Kristendomen har en ny plats på schemat

Från Pedagogiska magasinet 2014-11-20 19:48
När läroplanen skrevs om fick kristendomen behålla sin särställning – trots att Skolverket föreslog det motsatta. Läraren och religionsforskaren Viktor Aldrin ser dock didaktiska möjligheter med hur det blev.


Det var inte tänkt att bli så här. De forskare som via Skolverket fick riksdagens uppdrag att skriva nya kurs- och ämnesplaner i religionskunskap hade andra planer. I deras ursprungliga förslag stod ingen religion angiven för att inte favorisera eller exkludera någon. Det var tänkt att bli första gången någonsin i svensk skolhistoria som ingen religion ”favoriserades”, enligt vad Ulf Jämterud konstaterade i en intervju med företrädare för Skolverkets arbetsgrupp.

Separationen mellan kyrka och stat år 1999/2000 hade lett till att Sverige inte längre hade en statsreligion utan var religiöst neutralt. Men ändå valde de politiska företrädarna att skriva fram religionen kristendom på ett sätt som inga andra religioner och livsåskådningar är. Framför allt var det de kulturbärande aspekterna av kristendomen som betonades i politikernas justeringar, och inte en eller annan religions religiösa företräde.

Så nu står vi där, med en ny läroplan i religionskunskap där en religion pekas ut mer än andra. Hur kan då en lärare undervisa om religionen kristendom på ett relevant sätt i enlighet med kurs- och ämnesplanernas centrala innehåll och kunskapskrav, och hur kan lärarutbildningar arbeta för att rusta nya lärare inför detta uppdrag?

Ett exempel på detta står att finna i religions­vetaren Kerstin von Brömssens inspirationsartikel på Skolverkets webbplats, där hon konstaterar att förståelse är en central utgångspunkt i religionsundervisning – förståelse av hur religion tar sig uttryck i dagens samhälle och inte bara hur den en gång har varit. I förståelsen av vad religion faktiskt betyder i dag, för människor här i Sverige, ligger en stor källa till didaktisk uppfinningsrikedom för lärare. Det innebär emellertid en hel del merarbete för lärare som undervisar om kristendom med hjälp av exotiska stereotyper som exempelvis jämförelse av olika syn på sexualitet eller kvinnliga präster – och där den svenska sekulära normen står som självklar utgångspunkt.

Under vårterminen 2014 genomförde jag forskningsprojektet Kristendomens roll i en ny läroplan och en ny lärarutbildning vid Göteborgs universitet och Högskolan i Halmstad tillsammans med blivande lärare i religionskunskap. Syftet med projektet var att identifiera lärarstudenternas behov av religionsdidaktik med inriktning mot undervisning om religionen kristendom, samt att utforska nya didaktiska verktyg. Ett sådant verktygsexperiment var att utveckla studiebesöket i kristna kyrkbyggnader – framför allt i österländska kyrkor – till en didaktisk arena.

Efter att projektet genomförts tyckte studenterna emellertid inte att deras kunskaper om ämnet hade förändrats nämnvärt. När jag presenterade resultatet av studien på en konferens visade det sig att jag inte var ensam med denna erfarenhet. Kollegor hade belägg för att vissa lärarstudenter tenderade att övervärdera sin egen kunskapsförmåga – utifrån en postmodern ansats om individuell auktoritet – som exempelvis i Ingrid Mossberg Schüllerqvists studie om literacyundervisning där studenterna också fann det svårt att sätta ord på sin didaktiska erfarenhet och förmåga. Kanske var det så att studenterna hade svårt att se sin egen kunskaps- och färdighetsutveckling. Orsaken till att jag nämner detta, är att jag ser kopplingar till grund- och gymnasielärares undervisning i religionskunskap. Även elever anser att de har en viss kompetens inom ämnet religion, och går efter en utbildning vidare i tron att de har ungefär samma kunskaper, medan verkligheten är att utbildningen för alltid har förändrat dem till att se världen annorlunda. Skolans betydelse för att forma sådana annorlunda människor är oerhörd, och det är i ljuset av detta fantastiska uppdrag som ämnet religionskunskap borde höra hemma.

Religionskunskap spelar en central roll för hur elever ser på varandra, inte bara utifrån ett mellanmänskligt perspektiv, utan även utifrån våra grundläggande livsåskådningar. Alla är inte som jag, och det är inte min sak att ändra detta. I stället ska vi försöka finna sätt att möta andra så att vi kan umgås och leva tillsammans. Ett exempel på detta är Kerstin von Brömssens och Christina Rodell Olgaçs studie om interkulturell undervisning där religiösa minoriteter står i centrum för förståelsen av vad det innebär att leva som troende i dag. Det är här som undervisningen om religionen kristendom kommer in. En ideologiskt viktig del i modernismen har varit att forma och utveckla en livsåskådning fri från religion, och i det ljuset har det ansetts viktigt att betrakta religion som oviktig och snarast hämmande för individen. Det har således inte varit berikande att känna till något om religion, särskilt inte majoritetens religion: kristendomen. Likväl har minnet av kristendomen – såsom den möjligen såg ut i slutet av 1800-talet – etsat sig fast i folkminnet som en kontrast mot det egna moderna samhället, något som Jenny Berglund visat på i en studie om den svenska synen på religionskunskapsundervisning.

En religion som faktiskt delvis kommit bort från denna karikatyr är islam, där skolans undervisning gjort mycket för att förändra bilden av muslimen från något exotiskt till den vanlige grannen i lägenheten bredvid. Så ser det emellertid inte ut vad gäller kristendomen. I stället fortsätter ”karikatyren” av denna religion att föras vidare, trots allt tal om att vara nyanserad. Kristendomen som minoritetsreligion är inte ett Svenska kyrkan i light-format, utan det är den religion i världen just nu där människor förtrycks mest för sin tros skull. Det fördrivs och dör just nu dagligen mängder av människor av den enda orsaken att de är kristna. I svenska medier talas nästan ingenting om dessa förföljda människors tro för det stämmer inte överens med vår bild av kristendomen som majoritetsreligionen ”Svenska kyrkan”.

Vissa av de kristna flyktingarna kommer även att få möjlighet att bo i vårt land, bli en del av Sverige och gå i svensk skola. Då blir inte längre undervisning om religionen kristendom en berättelse om Svenska kyrkans uppgång och fall. I stället måste den, i likhet med Kerstin von Brömssens slutsatser i sin inspirationsartikel för Skolverket, bli en berättelse om det postsekulära, som vårt samhälle och världen omkring oss är en del av.

Kristendomen har kommit att bli en minoritetsreligion i Sverige. Så länge vi är ovilliga att se detta, och fortsätter att betrakta religionen kristendom som något uttjatat, tråkigt och förutsägbart hindrar det oss faktiskt att verkligen se den andre.

En stor minoritet av Sveriges befolkning tror på fullaste allvar på Jesus som Guds son och låter det få stora konsekvenser i livet, på samma sätt som en annan stor minoritet av Sveriges befolkning tror att Muhammed är Guds profet, och en annan stor majoritet tror på ingenting alls eller något odefinierbart som inte direkt har några konsekvenser för det egna livet. Det syns inte bara i olika maträtter och klädval, utan även i synen på klasskamraternas människovärde bortom det de presterat sig till. Kristendomens roll i kurs- och ämnesplanerna blir därmed inte bara att visa på hur en religion har haft en viss betydelse förr, utan ett konkret exempel på hur världens största religion fortfarande har betydelse för så många människor i världen och i Sverige, men långt bortom den traditionella bilden av Svenska kyrkan som norm för kristendom. I stället handlar det om invandrade kyrkor där människor i detta nu dött för sin tros skull.

Kanske var det bra att det inte blev som det var tänkt? Skolans läroplan i religionskunskap är ett litet frö till vänskapsformande mellan människor, där kunskap om den andre utgör en nödvändig komponent för att kunna få den andre att känna sig respekterad och önskad. Detta är så långt bort från modernismens karikerande bilder av kristendom man kan komma, detta är nära, mitt emellan elever och lärare, detta är nog inte heller vad läroplanen var tänkt att bidra till. Allt blir inte som man tänkt sig från början.

Litteratur

Aldrin, V (2014): Kristendomens roll i en ny läroplan och en ny lärarutbildning. Paper presenterat vid Nationella ämnesdidaktiska konferensen, april 2014.

Berglund, J (2013): Swedish religion education: Objective but Marinated in Lutheran Protestantism? Nordic Journal of Comparative Religion, 49, 2.

Jämterud, U (2007): Att ansvara för att en kursplan tar form: Intervju med Maria Weståker och Johan Linder. Religion & Livsfrågor, 2, 1.

Lövheim, M & Bromander, J (red) (2012): Religion som resurs: Existentiella frågor och värderingar i unga svenskars liv. Artos.

Mossberg Schüllerqvist, I (2014): Literary transfer — en tveeggad strategi i litteraturundervisning. Paper presenterat vid Nationella ämnesdidaktiska konferensen, april 2014.

von Brömssen, K & Rodell Olgaç, C (2010): Intercultural Education in Sweden through the Lenses of the National Minorities and of Religious Education. Intercultural Education, 21, 2.

von Brömssen, K (2014): Att förstå religiositet i dagens Europa. Skolverket.

 

Kristendomen i läroplanen

I grundskolans kursplan för religionsämnet står bland annat så här:

"Genom undervisningen i ämnet religionskunskap ska eleverna sammanfattningsvis ges förutsättningar att utveckla sin förmåga att analysera kristendomen, andra religioner och livsåskådningar samt olika tolkningar och bruk inom dessa" (ur syftesdelen).

"Centrala tankegångar bakom ritualer, levnadsregler och heliga platser i kristendomen och de andra världsreligionerna, till exempel som de uttrycks i religiösa berättelser i Bibeln och andra urkunder" (ur det centrala innehållet).

"Kristendomens betydelse för värderingar och kultur i det svenska samhället förr och nu. Kristna högtider och traditioner med koppling till kyrkoåret, till exempel sånger och psalmer" (ur det centrala innehållet).

I läroplanens första kapitel står bland annat så här:

"Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande."

 

Viktor Aldrin är universitetslektor i utbildningsvetenskap vid Högskolan i Halmstad och forskar bland annat om värdegrundsfrågor och professionsetik i undervisning. Han är teologie doktor i religionsvetenskap och har även en lärarexamen i religionskunskap, historia och pedagogik för grundskolans senare åldrar och gymnasiet.

Bloggat om denna artikel Twingly

Skriv en kommentar

För att kommentera Lärarnas Nyheters artiklar kan du antingen logga in med ditt konto hos t ex Facebook eller Google (klicka på en av symbolerna här under) eller skapa en enkel inloggning där du anger namn och e-postadress. Klicka på Skapa nytt konto nedan, eller använd inloggningsformuläret om du redan har ett konto.
Annons

Fler nyheter