Räcker det med tolerans?

Från Pedagogiska magasinet 2013-04-30 11:01

För den starka parten är tolerans ett fritt val. För den svagare däremot nns i praktiken inget annat val än att tolerera den starkare.

Begreppen tolerans och erkännande, liksom begrepp som respekt, hänsyn och tillit, utgör en del av vad som kan kallas samhällets moraliska infrastruktur. Dessa begrepp och vad de står för bidrar till att reglera det sätt varpå människor förhåller sig till varandra i sitt dagliga umgänge: man bemöter någon med respekt, visar hänsyn och känner tillit. Utan sådana begrepp om vad som anses vara rätt och riktigt, välförtjänt och oförtjänt, i förhållande till varandra vore allt tillåtet, inklusive intolerans och missaktning.

Att en viss verksamhet ska vara en miljö präglad av tolerans är en möjlig målsättning. Att samma verksamhet ska utgöra en god erkännandemiljö är en jämförelsevis mer ambitiös målsättning. Här ska jag försöka sätta fingret på denna skillnad.

Frågan om tolerans, det vill säga om jag eller vi ska tolerera en viss person eller företeelse, har bestämda förutsättningar. Den uppkommer först när det finns ett initialt ogillande: jag tycker inte om ditt sätt att klä dig, jag avvisar bestämt dina åsikter, jag delar inte alls din tro. Den första spontana reaktionen är därför ett avvisande: så kan man inte klä sig, så kan man inte tycka, din gud är inte min.

Nästa steg är att stanna upp och begrunda frågan: Även om jag inte gillar ditt sätt att klä dig eller dina åsikter, ska jag ändå tolerera dem? Tolerans föreligger när jag besvarar den frågan jakande: Trots att jag inte gillar din klädsel eller dina åsikter så har du rätt till både din klädsel och dina åsikter. Trots att jag kanske rentav avskyr dina åsikter så menar jag att du har rätt att ha och uttrycka dem, det vill säga jag tolererar att du har och uttrycker dessa åsikter.

Frågan om tolerans uppstår inte bland människor som gillar varandras sätt att klä sig eller varandras åsikter. Den uppstår inte heller bara för att människor är eller tycker olika, så länge de inte störs av varandras sätt att vara eller varandras åsikter. Frågan uppstår först när den ena eller andra förhåller sig öppet eller latent avvisande till en viss olikhet. Det är inte olikheten som sådan utan ogillandet som reser frågan om tolerans. Tolerans handlar inte om att gilla utan om att acceptera någon annan eller något annat. Om jag ogillar dina åsikter medan du inte har något emot mina, så aktualiseras frågan om tolerans endast för mig.

Vem tolererar vem? Om jag tolererar dig, har du i så fall en förpliktelse att tolerera mig som ett slags motprestation? Är tolerans alltid en invit till ömsesidighet? I praktiken är det nog så. För den som tolererar men själv möts av intolerans är det förmodligen svårt att i längden förbli tolerant. Man kan tänka sig människor som är olika men ändå jämlikar, och som ömsesidigt tolererar varandra. Men ofta föreligger asymmetrier i form av en starkare och en svagare part, där styrkan och svagheten kan basera sig på många olika faktorer. Den starkare parten behöver inte nödvändigtvis tolerera den svagare, men väljer att göra detta: det initiala ogillandet omformas till acceptans. Den svagare parten har däremot i praktiken ofta inget annat val än att tolerera den starkare. Den som utgör den svagare parten har i många fall inte ”råd” att vara intolerant. En ömsesidig tolerans mellan olika starka parter skyler ofta över en grundläggande asymmetri: vad som i det ena fallet sker av fri vilja är i det andra fallet något mer eller mindre nödtvunget.

Sedan ett par decennier har temat erkännande och missaktning vunnit insteg i den socialfilosofiska och samhällsvetenskapliga debatten. En grundtanke är att människor behöver bekräftelse eller erkännande för att utveckla en positiv självbild, det vill säga en bild av sig själva som de upplever att de kan bejaka. Om de i stället möts av missaktning hotar självbilden att raseras eller vanställas, som till exempel när man skäms för den man är. Mer specifikt har det argumenterats för att människor har behov av ett tredimensionellt erkännande: att mötas av kärlek och omsorg i de nära relationerna, att bemötas med en grundläggande mänsklig respekt, och att röna ett mått av uppskattning för den man är eller vad man gör, till exempel på sin arbetsplats. Motsvarande former av missaktning är att utsättas för olika slags övergrepp, att behandlas som en andra klassens medborgare och att bli nedvärderad och stigmatiserad för den man är eller vad man gör.

Varje erkännande rymmer ett bejakande. Att bli erkänd innebär att bejakas i något avseende: som en nära och kär vän, som en medmänniska, eller som en uppskattad arbetskamrat. En form av erkännande är att röna uppskattning. Det kan vara för ens klädsel eller för ens sätt att leva sitt liv. Men det kan också vara för ens insats eller prestation på något område, till exempel inom arbets- eller föreningslivet. En sådan uppskattning uttrycker ett gillande. Den befinner sig därigenom så att säga bortom det område där frågan om tolerans har sin hemvist, nämligen det initiala avståndstagandet eller ogillandet.

Social synlighet är en förutsättning för erkännande. Att vara socialt synlig innebär att bli sedd som någon; att bli erkänd fogar ett bejakande till den sociala synligheten. Att socialt osynliggöra någon utgör en form av missaktning. När vi säger ”jag blev behandlad som luft” eller ”han såg rakt igenom mig” ger vi uttryck för upplevelsen av att ha osynliggjorts av någon eller några i ett bestämt sammanhang. En form av osynliggörande är att endast bli sedd via en stereotyp föreställning om den grupp eller kategori man tillhör. Som den unika individ man är förblir man däremot osedd.

Det föreligger åtminstone två grundläggande former av uppskattning. I det ena fallet uppskattar man någon i ett långsiktigt perspektiv. Man har efter hand lärt känna en viss person som en pålitlig kamrat eller som någon som utför ett gott arbete, till exempel. Detta kan man kalla att värdesätta någon. Men man kan även uppskatta någon i ett mer kortsiktigt perspektiv. Denne har då gjort något spektakulärt eller extraordinärt på ett visst område och röner uppskattning för detta. Detta kan man kalla att beundra någon. Medan beundran ofta har något flyktigt över sig, man kan vinna och förlora det över en natt, så tar det tid att lära sig sätta värde på någon. Men i gengäld är denna form av uppskattning oftast mera bestående, och den tål att utsättas för prövningar. Medan beundran tenderar att skapa social distans mellan människor, så kommer vi närmare den som vi sätter värde på.

Ett ömsesidigt erkännande innebär ett ömsesidigt bejakande. Men relationer av erkännande är inte nödvändigtvis symmetriska och fria från maktaspekter. Den som är erkänd av många andra har makt just genom att dennes erkännande i sin tur kan framstå som åtråvärt: man vill bli omtyckt av den som är omtyckt. Den som är erkänd av många kan tillåta sig att hushålla med sitt erkännande. Detta blir då till en begränsad resurs som andra åtrår och vill ha del av. Den som spenderar eller undanhåller ett åtråvärt erkännande som en knapp resurs utövar därigenom makt. Ett sätt att göra detta är att osynliggöra någon annan.

Hur kan man då sätta fingret på skillnaden mellan tolerans och erkännande? Jag menar att man kan göra det på följande sätt. En tolerant miljö accepterar olika åsikter och sätt att vara. En god erkännandemiljö bejakar olika åsikter och sätt att vara. Hur tolerant en viss miljö än är så är den aldrig en god erkännandemiljö. Vad som måste tillkomma är den bejakande hållningen. En god erkännandemiljö gör i gengäld frågan om tolerans irrelevant och inaktuell: den acceptans som frågan om tolerans reser finns där redan och mer därtill.

Om man inte är beredd att ge efter för intolerans och missaktning, så kan man ha en begränsad eller en utvidgad målsättning. Den begränsade syftar till att skapa en miljö där man accepterar varandra; den utvidgade däremot syftar till att skapa en miljö där man bejakar varandra. I en tolerant miljö accepterar man olikhet och mångfald; i en god erkännandemiljö bejakar och uppmuntrar man till olikhet och mångfald. I det förra fallet har inte olikhet och mångfald i sig något positivt värde; i det senare fallet utgör olikhet och mångfald något som berikar. När en tolerant miljö inte bara accepterar olikhet och mångfald utan börjar finna dessa som berikande, då är den på väg att förändras i riktning mot en god erkännandemiljö.

Bör skolan, förutom att vara en miljö präglad av ömsesidig tolerans, sträva efter att bli till en god erkännandemiljö? Om man uppfattar detta som en rimlig målsättning uppstår frågor av slaget: Hur utvecklar man verksamheten i denna riktning? Hur förvandlar man acceptans till bejakande?

På en mycket övergripande nivå kan man lyfta fram några faktorer som framstår som viktiga i sammanhanget. En ömsesidig uppskattning torde förutsätta någon form av gemensam värdehorisont, något som man är mer eller mindre överens om och gemensamt sätter värde på, det vill säga något som redan från början överbryggar olikheter. En sådan gemensam värdehorisont kan helt enkelt vara att man bejakar och sätter värde på mångfald snarare än likformighet. Som viktigt framstår även att utveckla arenor för synliggörande. För att kunna röna uppskattning måste man vara socialt synlig. Bejakas olikhet och mångfald bör det föreligga många olika arenor där man kan bli synlig. Det finns vidare skäl att försöka skapa arenor där inte bara extraordinära prestationer synliggörs, utan där även det alldagliga och föga uppseendeväckande blir synligt. Uppskattning i form av beundran kommer förvisso alltid att finnas, men det är viktigt att även synliggöra mera långsiktiga prestationer som kan bilda grunden för att man sätter värde på varandra. Slutligen bör man sträva efter att bygga in de önskade värderingarna i själva verksamheten. Värderingar som lärs ut sätter sig inte av sig självt utan de måste praktiseras.

Litteratur

Honneth, A (2003): Erkännande. Praktisk-filosofiska studier. Daidalos.

Heidegren, C-G (2009): Erkännande. Liber.

Carl-Göran Heidegren är professor i sociologi vid Lunds universitet. Han har bland annat skrivit boken Erkännande (Liber).

 

 

Fler artiklar om

Bloggat om denna artikel Twingly

Skriv en kommentar

För att kommentera Lärarnas Nyheters artiklar kan du antingen logga in med ditt konto hos t ex Facebook eller Google (klicka på en av symbolerna här under) eller skapa en enkel inloggning där du anger namn och e-postadress. Klicka på Skapa nytt konto nedan, eller använd inloggningsformuläret om du redan har ett konto.
Annons

Fler nyheter