Finnes: Digitala verktyg för små barn. Sökes: En pedagogisk vision

Från Pedagogiska magasinet 2012-09-18 16:58

Sverige är inte längre bäst i klassen i ämnet IT och små barns lärande. En anledning är att det saknas en pedagogisk vision – både hos pedagoger och bland politiker.

När IT används inom förskola, fritidshem och i skolans tidigare år vrids arbetssättet mot ett mer grupporienterat och gemensamt lärande. Det är en stor och avgörande förändring i många europeiska länder. I Sverige, däremot, har vi redan erfarenheter av detta arbetssätt. För vår del handlar det snarare om att vidmakthålla, fördjupa och utveckla de erfarenheter vi redan har.

Det här visar en studie inom det europeiska forskningsprogrammet Steps, som Sverige har medverkat i. Undersökningen visar även att användningen av IT har stor betydelse för barnens individuella lärande. Både barn som har lätt att tillägna sig ny kunskap och de som har svårigheter har fördelar av ett IT-baserat lärande. Det är framför allt kommunikativ förmåga, språk, sociala och kognitiva färdigheter som utvecklas.

Steps-studien visar att IT har en positiv inverkan på barns deltagande, motivation och engagemang. Forskarna i de olika länderna ser att handledda, aktiverande och problem-baserade uppgifter med IT är motiverande och att det är just teknologin som möjliggör differentiering och individanpassning.

IT stöder även förbindelser mellan lärande i de pedagogiska verksamheterna och utanför dem. Via hemsidor och e-post kan föräldrarna och lärare växla information och vid föräldramöten kan en gemensam pedagogisk diskussion ta sin utgångspunkt i bildspel som skildrar verksamheten. Att föräldrar görs delaktiga i, och att de kan följa, sina barns framsteg ökar föräldrars och barns kommunikation. Det i sin tur avspeglar sig i barnens lärprocesser.

Ett annat faktum som studien avslöjar för oss är att Sverige inte längre ligger i framkant när det gäller att använda digitala verktyg för små barns lärande. När jag träffade företrädare för de andra länderna i projektet hyllade de alltid Sverige som ett föregångsland. Det är en sanning med modifikation. Under de senaste fyra åren har satsningar på IT-utveckling inom pedagogiska verksamheter varit omfattande inom många av de europeiska länderna. Pedagoger från exempelvis vårt grannland Danmark är snarare överösta av projekt och statliga stimulansåtgärder, men så är inte fallet i Sverige.

Att Sverige förlorat sin position som föregångsland och att potentialen för lärande med digitala verktyg inte används fullt ut är tecken på att verksamheten måste omorganiseras – både på den politiska nivån och på verksamhetsnivå. Steps-studiens rekommendation till beslutsfattare är att utveckla den pedagogiska visionen, förbättra fortbildning och säkerställa en effektiv och jämlik tillgång till utrustning och digitala lärresurser.

De kvalitativa fallbeskrivningarna ger exempel på förändringar som kan göras direkt i den pedagogiska verksamheten. Hur kan verksamheten organiseras för att vinna tid och förutsättningar för att arbeta på ett meningsfullt sätt? Vad ska bort, för att ge utrymme för nya, andra kunskaper än de kunskaper barn behövde för flera decennier sedan? En viktig invändning som pedagoger ofta uttrycker mot att använda IT är att man saknar tid för att sitta ner med varje barn. Fallstudierna visar dock att det finns goda möjligheter att arbeta med hela gruppen samlad, vilket pedagoger givetvis måste göra när det handlar om yngre barn som hela tiden behöver tillsyn. Studierna visar också att IT används naturligt i vardagliga situationer. Man har prövat och vant sig vid hur verktygen kan användas och inlemmat dem i sin vardagliga verksamhet. Detta är just vad projektledningen föreslår pedagoger i sina rekommendationer och här är Sverige ett föregångsland.

De svenska fallstudierna visar att alla de granskade verksamheterna har genomfört omfattande förändringar för att pedagogerna ska kunna arbeta med IT på det sätt de har valt. I en svensk förskola hade man små och trånga lokaler och helt enkelt svårt att få utrymme för olika aktiviteter och plats för digital utrustning. Då omorganiserade man lokalerna från tre avdelningar med var sina egna kök, lekrum och målarrum till att göra alla utrymmen gemensamma. Det gör att de tre barngrupperna kan turas om att äta mat i ett och samma matrum och leka och sova i ett annat, vilket har lämnat utrymme för att möblera en hel avdelning som en stor, öppen ateljé, fri från matbord och stolar. En ateljé där miljön för digital utrustning samspelar med andra material för skapande och där regelbundna vanor att arbeta digitalt får rum. Eller förskoleklassen som alltmer har utvecklat sina vuxenstyrda teman till att bli mer barnstyrda och flexibla. Här behöver inte alla barn vara med i ett och samma tema, utan temana uppstår, växer och falnar utifrån barnens intressen. Där är det vänskapen som gör att man söker sig till varandra, inte ett strikt påbud från pedagogerna. Det digitala verktyget kommer in när barnen ser behov för dess användning.

Men undersökningen pekar också på ett annat viktigt faktum. Det finns en motsägelse mellan barns underanvändning av IT i pedagogiska verksamheter och deras mer frekventa och ofta mer avancerade IT-användning utanför de pedagogiska verksamheterna. Även om pedagoger i Sverige på det hela taget verkar vara positiva till digitala verktyg, är de skeptiska till IT-användningens positiva effekter. I ett ”effekt optimism index” rankas Sverige på 24:e plats av 27 länder, medan endast Island, Frankrike och Luxemburg är ännu mindre entusiastiska. En förklaring kan vara att man i Sverige har lång erfarenhet av IT i pedagogiska verksamheter, vilket gör att man inte har någon övertro på digitala verktyg. De gör inte underverk, de löser inte alla problem och man kan inte använda dem till allt. Steps-studien pekar ut en viktig orsak till att pedagoger inte använder IT i så stor utsträckning som de skulle kunna: Den pedagogiska visionen saknas. Hos pedagogen, men – och det är kanske allvarligare – även på den utbildningspolitiska nivån. IT måste vara fullt integrerat i ett innehåll för att gynna pedagogisk förnyelse, och så är det sällan.

Samtidigt kan vi, utifrån den europeiska jämförelsen, fundera över den beskrivning som ges av Sverige som ett land med förhållandevis god utrustning och goda kunskaper. Ibland ger pedagoger uttryck för en bristande tilltro till den egna förmågan och frågan är om denna bristande tilltro också ibland uttrycks i krav på perfekt utrustning och överkrav på de egna kunskaperna. Hur perfekt ska utrustning vara och hur höga kunskaper ska pedagoger ha innan de tar sig för att använda informationsteknologi? Känner de krav på att kunna ”allt”?

Man kan också fundera över pedagogernas arbetssituation. De beskriver tydligt att de under vissa perioder är för pressade av att lösa dagsfrågorna för att överhuvudtaget få utrymme att kunna tänka långsiktigt, planera och organisera. Verksamheten är också ständigt utsatt för förändringar – organisatoriska, administrativa och ekonomiska. Är pedagoger mål för så många yttre omorganisationer att de inte orkar ta initiativ till ändringar som är pedagogiskt nödvändiga?

Klart är att IT utmanar och kräver förändring av förskollärares och lärares förhållningssätt. I mina avhandlingsstudier gick jag i närkamp med frågan om hur pedagogens roll kunde förändras. Jag studerade de processer som uppstår när barn med sina erfarenheter från mediekultur och pedagoger med erfarenheter från pedagogiska praktiker möts för att skapa berättelser med datorn som verktyg. Utifrån denna fråga studerade jag sedan hur samspelet mellan barn, pedagoger och teknologi såg ut när de skapade berättelserna. Studierna visar att när människor utmanas att ta resurserna i sin hand sker förändringar i deras interaktionsmönster. Pedagogerna agerade utifrån ställningstaganden som gav dem själva förändrade positioner och barnen utrymme att föra in sin kultur i den pedagogiska praktiken. Att stå vid datorn gav pedagogerna en ny placering och från detta nya utkiksläge fick de möjlighet att beskåda den vana miljön ur ett annat perspektiv, vilket inspirerar till att träda in i andra än de invanda positionerna. Pedagogerna ändrade sin verksamhet och de lyckades därigenom överbrygga gapet mellan den pedagogiska praktiken och barnens mediekulturer. Detta medförde att barnens delaktighet och medbestämmande i verksamheten ökade och pedagogens position förändrades mot en mer demokratisk ledarstil.

Denna förändrade position går naturligtvis inte att vrida tillbaka. Däremot kan den intas även inom andra områden av verksamheten. Vill man det? Strävar lärare och förskollärare efter att ge barn mer att säga till om? De pedagoger jag träffade i mina studier hade som mål att öka barnens medbestämmande och tillät dem därför att införa nya verktyg i den pedagogiska praktiken.

Nyckeln för att öka barns medbestämmande blir alltså att släppa in deras egen kultur i den pedagogiska praktiken. Det är då vi får se barn som använder smartboarden för att måla med händerna och hela kroppen följer med i böljande rörelser. Barn som dansar och sjunger till musik via internet. Ett medbestämmande bygger också på vana och trygghet. Man vet att och när man ska vara i den stora ateljén på Lerlyckeskolans förskola, man vet vid vilka datorer man hämtar upp sina sparade bilder, man vet att man kan använda den interaktiva skrivtavlan. Man har inte ett överdåd av datorer eller material, men man har fullt tillräckligt och en engagerad lärare till hands. Man vet att man får se bilder av förmiddagens skräpkonstverk rulla i fotoramen i hallen på eftermiddagen på Hyltevägens förskola. Man vet att man kan rita sina berättelser på datorn på Sagoslottet. I Grevegårdsskolans förskoleklass avbildas miljön i kartor och man dansar och sjunger till de rörliga bilderna på Youtube. Ständigt återkommande aktiviteter som ramar in barnens skapande. Genom estetiska medier, som lek, bild och digitala multimediaproduktioner, kan barn frambringa en bit av verkligheten, som samtidigt är en omvandling eller rekonstruktion av sociala och kulturella sammanhang. Det är genom leken, bilden och berättelsen barn skapar mening och förståelse. Samtidigt får barnen färdigheter som gör att de kan inta en reflexiv hållning till både sig själva och omvärlden. Genom att gripa in i sin egen kultur kan barnen manifestera sig som kulturella och sociala agenter och som deltagare i produktionen av sina liv.

Sett ur detta perspektiv kan barns egna kulturella bidrag fungera som verktyg för att göra sina röster hörda. Som aktiva producenter av kultur har barn möjlighet att ta rätten att själva bestämma och beskriva innebörder i kulturella fenomen som vi möter i vår vardag. Detta är processer med potential, både för att skapa tillfällen för lärande och för att skapa gemenskap mellan barn.

Litteratur

Klerfelt, A (2007): Barns multimediala berättande. En länk mellan mediakultur och pedagogisk praktik. Gothenburg Studies in Educational Sciences 256. Gothenburg: Acta Universitatis Gothoburgensis.

Klerfelt, A (2012): Ut på nätet — in i webben. Metaforer som verktyg för barns kommunikation. I A Klerfelt & B Qvarsell (red) Kultur, estetik och barns rätt i pedagogiken. Gleerups.

Klerfelt, A (2012, manus): Teknologi och barns läroprocesser i förskola, förskoleklass, fritidshem och skola — i ett europeiskt perspektiv, utifrån STEPS-studien (arbetsnamn). Göteborgs universitet.
 

Fakta om Steps

Steps, ”Study of the Impact of Technology in Primary Schools”, initierades och finansierades av Europeiska kommissionen. 27 länder inom EU samt Norge, Island och Liechtenstein deltog. Projektet vilar på enkäter och intervjuer av 30 000 pedagoger och skolledare, forskningsrapporter, skolbeskrivningar och fallstudier. Projektets övergripande syfte var att finna goda exempel på när IT stöder barns lärande i pedagogiska verksamheter som förskola, förskoleklass, fritidshem och skolans tidigare år. Den svenska delen av undersökningen finansierades av Skolverket.

De svenska fallstudierna finns på skolverket.se/skolutveckling/itiskolan/rapporter/steps

Steps-studierna i sin helhet finns på insight.eun.org/ww/en/pub/insight/
minisites/steps.htm

Anna Klerfelt
är fil dr i pedagogik och universitetslektor vid Göteborgs universitet. Hon är medlem i forskningsmiljön LinCS — Lärande, interaktion och medierad interaktion i det moderna samhället. Hennes forskningsintressen riktas mot barns digitala berättande, betydelsen av kreativitet och estetik i barns liv och mot fritidshemspedagogik.

Fler artiklar om

Bloggat om denna artikel Twingly

Skriv en kommentar

För att kommentera Lärarnas Nyheters artiklar kan du antingen logga in med ditt konto hos t ex Facebook eller Google (klicka på en av symbolerna här under) eller skapa en enkel inloggning där du anger namn och e-postadress. Klicka på Skapa nytt konto nedan, eller använd inloggningsformuläret om du redan har ett konto.
Annons

Fler nyheter

Grafik: Datawrapper

9 procent av kandidaterna till landets kommunfullmäktige är lärare. Det gör dem till den största yrkesgruppen i politiken. Störst andel lärare har MP och V.

kommentarsikon

Bild: Boberger/CC BY-SA 3.0Regeringens utredare Martin Ingvar föreslår att betyg ska ges från och med årskurs fyra, i stället för som nu årskurs sex. Utredningen överlämnades på onsdagen till utbildningsminister Jan Björklund (FP).
– De OECD-länder som använder tidiga betyg når mycket bättre resultat än Sverige, säger Martin Ingvar.

kommentarsikon

Vill du att betyg i årskurs 4 införs?