Vilken (köns)roll spelar män i förskolan?

Från Pedagogiska magasinet 2012-05-01 08:14

Bara några få procent av förskollärarna är män – ett faktum som regeringen vill se ändring på. Men vad är egentligen poängen med att få in fler män i förskolan? Mats Olsson går i närkamp med några vanliga argument.

Bild: Helena Davidsson Neppelberg

Är det möjligt att argumentera för att män behövs i förskolan utan att ramla ner i biologism och särartstänkande? Alla vet att frågan är politiskt känslig och jag närmar mig fältet med försiktighet.

Låt oss börja från början och fundera över hur förskolan formades som kvinnokultur. Under 1800-talet växte tanken sig stark på att män och kvinnor är i grunden olika och borde uppfostras åtskilt inför olika framtida arbetsuppgifter. Elin Wägner och Ellen Key framförde tanken på att kvinnor är moraliskt överlägsna och särskilt disponerade för yrken inom omsorg och vård. Karakteristiska egenskaper framställdes vara oegennyttig offervilja och olust inför att framhäva sig själv. Arvet vilar än i dag tungt över förskolan.

Frågan är om det går att bryta?

1962 förstatligades förskollärarutbildningen och antalet män som sökte sig till yrket ökade sakta. Men sedan jag påbörjade min utbildning 1976 ligger vi kvar på samma bedrövliga femprocentiga nivå. Vilka är argumenten för att unga män i dag ska ge sig in i en osäker tillvaro som könsbrytare? Låt oss pröva några av dem.

Män behövs för att det ska bli bättre stämning i personalgruppen. Många menar att den enkönade kvinnliga personalgruppen i sig skulle vara ett problem. I ett lågstatusyrke med hög utsatthet växer kraven på homogenitet. I boken Insläppt på försök: en bok om kvinnor och ledarskap beskriver Monica Boëthius risken att arbetslaget lägger sig på en gemensam låg nivå för att skapa trygghet. En gemensam jargong är tyvärr vanlig även på manligt enkönade arbetsplatser och beskrivningarna riskerar att bli fördomsfulla och nedlåtande. Vi konstaterar att mångfald är bra och hastar vidare.

Män behövs för att förändra bilden av den traditionella manligheten. Den kritiska maskulinitetsforskningen menar att det finns ett begränsat utrymme för män att kliva ut ur könsmaktsordningen och definiera sig på egna villkor. De som lyckas bryta sig loss betraktas ibland med misstro och riskerar att dubbelbestraffas. Å ena sidan lever de inte upp till bilden av den starke mannen och väcker då en dunkel oro hos de kvinnor som trots allt gärna vill att ”män ska vara män”. Å andra sidan finns det en feministisk misstänksamhet mot mjuka män. Går det att lita på dem? Eller kommer de att göra karriär och överge det viktiga arbetet i barngruppen?

Män behövs för att papporna ska känna sig mer bekväma på förskolan. Är tanken att de manliga pedagogerna ska fungera som en form av isbrytare och dra in papporna i ett vänskapligt samtal om fotboll och motorer? Jag blir lite generad av de könsstereotypa föreställningarna om manlig gemenskap, men är nyfiken på frågan om institutionens legitimitet. Om skola och socialtjänst är befolkad av kvinnor finns det en risk att de män som råkar i konflikt med samhället beskriver sina svårigheter i termer av könskrig och högerpopulism. Tilliten rubbas och i kommentarsfälten läser vi att ”feministerna tog mitt barn ifrån mig”.

Pojkarna behöver manliga förebilder. Män antas i en del kulturer vara särskilt lämpliga att uppfostra pojkar och identifikation ses som ett bärande element i vuxenblivandet. Manliga pedagoger skulle vara samhällets försök att kompensera de barn som inte lever med sina fäder. Jag tror att manliga förskollärare bör vara försiktiga med att ta på sig rollen som faderssurrogat. Samtidigt finns ett grundläggande intresse för den existentiella frågan ”Vad innebär det att vara man?” som gör att vi måste fundera vidare över förebildernas betydelse. Om flickorna har 19 kvinnor att välja mellan är det ett uttryck för mångfald och variation. Vad innebär det att pojkarna kanske träffar en (1) man som då får bära upp hela tanken på maskulinitet? Vem vill representera ett kön? Inte jag.

Män behövs för att bryta förskolans konsensuskultur. Min tes är att det är betydelsefullt vem som arbetar i förskolan. Pedagogens erfarenheter (inte kön) är avgörande för hur barnens lekar tolkas och vilka mönster som uppmuntras. Det handlar alltså inte om biologi eller vad som är naturligt – könsmönstren är som de flesta vet historiskt betingade inom vissa ramar. Problemet består i en maktutövning som uttrycks genom konstruktionen av det goda och normala barnet. Jag ser behovet av en gemensam norm inom yrkesgruppen – basen är de gemensamma erfarenheterna och uttrycket är reglerna. Vi lever ut våra erfarenheter genom sättet att organisera verksamheten och målstyrdheten är trots flitiga hänvisningar ofta en kuliss. När institutionens regler hotas av barn som inte vill inordna sig rasar en del av den vänliga polityren. Samma studenter som under utbildningen predikar Sterns och Vygotskijs lov möter jag på fältet senare som fullfjädrade behaviorister. Vad händer med det inkluderande förhållningssättet och varför drar sig pojkarna undan från de organiserade aktiviteterna? Vi närmar oss innehållsfrågorna.

Behöver vi en teori för att förstå pojkarnas avståndstagande från feminiteten? Om vi utgår från linjära imitationsmodeller är det svårt att förstå varför pojkarna vid tre års ålder ofta dras till stereotypa hjältar. Hur ska vi tolka deras intresse för pinnar och våldsamma lekar? När Nancy Chodorow i boken Femininum – maskulinum: modersfunktion och könssociologi försöker förklara de här mönstren utgår hon från psykoanalytiskt orienterade familjesociologiska teorier och det är lätt att skjuta förklaringarna i sank som heteronormativa. I den postmoderna familjen är rollerna upplösta – därför stämmer inte modellerna. Trots invändningarna menar jag att det är svårt att värja sig för kraften i en förklaring som beskriver logiken i att flickorna cirklar kring de kvinnliga pedagogerna (imitation av kvinnliga mönster och en längtan efter närhet) medan pojkarna flyr in i buskarna och upprättar egna hierarkier (ett försök att skydda sig från en maktutövning som underkänner det som sysselsätter deras fantasier). Pojkarna utvecklas genom att ta avstånd – de vet vad de inte är. Lekarna är ett sätt att bearbeta traumat efter den förlorade närheten. Därför är inte kramar lösningen på alla problem. Ibland vill de bara vara ifred. Samtidigt finns det ett flockbeteende som gör det svårt för pojkar och flickor som inte passar in i de grova mönstren att hävda sin individualitet. Vi riskerar att hamna i förenklingar om vi driver de här teorierna för långt. Efter att John Gray, författaren till Män är från Mars, kvinnor är från Venus, framträdde i tv-programmet Skavlan vill ingen förknippas med teorier om könsskillnader.

Alla tjänar på att förskolans vardagsinnehåll förändras men de största vinnarna är flickorna. Som konstruktivist menar jag att kunskap är någonting som erövras genom aktiva handlingar och att jag måste vara beredd att överge tidigare föreställningar om mig själv och världen när jag får nya erfarenheter. Eftersom pojkarna sällan har givna förebilder är detta en nödvändig väg. I bästa fall lyckas de slå sig fria och hitta en väg mot vuxenlivet. Jag kanske romantiserar rebellpositionen, men att vara outsider ger möjlighet att formulera egna ståndpunkter. Jag påstår att kvinnodominansen i förskolan erbjuder flickorna alltför rika tillfällen att bli vuxna genom imitation. Det är en tråkig väg.

Vi konstruktivister misstror utveckling genom förebilder och menar att det är svårt att överföra erfarenheter. Därför riskerar flickor som hämtar all kraft från modern/pedagogen att fastna i ett mönster av osjälvständighet om inte banden bryts. Min tes är att det finns en stor grupp flickor som skulle kunna bryta imitationens onda cirkel om de fick stöd att utveckla andra sidor som ligger utanför den traditionella feminiteten. Jag menar att det är av mindre betydelse vem som bemannar snickarrummet, pumpar fotbollen, hänger upp boxbollen, bygger lådbilen, berättar spökhistorier och fräckisar, spelar hårdrock, klättrar högst upp i trädet, ordnar skattjakt, leker kuddkrig, håller andan under vattnet, åker till skrothandlaren och köper rattar, avslöjar genvägar i Super Mario, skryter med sin modellplanssamling, gräver en Turtles-tunnel genom backen, ordnar lägereld i sandlådan, förklarar varför Anakin går över till den mörka sidan, åker på fisketur eller river pysselhörnorna. Bara någon gör det!

En person som vågar utmana gränserna riskerar att lämna den trygga gemensamma nivån. Det behöver inte vara en man (även om jag tror att de åtnjuter större handlingsfrihet än sina kvinnliga kollegor) och jag inser att det är olämpligt att knyta egenskaper till kön. Det finns många kvinnor som vantrivs i den trånga kvinnliga könsrollen. Frågan är om de väljer att arbeta i förskolan?

I dag krymper utrymmet för lek och äventyr på förskolan. Många tolkar den nya reviderade läroplanen som en uppmaning till mer skolliknande arbetsformer och kunskapssynen riskerar att fokusera det mätbara. Den andra faran är att en omsorgskultur som allt mer handlar om övervakning och dokumentation breder ut sig. Nervösa pedagoger tror att uppdraget innebär att de ska kunna redogöra för allt vad barnet har gjort under dagen och att dessa iakttagelser ska redovisas systematiskt. Under förevändning att skydda barnen kränks de.

Kanske överdriver jag männens roll som normbrytare och det finns en risk att kvinnor upplever beskrivningen som nedvärderande. Men vem står emot när skolans och omsorgskulturens sämsta sidor gifter sig på förskolans bakgård?

När Norge fyrdubblat antalet män i förskolan på 15 år ligger Sverige kvar på en bedrövlig nivå. Utbildningsminister Jan Björklund gav Högskoleverket i uppdrag att se över frågan.

Det resulterade i rapporten Man ska bli lärare! som borde utgöra ett bra underlag för hur jämställdhetsminister Nyamko Sabuni ska använda de 12 miljonerna som är anslagna till att bland annat rekrytera män till förskolläraryrket. Jag tror att det hade underlättat om hon vågade tala om varför det är viktigt.

Mats Olsson

är förskollärare och arbetar som lärarutbildare vid Malmö högskola. Han har grundat Män på LUT, ett nätverk för manliga studenter, och bloggar om skolfrågor på Tysta tankar.

Bloggat om denna artikel Twingly

Skriv en kommentar

För att kommentera Lärarnas Nyheters artiklar kan du antingen logga in med ditt konto hos t ex Facebook eller Google (klicka på en av symbolerna här under) eller skapa en enkel inloggning där du anger namn och e-postadress. Klicka på Skapa nytt konto nedan, eller använd inloggningsformuläret om du redan har ett konto.
Korrig

Felaktigt postat

Ursäkta - i detta stycke blev

Ursäkta - i detta stycke blev jag inte varse att jag hade glömt att redigera om det hela att handla om Väckarklocka istället för Pennskaftet och Norrtullsligan.

Så här skulle det stå:

Tvärtom var Elin Wägner långt före sin tid då det gällde att se bortom de rådande konventionerna i fråga om könsbaserat särartstänkande vilket inte minst dessutom framkommer med önskvärd tydlighet i hennes VÄCKARKLOCKA, som har väckt stort internationellt gehör och som fortfarande idag är lika aktuell som då den kom ut på 40-talet och genom och iom hennes delaktighet i den kultur som gemensamt odlades av medlemmarna i Fogelstadgruppen. (Det är bara att kolla vad som står i Wikipedia om den saken för den som månar om att vara noggrann med faktauppgifterna och det kunde man ju tycka att i all synnerhet lärarutbildarna själva borde vara!)

Och så glömde jag att underteckna mina kommentarer med mitt namn

Gunilla Madegård
Rytmiklärare och fd studerande på de forskningsförberedande kurserna för yrkesverksamma musik/rytmiklärare i musikpedagogik och musikpsykologi med inriktning på fritt skapande / kreativitetsutveckling i ett multidemensionellt komplex av musik / rytmik/ dans /drama/ kroppsspråklig kommunikation / fysisk teater/ bild / dikt i ömsesidig samverkan.

De som har haft det stora nöjet att ta del av dokumentärerna på SVT om hur fenomenet Gareth Malone i GB jobbar med "alla-kan-sjunga-kör", "Boys don´t sing" och hans experimentskola med de mellanstadiepojkar i GB som dramatiskt låg efter flickorna i sin språkutveckling etc etc kan göra sig en föreställning utefter dessa om hur även jag kommit att utveckla mitt arbetssätt.

Dokumentärerna finns alla att tillgå på youtube.

Numera är jag pensionär och nätaktivist enligt samma folkbildande uppdrag som tidigare och förestår bloggen ”Mönstren som förbinder”
http://sangamar.tumblr.com

Mats Olsson artiklar har många brister

MO berömmer sig av att närma sig detta som han beskriver som en politiskt känslig fråga med stor försiktighet, varpå han i sedvanlig stil raskt radar upp det/den ena fakta- felet och helt godtyckligt polemiserande tolkningen efter det andra, vari de inneboende logiska självmotsägelserna haglar som spön i backen.

Det skulle krävas kilometervis med text för att reda ut alla de rent språkliga dunkelheter såväl som faktamässiga oegentligheter och motsägelsefulla inkonsekvenser som MO gör sig skyldig till såväl i denna text som i alla sina övriga, så jag får av utrymmesskäl begränsa mig till de han gör i de allra första styckena av denna artikel.

Att påstå att förskolan skulle ha utformats i den specifika ”kvinnokultur” som MO dessutom felaktigt tillskriver Elin Wägner ( lämnar tills vidare Ellen Key åt sidan) saknar all grund, då den ju istället har utformats av professor Birgitta Knutsdotter Olofsson på lekforskningsbaserad grund. Jag har aldrig hört talas om vare sig av henne själv eller någon annan att hon skulle vara påverkad av ngt slags tilltänkt genusmässigt särartstänkande vare sig från EK eller EW. I så fall syns ingenting av detta i hennes eget lekforskningsbaserade perspektiv. Tvärtom, eftersom hon i det i högsta grad betonar lekens gränsöverskridande roll, i alla fall med avseende på den lekform som hon kategoriserar som ”FRI FANTASILEK” i kontrast till ”social lek” och ”experimentlek”. Men distinktionerna mellan de olika lekkategorier som BKO upprättat, förbigår MO lika mycket nu som alltid med tystnad, vilket knappast bidrar till att öka förståelsen för de problem han påstår sig vilja belysa.

Att ge sig in i denna begreppsvärld för att reda ut de rent lekpedagogiska frågeställningarna tillåter dessvärre inte utrymmet härvidlag, så det lämnar jag tills vidare åt sidan.

Men vad man i de rent genusrelaterade frågeställningarna först och främst studsar över är MO:s sätt att tillskriva föregångskvinnorna Ellen Key och Elin Wägner just den biologism som präglade den essentialistiskt och socialdarwinistiskt grundade andro-o etnocentrism, som de båda problematiserade om än sinsemellan på delvis olika sätt och i olika hög grad eftersom det ju bara var Ellen Key som verkade under 1800-talet och således var mer påverkad av det rådande andro-o etnocentriskt hegemoniska mandatet än vad Elin Wägner hade förutsättningar för pgra av den tidsanda som präglade det 1900-tal då hon debuterade med Norrtullsligan och Pennskaftet och framåt.

Tvärtom var Elin Wägner långt före sin tid då det gällde att se bortom de rådande konventionerna i fråga om könsbaserat särartstänkande vilket inte minst dessutom framkommer med önskvärd tydlighet i hennes VÄCKARKLOCKA, som har väckt stort internationellt gehör och som fortfarande idag är lika aktuell som då den kom ut på 40-talet och genom och iom hennes delaktighet i den kultur som gemensamt odlades av medlemmarna i Fogelstadgruppen. (Det är bara att kolla vad som står i Wikipedia om den saken för den som månar om att vara noggrann med faktauppgifterna och det kunde man ju tycka att i all synnerhet lärarutbildarna själva borde vara!)

För alla dem som liksom MO lever i föreställningen att Elin Wägner och de övriga föregångskvinnorna till den svenska kvinnorörelsen i denna Fogelstadgrupp, helt unik i världen pgra sin frejdiga framåtanda, beslutsamma handlingskraft, keativa lekfullhet och uppfinningsrikedom, skulle ha odlat ngt slags mossigt modersdyrkande/idealiserande särartstänkande rekommenderar jag att ta del av den utmärkta dokumentär av Ulrika Knutsson som nyligen sänts på SVT.

http://www.svtplay.se/video/220684/fogelstadgruppen

Inte klokt att denna så högintressanta och viktiga historiska bakgrund till de svenska jämställdhetsreformerna förbigås med tystnad genom att uteslutas ur historieskrivningen för de uppväxande generationerna.
Det underlättar ju dessutom betydligt för alla dem som likt MO ( liksom tex även Bertil Törestad) mer eller mindre avsiktligt försöker diskreditera lärarkåren för dess förmenta sk ”feminitet” och medelst ett språkbruk som enbart sår förvirring och lägger ut dimridåer kapa feminismen/ jämställdhetsrörelsen för sina egna mindre legitima avsikter att spela Herre på Täppan.

Vad föregångskvinnor som Elin Wägner och andra gjorde var ju annars bara att ifrågasätta just den attityd som tex Bertil Törestad ger utryck åt när han tillskriver lärarkåren en ”feminitetens subkultur”, nämligen att påtala att det traditionellt kvinnligt omvårdande och pedagogiskt barnnära förhållningsättet och (moders-) föräldraskapet borde tillskrivas minst lika mycket värde och status som det traditionellt manliga om inte mer - och sas utgöra de grundläggande värdena för samhällets uppbyggnad rent generellt dvs även för männens del.

Här en del referenser till vetenskap ang. genusfrågorna.

Nybiologismen är inte ett dugg mer vetenskaplig nu än vad den varit förut
http://sangamar.tumblr.com/post/29486117179/nybiologismen-ar-inte-ett-du...

Människans “natur” - kvinnans eller mannens - det kvinnligas eller det manligas och om kvinnornas utbildningshistoria:

http://sangamar.tumblr.com/post/28264206671/manniskans-natur-kvinnans-el...

Det fascistiska drevet efter lärarna och kulturarbetarna
står inte de salafistiska rövarbanden efter i sin enorma förstörelselusta:

http://sangamar.tumblr.com/post/29546209703/det-fascistiska-drevet-efter...

Vilken (köns)roll spelar män i förskolan?

Det var en högst besynnerlig slutsats du drog, Anders B Westin.

Du kan ju knappast lasta den nutida forskningen om människan (som du nu helt plötsligt efterlyser trots att du själv tidigare härlett mänskligt beteende ur påfåglars) det faktum att Mats Olssons lika mycket nu som tidigare förbigår den med tystnad - för att istället hänvisa till sina egna högst privata spekulationer med hänvisning till sådant som han kallar för "kritisk maskulinitetsforksning" mm liknande ospecificerat svammel i form av självrefererande cirkelresonemang.

Att sedan som du själv gör efterlysa forskning om människan utifrån zoologin är ju sedan så oprofessionellt pseudovetenskapligt att det närmast är skrattretande. Det är fortfarande lika korkat som att göra som mannen som när han tappar sin nyckel, letar efter den under gatlyset bara därför att det är ljusast där.

Tänk - det är högst besynnerligt att Mats Olsson, som själv så ofta vill framstå som könsrollsbrytare, alltid har ett gäng backups med sig i sina nätdiskussioner, som med hull och hår just försvarar just de gängse gamla könsstereotypiserande tankemönster som den biologistiska människosynen lagt grunden till och precis som du utgår ifrån att forskning om människan skulle bli mer sann om den utgick ifrån naturvetenskapligt kvantitativ forskning istället för humanvetenskapligt kvalitativ.

Att både du och Mats Olsson sedan fortfarande låtsas som om den neuropsykologiska /neuroestetiska forskning såväl som utvecklingspsykologiska (anknytnings-) kreativitets -o lekforskning inte existerar, som jag ägnat stor möda att upplysa er båda om, vittnar om ett stort behov av att förbigå allt sådant med tystnad som riskerar att äventyra den skenbara legitimiteten i uppdraget att urskillningslöst diskreditera den kvinnliga lärarkåren, utefter gängse nedlåtande syn på det "andra könet".

Synd att inga lärare ännu orkat ta tjuren vid hornen och verkligen granska allt det till intet förpliktande och förvirrat självmotsägande svammel som Mats Olsson försöker mästra dem med.

Inte ens utbildningens genussärartsinriktade historia förmår han redogöra för utan att blamera sig å det grövsta och ändå ska han alltså föreställa vara lärarutbildare och allt.

I sedvanlig stil försöker han kapa kvinnornas egenhändiga insatser för att bryta mot de tilldelade könsrollsmönstren för att istället styra ut sig själv i de lånta fjädrarna från dem.

Korrig.

Felpostat

Forskning saknas bevisligen

När man läser Mats text så blir den omedelbara slutsatsen.
Det saknas forskning om vår art.
Zoologer lägger alldeles för mycket fokus på bananflugor,pippifåglar och andra primater.

Satsa på människan.

Forskning saknas bevisligen

När man läser Mats text så blir den omedelbara slutsatsen.
Det saknas forskning om vår art.
Zoologer lägger alldeles för mycket fokus på bananflugor,pippifåglar och andra primater.

Satsa på människan.

Tack Mats! Vi behöver

Tack Mats! Vi behöver naturligtvis fler sociala kön i förskola/skola och det sitter inte mellan benen.

Socialt Kön - En illusion

Torbjörn
Jag påstår att du reproducerar en ovetenskaplig verklighetsbild.
Det finns biologiska kön med egenskaper normalfördelad varierade.
Vissa personer befinner sig i ett svårtytt biologiskt gränsland pga "biologisk kodning" under graviditeten. Andra är solklara fall av fenotypen flicka respektive pojke.

I en betraktad efterhandskonstruktion kan detta möjligen tolkas socialt kön men det är inget annat än det evolutionsläran så klart beskriver som "variation". Variation som är själva drivkraften för selektion - dvs livets framåtskridande.

Personligheten utageras i biotopen. Det biologiska könet och den evolutionära egenskapsfördelningen får olika uttryck beroende på biotopens (sociotopens) konstruktion.

Möjligen är detta verka ointressant för flertalet. Men för mig som naturvetare är det viktigt att hålla ordning på den kausala riktningen.

Allt är nämligen biologisk kodning även om vi lever vårt liv via representationer.

Livet är kort och gott fortfarande inget annat än en partnervalsarena.

Och föreställningen: Tabula Rasa inget annat än en utopisk dröm.

Annons

Fler nyheter