Bild: Jessica Romberg

Biljettluckan demolerades och inga biljetter kunde säljas. Åhörarna trängde sig in ändå, knuffades och slogs om platserna. Folk svimmade.

En rockkonsert som urartat innan den hunnit börja?

Nej, en föreläsning i filosofi!

Föreläsaren var så oansenlig till det yttre att folk inte la märke till honom när han kom. Slarvigt klädd, bara 1.57 lång och med ögon som tittade åt var sitt håll. Det tog honom en kvart att bana sig väg från dörren till scenen.

Året var 1945, platsen Paris, rubriken Existentialismen är en humanism och föreläsaren Jean-Paul Sartre – det nya stjärnskottet inom fransk filosofi och litteratur.

Existentialismen blev efterkrigstidens modefilosofi. Den skapade mode också när det gällde livsstil, musik, till och med kläder.

Den franska tidningen Samedi Soir, som var populistiskt konservativ och ogillade hela företeelsen, illustrerade ett specialnummer om existentialismen med ett foto av ett ungt vackert par. De är klädda i likadana grå kostymer och står lutade mot den flagnande väggen vid nedgången till en källarklubb. Mannen håller ett tänt stearinljus i handen. Det är sångerskan Juliette Gréco och skådespelaren Roger Vadim, senare mer känd som regissör.

Bilden var avsedd att avskräcka från existentialismen genom att förmedla ett intryck av moralupplösning, dekadens och sunkiga miljöer. Men den fick motsatt effekt när den spreds vidare av andra tidningar. Unga människor med intellektuella och konstnärliga intressen – inte bara i Frankrike utan också i många andra länder – vände längtansfullt sina blickar mot stadsdelen Saint-Germain-des-Prés i Paris. Där kretsade en hel grupp av varande eller blivande filosofer, författare, regissörer, skådespelare och konstnärer som planeter runt solen – paret Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir.

Dramatiskt mörkklädd, med stark utstrålning, sjöng Juliette Gréco sina chansoner på klubbarna där gruppen samlades och utnämndes av pressen till ”existentialistdrottning”. Dit drogs också flera av de främsta amerikanska jazzmusikerna, bland dem den kanske största, trumpetaren Miles Davis. Han lär ha friat till Juliette Gréco, men inte ens i denna ”frigjorda” krets gick det an med ett öppet förhållande mellan svart och vit vid den här tiden.

Gruppens centralgestalter, Sartre och de Beauvoir, hade en både likartad och olik bakgrund. Båda kom från en borgerlig miljö. Sartres far var sjöofficer men dog när sonen var bara fem år så han växte upp med modern och morföräldrarna. Morfadern Charles Schweizer var lärare och språkman, drev ett institut i Paris där han lärde fransmän tyska och tyskar franska. Hemmet hade ett stort bibliotek och Jean-Paul lärde sig läsa ungefär samtidigt som han lärde sig gå.

Simone de Beauvoirs familj hade ”finare” anor än familjen Schweizer, men sjönk ned till ”fattigadel” på grund av faderns ekonomiska misslyckanden. Samtidigt som fasaden av solid borgerlighet till varje pris skulle upprätthållas genom fasthållande vid strikt katolska och konservativa konventioner. Det gjorde Simones frigörelse svår. Sartres var lättare, både för att han var man och på grund av morfaderns frisinne.

Det har skrivits spaltmil om Sartres och de Beauvoirs förhållande, som kom att bli livslångt. Redan från början upprättade de ett kontrakt som reglerade deras relation till varandra och sedan – likt ett hyreskontrakt eller banklån – förnyades år efter år. Huvudpunkten var att deras kärlek och intellektuella gemenskap kom i första hand, men att de gav varandra frihet att ha alla former av förbindelser med andra vid sidan av.

Både Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir blev läroverkslärare i filosofi och litteratur, och upprätthöll yrket från 1930-talets början till andra hälften av 1940-talet.

Sartre debuterade 1938 med romanen Äcklet. Huvudpersonen arbetar på en bok om en markis från 1700-talet, men livsäckel och tvivel på meningsfullheten i det han gör för honom till sammanbrottets och upplösningens gräns. En vacker jazzmelodi, avlyssnad från en sliten kafégrammofon – och medvetenhet om att det bakom melodin finns ett människoöde liknande hans – ger honom en ny livskänsla. Han beslutar sig för att fortsätta skriva, men något helt annan än det han gjort tidigare: ”Det måste vara vackert och hårt som stål och det måste komma människor att skämmas över sin existens.”

Sartres andra bok, novellsamlingen Muren, utkom året efter och innehåller fem levande och starka berättelser, varav den sista är viktig för förståelsen av 1900-talets mest obehagliga politiska rörelse. Det är en psykologiskt inträngande skildring av en blivande fascistledares barndom och ungdom.

Sartres filosofiska huvudverk Varat och intet utkom 1943, men existentialismen fick sin stora spridning främst i en populariserad form genom hans lilla skrift Existentialismen är en humanism som utkom tre år senare. I den och hans populära föreläsningar formulerar Sartre kärnan i sin filosofi.

Grundvillkoren för människans liv är ensamheten och ångesten – för övrigt en grundstämning i mycket av de första efterkrigsårens europeiska litteratur, i svensk prosa främst representerat av Stig Dagerman – menade Sartre. Människans hopp finns i de livsval hon gör och i handlingen: ”Existentialismen definierar människan genom hennes handlande, den säger att hoppet endast finns i handlingen … Det är det jag menar när jag säger att människan är dömd till frihet”.

Simone de Beauvoirs berömmelse vilar på två verk: den kultur- och samhällskritiska Det andra könet, utgiven 1949, och självbiografin En familjeflickas memoarer, vars första del utkom 1958.

I Det andra könet beskriver Simone de Beauvoir det patriarkala samhället och dess kvinnoförtryck på ett sätt som skulle bli normgivande för i stort sett all feminism efter henne: Mannen som norm och kvinnan som ”det andra”. Mannen framställer sig som subjekt och betraktar kvinnan som objekt. ”Hon är det oväsentliga i motsats till det väsentliga … Han är det absoluta … Kvinnan har alltid varit underordnad mannen, om inte hans slav.”

Simone de Beauvoir tar den existentialistiska filosofin till utgångspunkt för sina krav på förändring: Om människans frihet, identitet och mening skapas genom existentiella val är möjligheten att styra sitt liv lika mycket kvinnans privilegium som mannens.

Den mest framstående i kretsen vid sidan av Sartre och de Beauvoir är författaren och filosofen Albert Camus. Sartre bidrog till Camus genombrott och berömmelse genom att, i en lång artikel om hans debutroman Främlingen, utnämna honom till existentialist. Litterärt ställer Sartre Camus i jämbredd med författare som Franz Kafka och Ernest Hemingway.

Camus hade en helt annan bakgrund än Sartre och de Beauvoir. Han växte upp med en ensamstående mamma i en fattig arbetarmiljö i Algeriet, som då var en fransk koloni, och fick kämpa hårt för sin utbildning. Han blev journalist och arbetade under nazisternas ockupation av norra Frankrike vid den underjordiska motståndstidningen Combat i Paris, en verksamhet som var förenad med livsfara. Samtidigt utvecklade han sitt författarskap. Under loppet av ett år, 1942, utkom romanen Främlingen, den filosofiska essän Myten om Sisyfos och dramat Caligula.

Huvudpersonen i romanen Främlingen är en ung man tillhörande den franska befolkningen i Algeriet. Närmast till följd av en slump, förefaller det, dödar han en arab, ställs inför rätta och döms till döden. Dödsdomen tycks grundas mera på att han inte tillräckligt har sörjt sin mor, som avlidit kort före, och på att han inte tror på gud. Gärningen – att ha dödat en man ur det underkuvade befolkningsskiktet – är av sekundär betydelse för domstolen.

Främlingen är en roman om främlingskap. Det handlar om ett existentiellt främlingskap i en tillvaro där gudstro är omöjlig, men också om främlingskapet mellan befolkningsgrupperna i ett kolonialiserat land.

I Myten om Sisyfos grubblar Camus – i Dostojevskijs, Kierkegaards och Nietzsches efterföljd – över den kanske största existentiella frågan av alla: Hur ska man kunna leva utan gud och hopp om frälsning (gudstro är bara verklighetsflykt och självbedrägeri) i en tillvaro där döden är det ofrånkomliga slutet, och livet fyllt av absurda tillfälligheter? Camus svar är ett trotsigt uppror mot tillvarons absurditet: att leva fullt ut i lust, ömhet och omtanke om medmänniskorna.

Den tanken får ett starkt uttryck i Camus roman Pesten från 1947. Den skildrar hur människor reagerar psykiskt, och uppträder praktiskt, under starkt yttre tryck och hot – en pestepidemi i en isolerad algerisk stad: Vissa reagerar med egoism och ondska, andra – som romanens läkare och journalist – med humanitet och självuppoffring. Romanens frågeställningar får ständigt ny aktualitet i dagens krig, svält- och naturkatastrofer.

Camus fick nobelpriset i litteratur 1957 och omkom i en bilolycka 1960, bara 47 år gammal.

Det som hade börjat så bra – vänskapen och samarbetet mellan Sartre och Camus – slutade illa: i bitter fiendskap. Mest på grund av angrepp från Sartre och de Beauvoir mot Camus, på såväl det filosofiska och politiska som personliga planet.

Från att på 1930- och 1940-talen ha förespråkat en frihetlig socialism anslöt sig Sartre på 1950-talet till en kommunism i stalinistisk tappning, och på 1960- och 1970-talen i maoistisk. Han har därigenom kommit att personifiera det som kritiker kallat ”de intellektuellas svek”. Camus däremot lämnade tidigt kommunistpartiet och bekände sig resten av sitt liv till en vänsterinriktad humanism.

Förhållandet mellan Sartre och de Beauvoir, länge mest framställt som något av ett ideal för självständiga och intellektuellt verksamma par, har senare avslöjats som en tämligen solkig historia. Båda utnyttjade sexuellt kvinnor som var, eller försattes, i en beroendeställning. Därtill kom att Sartre lät sig duperas med sex av en kvinna i den sovjetiska propagandans tjänst, vilket torde ha bidragit till hans politiska haveri.

Hur gick det då för ”existentialistdrottningen”, skådespelaren och sångerskan Juliette Gréco? Jodå, i Camus anda, på trots mot livets absurditet och dödens närvaro, turnerar hon fortfarande vid 85 års ålder som sångerska.

Skriv en kommentar

För att kommentera Lärarnas Nyheters artiklar kan du antingen logga in med ditt konto hos t ex Facebook eller Google (klicka på en av symbolerna här under) eller skapa en enkel inloggning där du anger namn och e-postadress. Klicka på Skapa nytt konto nedan, eller använd inloggningsformuläret om du redan har ett konto.
Annons

Fler nyheter