"Kommer teatern på provet?"

Från Pedagogiska magasinet 2014-11-20 23:09

Låt inte estetiska aspekter i skolan bara handla om elevers eget skapande, utan låt kulturupplevelser bli en integrerad del av undervisningen. Det skriver läraren Lisa Eklöv och slår ett slag för teaterns kraft.

Bild: Helena Davidsson Neppelberg

Kultur är svårdefinierat. I skolans värld handlar det ofta om elevers eget skapande, mer eller mindre synonymt med kreativitet. Och möjligheten att uttrycka sig i olika former har betydelse såväl pedagogiskt som demokratiskt; med estetiska lärprocesser kan elevers skapande främja lärandet.

När eleven skapar och uttrycker sig inom någon estetisk tradition ser jag henne som kulturproducent.

Men hur ofta får vi läsa om eleven som kulturkonsument? Med konsument avser jag någon som upplever verk skapade av (professionella) kulturutövare. Eleven tar emot ett estetiskt upplägg mer än att själv agera eller driva processen.

De båda kategorierna producent och konsument utesluter inte varandra, utan är komplementära. Med en holistisk kunskapssyn som integrerar kultur i lärandet får eleven vara både producent och konsument.

Upplevelsen, konsumtionen, i sig räcker dock inte; den måste ingå i skolans övriga lärandekontext och ramas in med didaktisk medvetenhet. Exempel på slentrianmässig kulturkonsumtion kan vara en teaterpjäs som avslutning på ett avsnitt eller som utflykt för att öka klassens sammanhållning. Det duger inte heller med argument som: ”Det tillhör väl ändå allmänbildningen att ha varit på en riktig teater, och det är roligt för eleverna att se något annat än klassrummet”.

Emellanåt förekommer också ”quick fix”-tendensen där skolan köper in en föreställning på lämpligt tema varigenom både kulturmål och värdegrundsmål kan bockas av. Trots goda avsikter, är risken här att kulturupplevelsen särskiljs från lärandet och blir något vid sidan av skolans ”riktiga” (alltså betygsgrundande?) verksamhet.

Estetisk verksamhet som eget ämne är borta på de flesta gymnasieprogram, men estetiska aspekter har i viss mån fått större tyngd genom att estetiskt innehåll och uttryckssätt har pytsats ut i andra ämnen. Tanken är god, men de flesta av oss lärare har ingen estetisk skolning, vilket gör det urvattnat. Ett belysande exempel är Naturkunskap 2, där en del av det obligatoriska innehållet är: ”Naturvetenskapliga arbetsmetoder, till exempel observationer, klassificering, mätningar och experiment samt etiska förhållningssätt och estetiska upplevelser kopplade till det naturvetenskapliga utforskandet.

Utöver innehållet i specifika kurser är kulturuppdraget i läroplanen tydligt för gymnasieskolan: ”Det är skolans ansvar att varje elev kan söka sig till saklitteratur, skönlitteratur och övrigt kulturutbud som en källa till kunskap, självinsikt och glädje, att varje elev kan hämta stimulans ur kulturella upplevelser och utveckla känsla för estetiska värden, att varje elev har kunskaper om och insikt i centrala delar av det svenska, nordiska och västerländska kulturarvet, liksom att varje elev har förmåga att kritiskt granska och bedöma det han eller hon ser, hör och läser för att kunna diskutera och ta ställning i olika livsfrågor och värderingsfrågor.”

Läroplanen följs oftast när det gäller skönlitteratur, film och museibesök. Men hur är det med scenkonsten? Eleven ska få uppleva kultur av olika slag och göra den till kunskap, en process som inte sker automatiskt.

En viktig komponent är förstås för- och efterarbearbetning av exempelvis teaterbesök. Det räcker inte att fråga vad eleverna tyckte och diskutera lite allmänt. Som Ulla Wiklund skriver i boken Föra tanken vidare, måste perception kombineras med reflektion för att bli till lärdom, annars blir det bara händelser.

Reflektionen kan ske individuellt eller tillsammans, skriftligt eller muntligt, men bör vara medvetet organiserad där var och en uttrycker sig. Trots strävan efter en känsla av sammanhang blir en del aktiviteter ändå just disparata händelser, för att vi inte hinner med eller inser behovet av klargörande kopplingar och fördjupad reflektion.

Hur ska vi då hinna allt detta för- och efterarbete, när dessutom lektionstid gått till teaterbesöket?

Den krassa verkligheten innebär att vi måste ställa alla avsnitt mot varandra och ständigt prioritera. För egen del övertygas jag alltmer om vikten av att byta kvantitet mot kvalitet.

”Bildning är vad som finns kvar när vi glömt det vi lärt”, skriver Ellen Key och hennes devis är högst relevant i dagens ständiga informationsflöde. Och när det gäller kunskapande och vad som blir bildning, får känslan inte underskattas. Redan Aristoteles insåg den pedagogiska kraften i konsten och skriver: ”Ty de diktare som är gripna av en känsla är de mest övertygande, ty de talar till samma tendenser i vår egen natur, och det är den karaktär vilken på det mest övertygande sättet speglar själens stormar och vrede som uppväcker motsvarande känslor hos oss.”

Elever glömmer faktiskt det mesta, vilket är helt i sin ordning. Kanske är det då inte så farligt att i någon klass strunta i en klassisk genetikgenomgång och i stället låta klassen uppleva en pjäs om rasbiologi, hundavel, socialdarwinism och nazism – vilket föreställningen Vårt förakt för svaghet som nu visas på Stockholms stadsteater, är ett ypperligt exempel på. Visserligen drillas eleverna inte i genetikens grundläggande terminologi och principer, men under en stark känslomässig upplevelse fastnar i stället rasbiologins följder och relationen mellan genetik och människovärde. Teater kan inte ersätta undervisning, men den kraftfulla ingången ger skjuts som får resten att gå snabbare.

Trots min egen övertygelse om ovanstående, är det inte självklart att elever spontant omfamnar detta ”flum”. De uttrycker ofta önskan om mening och längtan efter ny stimulans, men ut kommer kanske bara en brutal fråga: Måste man gå med på teatern?

Begreppet nytta används sällan av elever som i stället uttrycker sig i termer av värt/ovärt, alltså meningsfullt/meningslöst. Men ”kännas värt” kan rymma såväl sociala och känslomässiga som betygsmässiga delar, vilka jag bör utnyttja!

”Är teatern obligatorisk, alltså kommer den på provet?” Det är en uppriktig fråga, ställd av en elev som är barn av sin tid. Självklart kommer en livsviktig teaterpjäs med på provet (eller den examinationsform vi nu valt)!

Samtidigt som kulturupplevelsen bör vävas in i skolans övriga lärandekontext, vari bedömning är ett ofrånkomligt villkor, är det betydelsefullt att värna vissa prestationsfria zoner. Förhoppningsvis lyckas eleven för en stund glömma att det är skola.

Att senare återkomma till upplevelsen och involvera den i bedömning måste inte alls förta dess estetiska och moraliska värde. Tvärtom kan pjäsen växa om eleven tvingas visa sina tankar när vi bearbetar den ur olika infallsvinklar. Kulturupplevelser är utmärkta för att få eleven att träna och sedermera bedömas på komplext och nyanserat tänkande.

Att utveckla och mäta elevers allsidiga förmågor ingår i myndighets-utövningen, och måste inte handla om kvantitet, tom på mening. Både min och elevernas kreativitet utmanas när vi ska få en eventuellt flummig pjäs att matcha kursplanens centrala innehåll, formulera intressanta övningar och uppgifter som samtidigt ska vara betygsgrundande. Konsumenten blir automatiskt kreativ.

”Om man hela tiden fokuserar på nyttotänkandet, så riskerar livet att tömmas på mening”, anser Øivind Varkøy i Pedagogiska magasinet nummer 3/13. Stina Oscarsson skriver i samma nummer att det i samhället pågår ett paradigmskifte där moraliska argument ersätts med ekonomiska. Bådas resonemang är väsentliga, men mätandet/betygsättandet kan faktiskt fungera som transformator när min moraliska avsikt möter elevens ekonomiska nyttotänkande. ”Nyttan” blir ett redskap till mening. Vi måste möta eleven där just hen är, men också som del av ett system där betygsmotivation funkar. Varför ska hen gå på teater, om det inte ens kommer på provet, om hen dessutom kan använda tiden till plugg inför annat prov, körlektion eller extrajobb? I stället för att principiellt påpeka att teatern är karaktärsdanande, allmänbildande, obligatorisk – eller annat typiskt lärarsvar – kan kursen planeras så att teaterbesöket verkligen ger utdelning för den enskilde eleven.

Det är mycket begärt att exempelvis naturkunskapslärare, utbildade i ämnen som biologi och kemi, plötsligt ska ha koll på estetiska upplevelser och kunna omvandla dem till lärande. Bättre än att fortbilda alla naturkunskapslärare, är att öka samverkan med kulturaktörer – även om generell kulturdidaktik också bör ingå i lärarutbildningen.

För att kulturen inte ska bli något utanpå den ordinarie verksamheten krävs att den betraktas som ett bland andra läromedel och integreras i planering och betygsättning – förutsatt att man vågar tala om kultur i instrumentella termer!

Lisa Eklöv är förstelärare i filosofi och naturkunskap på Kärrtorps Gymnasium i Stockholm. Hon har tidigare skrivit artikeln Skolan speglar samhället i Pedagogiska magasinet nr 3/11.

Bloggat om denna artikel Twingly

Skriv en kommentar

För att kommentera Lärarnas Nyheters artiklar kan du antingen logga in med ditt konto hos t ex Facebook eller Google (klicka på en av symbolerna här under) eller skapa en enkel inloggning där du anger namn och e-postadress. Klicka på Skapa nytt konto nedan, eller använd inloggningsformuläret om du redan har ett konto.
Annons

Fler nyheter