Jesper Juul om respekt, relationer och vikten av olydnad

Från Pedagogiska magasinet 2012-11-20 19:28

Man måste förtjäna barns respekt. Det gör man inte genom att utöva makt. Det säger den danska familjeterapeuten Jesper Juul, som vill att vi överger skolplikten och i stället förvandlar den till en rätt för varje elev att få gå i skolan.
Foto: ScanpixJesper Juul tycker att debatten om skolan handlar om fel saker. Vi fokuserar på struktur och om det ska vara fler undervisningstimmar i matematik eller språk. Men det vi egentligen borde lägga kraft på är att utveckla lärarnas relationella kompetens.

– Det bästa vi kan göra är att använda tio år till att skämma bort lärarna. Och det vi ska skämma bort dem med är vidareutbildning.

Han räknar upp fyra teman som många lärare har problem med: Det är deras förmåga till meningsfull dialog med enskilda barn, meningsfull dialog med grupper av barn, meningsfull dialog med föräldrar – och ledarskapet. Det är här vi ska lägga kraften, på det viktiga samspelet mellan elever, lärare och föräldrar.

Men, säger han. Det är inte så konstigt att lärarna är dåliga på relationer. Det finns ju inte med i deras utbildning.

– Man kan inte säga till en pizzakock på en take away-servering att han helt plötsligt ska börja jobba på en restaurang med tre stjärnor i Guide Michelin!

Jesper Juul är kanske mest känd som författare till bästsäljaren Ditt kompetenta barn och som ihärdig motståndare till manualer och metoder i föräldraskap och uppfostran. Men han är också utbildad lärare och medförfattare till boken Relationskompetens i pedagogernas värld. I den skriver han och kollegan Helle Jensen om vägen från den lydnadskultur som tidigare har präglat de pedagogiska institutionerna till en skolvardag som utmärks av omsorg, lyhördhet och respekt.

Misstaget som många pedagoger gör, menar han, är att inte inse sin egen betydelse. Barn tillbringar 26 000 timmar i ”tvångspedagogiska institutioner”. Då går det inte an att hävda att det är föräldrarna som ska uppfostra barnen och att skolan ska hålla sig till lärandet.

– Stat och kommun har precis så mycket ansvar som föräldrarna har. Skolan måste verkligen ta det här på allvar. Då säger politikerna: ”Men eleverna ska väl för fan veta nånting också!”. Och det säger jag ju inte att de inte ska.

Men pedagogernas omsorg om relationerna är det som måste ligga till grund för allt annat. Och därför är relationskompetens en lärares första och viktigaste kompetens, säger Jesper Juul.

Vi träffas på ett hotell på Södermalm i Stockholm. Jesper Juul är i Sverige för att utbilda seminarie- och familjehandledare för den svenska grenen av hans organisation Family-Lab International. Någon dag tidigare har han sett tre läkare svara på tittarfrågor i ett svenskt tv-program. Säkert 50 gånger under programmet sa läkarna ordet ”relationer”, berättar han.

I dag vet vi hur viktiga relationerna är. Till och med hjärnforskarna säger att relationer är en förutsättning för lärande. Men politikerna vill inte se de sociala aspekterna på skolan, menar Jesper Juul.

Han talar om ett jättefiasko. Om massavhopp från skolan. Om horder av vuxna som äter antidepressiv medicin och missbrukar legala och illegala droger. Om barn som är stressade och diagnostiseras, om lärare som utsätts för våld och blir utbrända.

– Politikerna måste se att skolan är en del av samhället. Kostnaden för vårt misslyckande är oerhört stor. Men i stället pratar politikerna om att vi måste konkurrera och få fram toppfolk. Det är så obegåvat!

Han berättar om ett projekt i Bryssel, Learning for Wellbeing, som drivs av människor från storföretag som Volkswagen, Bertelsmann och Bosch. De säger till honom att de inte har användning för de elever som skolan utbildar. Det de behöver är människor som fungerar i grupp, som vet hur man samarbetar och som kan tänka utanför den berömda boxen.

– Eleverna måste vara olydiga och kreativa och kunna ta ansvar för sig själva. Vi vet att det är jätteviktigt. Jag säger inte att man inte ska lära sig att läsa och skriva. Men skolan måste se på barns psykosociala kompetens som något som är viktigt!

I dag har vi visserligen lämnat lydnadskulturen bakom oss. Jesper Juul och Helle Jensen beskriver det i sin bok som att dagens unga tar plats i världen på ett självklart sätt – ”de går omkring i världen som om de har rätt att vara här”. Men fortfarande kan vuxenvärlden ha svårt att möta de barn som ställer frågor, argumenterar och förväntar sig att bli tagna på allvar. I stället går de vuxna på defensiven och tar till olika sätt att försöka förändra barnens beteenden. De inför restriktioner, kampanjer, regler, förbud och straff. Och barnen reduceras till objekt för de vuxnas maktutövning.

I Sverige pratar utbildningsministern om ordning och reda och i Danmark vill statsministern ge lärarna rätt att skicka hem oroliga elever från skolan. Jesper Juul fnyser.

– Det där är bara gammalt vin på gamla flaskor. Samhället kan inte utvecklas bakåt. Det är en dröm som politikerna har. Men för barnen och lärarna är det en mardröm!

Och att kasta lystna blickar på det finländska utbildningsundret kan vi sluta med direkt. Den finländska pedagogiken är gammeldags och skolsystemet auktoritärt, menar han.

– Det är inte en tillfällighet att Tyskland och Finland är de länder i Europa där ungdomar har återvänt till sina gamla skolor och skjutit ned folk, säger Jesper Juul.

Han hoppas att lärarna ska säga ifrån: ”Enough is enough!” Och att valet mellan att skicka lärarna på kurs i bestraffning eller i relationskompetens ska vara enkelt.

Jesper Juul och Helle Jensen menar att barns olydnad inte handlar om att attackera den vuxnas maktposition. Det är inte heller ett uttryck för social oansvarighet. Snarare är olydnad ett sätt för barnet att utveckla sin integritet, sitt inre ansvarstagande.

När Jesper Juul själv gick i skolan hamnade han ofta i bråk med lärarna.

– Jag insisterade på att bli tagen på allvar. Det var mycket konflikter och jag fick stryk ofta. Men det visste man ju. Vi fick till och med välja om vi skulle få en örfil eller tvingas stanna kvar en timme efter skolan. Då valde man alltid örfilen.

Han hade ganska lätt för sig – utom i matematik – men var inte särskilt intresserad av skolan. Ändå valde han så småningom att utbilda sig till lärare. Han arbetade ett tag som lärare på ett behandlingshem för ungdomar men kom aldrig tillbaka till den vanliga skolan efter praktikåret under utbildningen.

– Jag tycker mycket om att undervisa. Men jag trivdes inte i skolklimatet. Det var för mörkt och kollektivistiskt för mig.

Nu arbetar han med handledning av pedagoger vid sidan av sina uppdrag som författare och familjeterapeut. Även om han är kritisk till skolans kultur ser han att där finns fullt av duktiga lärare som ofta kämpar i motvind.

– Det finns lärare som har en naturlig fallenhet för relationer. Som kan bygga upp en relation till de allra flesta elever. Man måste vara intresserad och inte bemöta eleverna på första dagen i skolan med en samling regler.

Men hur ser då Jesper Juul-metoden ut? ”Om du hittar någon så meddela mig och jag ska komma och döda den!”, är det brutala svar han brukar ge på den frågan.

– Folkhälsoinstitutet ville ge mig pengar och bad mig att göra en metod. Nej, sa jag, det kan jag inte. Men då får du inga pengar, sa de. Nej, då får jag klara mig ändå, sa jag.

Han kallar det den ”svensk-norska sjukdomen” – att allt måste vara evidensbaserat. ”Framtiden är fan inte evidensbaserad!”.

Det finns alltså ingen enkel manual att gå efter. Men i sin bok gör Jesper Juul och Helle Jensen en definition av begreppet professionell relationskompetens. Det handlar om pedagogens förmåga att se det enskilda barnet på barnets egna premisser och att anpassa sitt eget beteende efter det – utan att för den skull släppa ifrån sig ledarskapet. Det är också att vara autentisk i kontakten med barnet och att vilja och kunna ta ansvar för relationens kvalitet.

I bästa fall är det ett samspel mellan barnet och den vuxna, där läraren utvecklar sin relationskompetens samtidigt som eleven utvecklar sin sociala kompetens.

Han ger ett konkret exempel. En lärare som har svårt med relationen till ett enskilt barn kan bjuda in barnet till en dialog och säga:

– Jag tycker verkligen att det går dåligt för mig i min relation till dig. Jag känner mig inte bra. Kan vi prata om det som inte funkar?

Det här kan man fråga även små barn – sexåringar är inga problem, säger Jesper Juul – för de sitter själva inne med lösningen. Men ett barn som sedan flera år har förlorat förtroendet för de vuxna kommer att svara ett uppgivet: ”Jag vet inte”.

– Då säger läraren: Okej, jag återkommer nästa vecka. Och efter en vecka, när läraren frågar samma sak, då kommer eleven att säga: Det är för att du skäller på mig!

De flesta lärare kommer då att slå ifrån sig, menar Jesper Juul, och säga att det inte är sant. Men om läraren i det läget i stället säger:

– Som jag uppfattar det så skäller jag inte på dig. Men om det är så du uppfattar det så måste jag fundera på varför.

– Det tar bara två tre minuter, men efter det är det den här eleven som kommer att bli ordförande i din fanclub! Det är enkelt, men samtidigt komplext.

Jesper Juul drömmer om att lärare, elever och föräldrar tillsammans skulle fundera ut hur framtidens skola ska se ut. I dag finns det inte ett land i Europa som har en vision för skolan, menar han – man förhåller sig bara till olika problem.

Det bästa för alla parter skulle vara om vi övergav skolplikten och i stället gav varje barn skolrätt. Med en enda mening skulle vi då förändra relationen mellan lärare och elev, säger han.

– Men då tänker man att då kommer inte eleverna. Det är samma som när man på en del håll i Danmark säger att det ska vara frivilligt för eleverna att göra läxor. Det kommer ingen att göra, säger man. Men om barn får välja, då gör de sina läxor. Och de kommer jättegärna till skolan!

Fler artiklar om

Bloggat om denna artikel Twingly

Skriv en kommentar

För att kommentera Lärarnas Nyheters artiklar kan du antingen logga in med ditt konto hos t ex Facebook eller Google (klicka på en av symbolerna här under) eller skapa en enkel inloggning där du anger namn och e-postadress. Klicka på Skapa nytt konto nedan, eller använd inloggningsformuläret om du redan har ett konto.
Enough is enough!

Jesper Juul säter hammarn på spiken så många ggr i denna artikeln att jag inte vet var jag ska börja, jag blir rent lyriskt förtjust bara. ;-)
Önskar så att många många läser detta och börjar reflektera över vad det är vi gör just nu, i stora delar av västvärlden faktiskt, när vi drar till med mer och mer kontroll, styrning, prov och betygsättning.

Samhället kan inte utvecklas bakåt, nä, så sant så, det blir inget bra alls då!
Vi är många som arbetar på olika vis för ett paradigmskifte i förskola/skola/fritids!

Tillsammans kan vi göra skillnad, och jag vill uppmana alla att börja läsa på - t ex excellenta artiklar som denna! -, börja ställa frågor till andra föräldrar, till skolpersonal och -ledning, till politiker och till de ideella organisationer (som t ex http://www.barnverket.se där jag är engagerad) som alla är involverade på ngt sätt i det svenska skolsystemet!

Ställ frågor och kräv svar, om hur det står till, i vilken riktning vi går, vad senaste forskningen säger, om forskningen märks i hur skolan utvecklas. Ställ också frågan ”Hur kan jag hjälpa till?” – för vi behöver bli fler som inte bara sitter i soffhörnet och tycker, och kanske på sin höjd gillar ett inlägg på facebook och skriver under ett namnupprop.

Vi behöver bli fler som gör mer – och du behövs där!
Ser fram emot att bli överröst av frågor – och hoppas även att alla andra instanser också blir det!
/Helena, samordningsgruppen Barnverket

Framtidens profet ! Musik för min själ och förnuft !

"Det är den som går vilse, som finner på nya vägar" ! Om vi inte hjälper unga att förstå HUR och VARFÖR de reagerar som de gör, HUR ska de ens kunna välja att ev. ändra sig ? Detta gäller lärarna i lika hög grad.
Hela min erfarenhet som "lärare i livets skola", under 66 år, säger mig att denna man HAR LÖSNINGEN ! UNDERBART att läsa om detta. Frågan är nu bara hur länge detta ´Paradigmskifte´ kommer att ta ?
HUR ofta får NÅGON möjlighet till ´vidareutbildning´ i livets skola !
(reta dig nu inte på att jag blandar versaler o gemena ;-) SE där, hur DU reagerar känslomässigt (!) på framförandet, istället för INNEHÅLLET ! Samma problem har elever idag i skolan.
Jag blir SÅ glad när någon kritiserar mig, därför att det tyder på engagemang.
Eller på de problem som vederbörande har och som KAN ge upphov till en dialog !
(Kommer du med lösningen eller är du en del av problemet ? ;-) *ler*
Hoppas innerligt att denne man får STORT utrymme i den framtida skolan !
Mvh

Annons

Fler nyheter