsgrupper där kollegor från olika arbetslag möts.

Varje ”pedagogisk måndag” avsätts några eftermiddagstimmar för dessa gruppmöten. Syftet är att kollegorna ska ge och ta emot synpunkter sinsemellan, för att alla ska kunna se nya perspektiv och upptäcka fler förhållningssätt på verksamheten än det egna, invanda.

Foto: Stefan LindblomDet gick lite trögt att genomföra idén med att alla förskollärare och barnskötare ska vara i tjänst till klockan sexton en eftermiddag i veckan, berättar förskolechefen Jeanette Månsson. Men nu, efter knappt fyra år med modellen, ses reflektionsmötet som infaller ungefär var tredje måndag för varje grupp, närmast som heligt, konstaterar hon nöjt.

Från andra sidan väggen hörs Solens barn leka.

I modellen för det väl strukturerade kollegiala mötet ingår att ställa öppna, produktiva frågor om det pedagogiska arbetet. De ska fördjupa samtalet så att reflektionerna inte stannar på en alltför bekräftande nivå, för om deltagarna mest bara instämmer med varandra så sker inte så mycket utveckling. Men för att våga ifrågasätta krävs att deltagarna känner sig trygga. Därför är gruppsammansättningen densamma från gång till gång.

Vera Rojas ser på Emma Nilsson.

– Varför tog du med den dokumentationen? frågar hon.

– Vi tycker att det spretar, vi funderar på om det är platsen eller materialet som är i fokus för barnens bygge, svarar Emma Nilsson.

Alla förskolorna arbetar med ”tema platser”, med fokus på naturvetenskap och teknik. Utgångspunkten är en bild som varje barn har haft med sig av en för barnet betydelsefull plats. En fråga som följer med från möte till möte är hur pedagogerna bäst ska kunna utveckla temat.

Emma Nilsson vänder sig till Lisen Gustafsson.

– Vilken dokumentation har du tagit med dig?

Lisen Gustafsson lägger fram inplastade foton på ett-, två- och treåringar. De blåser vattenbubblor med sugrör i en balja, letar efter spöken med ficklampa eller fångar fjädrar utomhus.

– Vi har en kluring här. Barnens intressen drar åt olika håll, vi vet inte riktigt vilket spår vi ska ta, säger Lisen Gustafsson.

Fotona vrids och vänds och granskas, kollegorna letar efter var barnens lärande i naturvetenskap bäst kan ringas in. Både ljus, vatten och luft finns med i barnens alla kontakter med olika material. Men vilket val ska pedagogerna göra här? Vad ska de ta fasta på? Emma Nilsson visar på fotona av baljan.

– Det går att få med allt i vattenexperimentet, luft, och ljus också, i reflexerna på vattnet.

Någon annan kollega pekar på ett foto där barnens ficklampor gör stora skuggor. Också det ett spännande spår. Men är det skuggorna eller att leka spöken som lockar barnen mest?

– Det är nog spökleken, säger Lisen Gustafsson.

Emma Nilsson fördelar tiden, en och en halv timme, så att alla kan föra fram sina frågor.

Foto: Stefan LindblomI rollen som pedagogista deltar Vera Rojas i alla reflektionsgrupperna. Nu fångar hon upp frågor och synpunkter och formulerar dem i pedagogiska termer. En ambition med mötena är att utveckla ett gemensamt yrkesspråk. Att ”materialet är ett erbjudande till barnen” är en formulering som återkommer och som alla är hemtama med.

Mötet tonas ut genom att Emma Nilsson uppmanar deltagarna att summera sin pedagogiska måndag. De ska välja mellan att ta med någon tankeställare, berätta om något de tände till på eller nämna en kluring.

– Jag tar med mig att pedagogen måste göra val, säger Lisen Gustafsson.

Det vill hon förmedla till sitt arbets­lag, berättar hon efter mötet. Också Vera Rojas förslag om att ”ge barnen ett erbjudande” att prova sig fram med ljus och skugga tycker hon är bra. När hon möter sina kollegor i arbetslaget så kommer de också att ha med sig input från sina reflektionsgrupper.

Hur får ni ihop det?

– Det brukar gå jättebra att diskutera, vi är sammansvetsade.

Lisen Gustafsson uppskattar den pedagogiska måndagen var tredje vecka. För henne är den en fortsättning på att lära tillsammans med andra, som på förskollärarutbildningen. Hon utexaminerades nyligen.

– Man blir lätt hemmablind, men jag är öppen för andras idéer och erfarenheter. Jag tar gärna emot nya perspektiv.

Hon har inte känt sig kritiserad eller utsatt vid mötena.

– Nej, jag väljer vad jag tar till mig. Och vi har en bra samtalsledare som kan se till att diskussionen går vidare. Då är det nog ingen risk för kraftmätning mellan kollegor.

Efter mötet gör Emma Nilsson och Vera Rojas en kort avstämning i personalrummet.

– Du kunde ha djupdykt lite mer i något projekt, men jag förstår att det inte blev så för att du ville att alla skulle vara med, säger Vera Rojas.

Emma Nilsson instämmer, nickar, och uttrycker farhågan att hon lät sitt eget projekt ta för stor plats. Vera Rojas protesterar och säger att det tvärtom gav upphov till bra frågor från de andra.

Under mötet strävade pedagogerna efter att urskilja lärande hos barnen, in i minsta vattenbubbla.

Måste alla aktiviteter gå ut på lärande? frågar jag Emma Nilsson.

– Nej, en aktivitet, till exempel vattenlek, kan vara just bara en aktivitet, men det finns ett lärande med i det också. Men kanske den aktiviteten ändå inte ska utgöra huvudspåret i temat och dokumenteras och lyftas fram som utveckling och lärande.

Hon gör en kort paus.

– Att vi är noga med att lyfta fram lärandet beror bland annat på att vi inom förskolan får kämpa en del med att förklara att vi inte bara har en görandekultur här, utan att det finns ett ”varför” bakom det vi gör, att det är tydligt kopplat till läroplanen.

En definition av kollegialt lärande är att ny kunskap uppstår i en grupp. Jag frågar Emma Nilsson om det sker under de pedagogiska måndagarna.

– Absolut, det är en aha-upplevelse. Bara det att vi sätter ord på vad vi gör med barnen, så att andra förstår, är en form av lärande. Och ju mer vi vågar vara ifrågasättande, desto mer utvecklas vi.

Att få feedback från andra stimulerar till att fortsätta och att själv pröva nytt. Och det är spännande att se hur det gemensamma reflekterandet leder till att ett tema utvecklas i de andra arbetslagen.

Men ändå, vad är det som får förskole­chefen att avsätta resurser och avpassa schemat efter kollegiala möten, år efter år?

– Jag ser att pedagogernas barnsyn och kunskapssyn utvecklas. Nu kan vi sätta ord på barnens lärande, medan vi tidigare bara beskrev det de gjorde. Därmed kan vi göra lärmiljöerna mer tillgängliga och tillåtande för barnen, säger förskolechefen Jeanette Månsson.

Skriv en kommentar

För att kommentera Lärarnas Nyheters artiklar kan du antingen logga in med ditt konto hos t ex Facebook eller Google (klicka på en av symbolerna här under) eller skapa en enkel inloggning där du anger namn och e-postadress. Klicka på Skapa nytt konto nedan, eller använd inloggningsformuläret om du redan har ett konto.
Annons

Fler nyheter