Gärna en dator, men först en bra lärare

Från Pedagogiska magasinet 2015-11-27 01:07
Datorer i skolan är som intellektuella förstärkare. Bra skolor blir bättre och dåliga blir sämre av dem. Det skriver Åke Grönlund, professor i informatik vid Örebro universitet.

Bild: Helena Davidsson Neppelberg.Ett nytt (del)resultat från Pisa-undersökningen har nyligen presenterats. Resultatet var ännu sämre för Sveriges del än vid Pisa 2012. Det ser ut som om det fortsätter utför med kunskaperna. Nu mäter ju inte Pisa alla viktiga kunskaper och jag ska inte här diskutera Pisa-proven som sådana. Jag vill i stället kommentera de första reaktionerna på det nedslående resultatet.

Det visar sig att elever som använder datorer mycket har sämre resultat än de som använder datorer mindre. Som vanligt vill många hitta enkla svar på komplicerade frågor, och inte oväntat påpekar en del att svenska skolelever är bland de flitigaste i världen på att använda datorer. Då måste det väl vara datorns fel att det går så dåligt?

Även om forskningen på området har en hel del kvar att göra visar den tydligt, att det inte är att man använder en dator som är viktigt, utan hur man gör det. Vi har länge vetat att tekniken är ett slags ”intellektuell och social förstärkare”, för att citera den amerikanske forskaren Marc Warschauer: bra skolor blir bättre och mindre bra blir sämre. Skillnaderna ökar. Då är förstås enbart en ökning av datoranvändning inte en lösning: det krävs bättre kvalitet i användningen.

Det är heller inte konstigt att storanvändarna presterar sämst, eftersom de sysslar med andra saker framför datorn än att utveckla sina skolkunskaper. Riktiga storanvändare kan sitta framför datorn mer än åtta timmar om dagen och spela; självklart går det ut över annat, som skolarbete (det finns en hel del forskning som visar detta också, om nu någon skulle tvivla). I skolan, liksom på många andra arbetsplatser, är också surfande som inte är relaterat till jobbet ibland en stor tidstjuv. Så självklart är inte mer datoranvändning automatiskt bättre än mindre.

Anledningen till att IT-användningen ger ökade skillnader mellan skolor – utöver vad som beror på andra faktorer – är arbetssätten, både elevernas och skolornas. Då det gäller eleverna finner Skolverket i sin analys att de elever som använder internet för skolarbete också har bättre resultat i Pisa-undersökningen. Alla andra datoraktiviteter visar negativa samband med resultaten.

Det känns ju både rimligt och enkelt: om vi ägnar oss mer åt att arbeta så blir vårt arbetsresultat bättre. Men hur ska man arbeta med teknik i skolan för att uppnå bättre kunskapsutveckling? De sjunkande resultaten tyder ju på att vi inte är så effektiva i det avseendet.

I bra skolor har lärarna utvecklat effektiva arbetsmetoder där man drar nytta av teknikens möjligheter. Man ger eleverna anpassade uppgifter, organiserar samarbete och formativ bedömning, utnyttjar tekniken för att hålla bättre kontakt med enskilda elever och stödja dem i arbetet. I andra skolor släpps eleverna ofta fria att i stor utsträckning arbeta på egen hand. Tekniken blir en ersättning för lärarens engagemang och det fungerar inte.

Det finns åtminstone tre orsaker till att IT-utnyttjandet inte är effektivt.

En har med kostnader att göra, en annan med skolledning, en tredje med spridning av innovationer och kvalitetssäkring.

Först kostnaderna. Satsningen på en dator per elev har tagit så mycket av skolans budget och lärarnas tid att den tid som lärare och elever möts har minskat ytterligare. En skoldator kostar i genomsnitt cirka 2 000 kronor per elev och år. De ”dolda” kostnaderna – den tid som personalen lägger på att hantera tekniken, alltifrån ”strul” till sådant som naturligen hör till, som att installera och uppdatera program och lära sig nya funktioner, brukar uppskattas till tre till fem gånger inköpspriset. Om vi håller oss i mitten av intervallet betyder det att varje skoldator kostar ytterligare 6 000 kronor per år. En del av det är reda pengar för exempelvis service-avtal, resten är skolpersonalens arbetstid. Ofta är det lärarnas tid, ibland anställer man särskild teknisk personal.

Oavsett vilket kommer pengarna från skolbudgeten. 6 000 kronor per år i en högstadieskola med 500 elever blir tre miljoner. Det motsvarar lågt räknat fyra lärartjänster. Det betyder att eleverna får vänta längre på läraren när denne tvingas ägna sig allt mer åt tekniken. Visserligen har många kommuner gett skolan extrapengar till datorinköp, men hur många har finansierat de dolda kostnaderna?

Sedan har vi problemet med ineffektiv ledning. Fältropet i den svenska skolan har under flera år varit ”en dator per elev” – fokus på tekniken. Först under den allra senaste tiden har det blivit mer diskussion om pedagogiken (kallas ofta missvisande för ”digitalt lärande” trots att det handlar om vanligt lärande med tekniken som hjälpmedel) och behovet att sprida de goda metoder som har kommit fram (”kollegialt lärande”).

Men det räcker inte. Kollegialt lärande kan förbättra spridningen av bra arbetsmetoder (och begränsningen av dåliga) inom en skola, men inte mellan skolor, och det är där de största skillnaderna finns. Vi har sett att kommuner som lyckats väl har gjort betydande insatser inom exempelvis fortbildning av lärare och resultatuppföljning. På skolkontoret i dessa kommuner pratar man pedagogik, inte bara teknik.

Det finns många exempel på god teknikanvändning i skolorna, men för att höja resultaten i Pisa-mätningarna måste de goda metoderna spridas och de dåliga bekämpas. Innovation uppstår i klassrum och det är skolhuvudmännens ansvar att se till att den sprids. Ledarskap är nyckelordet här. Kollegialt lärande är en del av lösningen, men man måste också bedöma effekter av nya metoder.

Till sist: kvalitetssäkring och spridning av innovationer. Det finns knappast någon annan bransch där man ger personalen ny teknik och sedan säger åt dem att utnyttja den bäst de kan utan metoder att följa upp resultaten. För att följa upp och utvärdera teknikstött lärande behövs både kvantitativa mått och kvalitativa bedömningar. Allt syns inte i Pisa! Skolan har många andra mål, exempelvis att ”alla ska hänga med”, och även här kan tekniken hjälpa eller stjälpa beroende på hur den används.

Vi är överlag nybörjare ifråga om att hitta nya framgångsrika metoder. En hel del goda exempel finns, men mycket arbete återstår. Forskningen har en del svar, men långt ifrån alla. Lärare har en hel del kreativa lösningar, men effekterna är inte väl undersökta.


Utveckling av nya metoder måste ske i samarbete mellan forskning och praktik. Att på allvar ta itu med det samarbetet är en avgörande uppgift för skolan.

Tyvärr tar detta tid. För det första är tiden från innovation till nytta ganska lång. I dag säljer många företag framgångsrikt kläder på nätet, men i början av 2000-talet gick Boo.com i konkurs när de försökte göra det. Varken tekniken eller marknaden var mogen. I dag använder skolan en mängd nya tekniker som har tillkommit den allra senaste tiden och som knappast har mognat ens tekniskt, ännu mindre verksamhets-mässigt.

För det andra är skolan inte organiserad för spridning av innovation. Man kan komma en bit genom att kollegor i arbetslag samarbetar, men för att innovationer ska spridas mellan skolor krävs både kvalitetskontroll och aktivt ledarskap hos skolhuvudmännen.

Nu är ju kvalitetskontroll inte så lätt – vilka metoder ska spridas och vilka ska bekämpas? Särskilt svårt är det förstås när spelplanen snabbt förändras med ny teknik, nya möjligheter och nya risker. På något sätt måste man hitta ett sätt att systematiskt hantera dessa frågor i skolvärlden.

Det finns förebilder. I exempelvis sjukvården är en stor andel av personalen, läkare som sjuksköterskor, direkt engagerade i forskning. Det gör forskningen direkt tillgänglig i vårdens vardag, och vice versa. I undervisningsbranschen är den kopplingen betydligt svagare. Därför vet heller ingen om man arbetar på bästa sätt.

Skolan har mycket kvar att lära innan den kan utnyttja tekniken på bästa sätt. Det som är ett litet steg för en lärare blir ett jättekliv när hela skolan ska ta det. Spridning av innovationer är en ledningsfråga och den i dag viktigaste frågan för skolans teknikanvändning.

Åke Grönlund är professor i informatik vid örebro universitet. Hans forskning handlar om hur människor  använder IT för att organisera sitt arbete och hur man kan göra IT-användningen effektivare.

Bloggat om denna artikel Twingly

Skriv en kommentar

För att kommentera Lärarnas Nyheters artiklar kan du antingen logga in med ditt konto hos t ex Facebook eller Google (klicka på en av symbolerna här under) eller skapa en enkel inloggning där du anger namn och e-postadress. Klicka på Skapa nytt konto nedan, eller använd inloggningsformuläret om du redan har ett konto.
Digitalt lärande mellan skolor

Tyvärr har det inte blivit så att digitalt lärande sker mellan skolor. Varför!? Detta uppmärksammas i artikeln:

"Det finns många exempel på god teknikanvändning i skolorna, men för att höja resultaten i Pisa-mätningarna måste de goda metoderna spridas och de dåliga bekämpas. Innovation uppstår i klassrum och det är skolhuvudmännens ansvar att se till att den sprids. Ledarskap är nyckelordet här. Kollegialt lärande är en del av lösningen, men man måste också bedöma effekter av nya metoder.

För det andra är skolan inte organiserad för spridning av innovation. Man kan komma en bit genom att kollegor i arbetslag samarbetar, men för att innovationer ska spridas mellan skolor krävs både kvalitetskontroll och aktivt ledarskap hos skolhuvudmännen."

Annons

Fler nyheter