Från slutet av 1700-talet och under loppet av 1800-talet växte sig Preussen, med Berlin i norr som huvudstad, allt större och allt starkare bland det myller av stater och fria städer som då utgjorde Tyskland. En process som kulminerade med Tysklands enande under preussisk ledning 1870.
Det preussiska styret var auktoritärt, konservativt och militaristiskt. Arbetarklassen, en stor del av borgarklassen och människor med judisk härkomst var utestängda från ämbeten och inflytande.
Den fria staden Frankfurt skiljde sig radikalt från Preussen. Stadens styrelse och samhällsliv dominerades av liberala och reformvänliga köpmän och industriidkare, de flesta med judisk bakgrund. Många av dem intresserade sig för kultur och vetenskap och fungerade som mecenater, ungefär som i vårt svenska Göteborg vid samma tid.
När Frankfurt införlivades med Preussen och förlorade sin fria ställning ville man bevara så mycket som möjligt av sin självständighet och särart. Det tog sig bland annat uttryck i skapandet av ett eget universitet, oberoende av Preussen och finansierat av lokala sponsorer.
Frankfurtskolan uppstod vid Institutet för socialforskning som var knutet till universitetet. Grundaren och finansiären Felix Weil var en märklig person. Han hade ärvt en förmögenhet och använde pengarna till att finansiera antikapitalistisk forskning och politik. 1918 deltog han (till häst!) i ett kommunistiskt revoltförsök i Frankfurt. 1923 tog han initiativ till den ”marxistiska arbetsvecka”, som resulterade i grundandet av institutet.
Storhetstiden för Institutet för socialforskning, och Frankfurtskolans skapande, inleddes 1930 när filosofen Max Horkheimer blev föreståndare. Personerna i den krets han samlade kring sig skulle alla bli världsberömda. Där fanns bland andra socialekonomen Friedrich Pollock, socialpsykologen och psykoanalytikern Erich Fromm, litteraturteoretikern Leo Löwenthal och filosofen Herbert Marcuse. Lite senare på 30-talet tillkom filosofen och kulturteoretikern Theodor Adorno och filosofen och författaren Walter Benjamin.
Medlemmarna i gruppen hade en påfallande likartad bakgrund. De kom från välbärgade, politiskt liberala och reformvänliga, kulturellt intresserade medelklassfamiljer. Alla hade judisk bakgrund.
Frankfurtskolan var nydanande på flera sätt. Ett var att forskare från olika ämnesområden samarbetade för att ge den bästa möjliga bilden av verkligheten. I sin installationsföreläsning som institutets föreståndare sa Max Horkheimer:
”Vad det kommer an på i dag är att organisera forskning utifrån filosofiska frågor, en forskning där filosofer, sociologer, nationalekonomer, historiker och psykologer sluter sig samman i en varaktig arbetsgemenskap och tillsammans utför det som en individ inom andra områden kan utföra i laboratoriet …”
Här berör Max Horkheimer också ett annat sätt som Frankfurtskolan blev nydanande på: de samhällsfilosofiska frågorna skulle utforskas på ett liknande sätt som man inom naturvetenskaperna sökte sanningen i laboratoriet. De skulle göra samhället till sitt laboratorium, gå ut i verkligheten och med empiriska undersökningar söka svaren på de socialfilosofiska frågorna. Det känns självklart för oss i dag men var epokgörande då.
Nytt i Frankfurtskolans tänkande var också införlivandet av både Karl Marx och Sigmund Freuds idéer i teoribildningen. Att förena Marx, som tänkte i samhällsklasser och kollektiv, med Freuds individualpsykologi kan te sig märkligt. Men det blev naturligt för Frankfurtskolan. Begrepp som libido och klasskamp, karaktärstyper och samhällsklasser, neuros, hysteri och alienation kunde – på ett fruktbart sätt – användas tillsammans. Särskilt aktuellt blev det när den politiska utvecklingen i Tyskland tvingade Frankfurt-skolan att utveckla en teori om fascismen. Enligt den låg det mycket undertryckt och till aggression omvandlad sexualitet (Freud) bakom nazisternas befängda rasteorier.
Frankfurtskolans första period i Frankfurt blev kort, bara tre år. Både medlemmarnas judiska bakgrund och deras arbete gjorde det omöjligt för dem att stanna i Tyskland efter Hitlers maktövertagande i mars 1933. Alla medlemmar tvingades att fly landet. Men gruppen höll ihop också i exil. Institutet för socialforskning återuppstod, först vid Columbiauniversitetet i New York och sedan – i Hollywood!
Den som råkade mest illa ut var Walter Benjamin som, genom sin kombination av judisk religion och marxism, var särlingen i gruppen. De övriga var sekulariserade och det judiska spelade ingen större roll för deras arbete. Han stannade i Paris när de andra flydde vidare. Där skrev han sitt mest kända verk Paris, 1800-talets huvudstad, mer känt som Passagearbetet, som gavs ut postumt.
Efter att Tyskland hade ockuperat större delen av Frankrike flydde Walter Benjamin söderut, men stoppades vid gränsen till Spanien. Där tog han sitt liv i september 1940.
Frankfurtskolans största projekt under den första perioden i Tyskland var den undersökning som resulterade i verket Studien über Autorität und Familie (Studier över auktoritet och familj). Det byggde på en enkät med hela 641 frågor, som via fackföreningar spreds till över 1 000 arbetare.
Arbetet publicerades i Paris 1936 med Max Horkheimer som redaktör. I sina bidrag tolkade Max Horkheimer materialet utifrån samhällsteoretiska och filosofiska utgångspunkter, Herbert Marcuse utifrån idéhistoriska och Erich Fromm utifrån socialpsykologiska. Det hela kretsade kring familjens – och särskilt då fadersrollens – betydelse för att upprätthålla samhällsdisciplin, och därmed även den lydnad som gjorde nazismens makt möjlig.
Hur kom det sig då att dessa djuplodande forskare och tänkare hamnade i Hollywood, den ytliga underhållningsindustrins Mecka? Huvudförklaringen var att där redan fanns en koloni av europeiska intellektuella och konstnärer i exil, ditlockade av löften om uppdrag för filmindustrin.
Frankfurtskolans medlemmar hade ingen ambition att arbeta för filmindustrin, men den gav dem utmärkta studieobjekt till en av sina forskningsinriktningar: populärkulturens inverkan på människor och samhälle.
De intog en kritisk hållning till ”kulturindustrin”, som de ansåg hade en passiviserande inverkan på människorna och hindrade dem från att utvecklas till självständigt tänkande individer. Det är ett av flera teman i Max Horkheimers och Theodor Adornos gemensamma arbete Upplysningens dialektik (1947).
Adorno blev den mest tongivande – i dubbel bemärkelse – av Frankfurtskolans medlemmar under exilen. Förutom filosof och forskare var han också musikteoretiker och kompositör.
Kritiker har velat tillskriva Theodor Adorno förtjänsten för den teoretiska grunden i Thomas Manns mäktiga roman Doktor Faustus. Thomas Mann skrev romanen, som har en tysk kompositör till huvudperson, i Kalifornien samtidigt som han umgicks med Theodor Adorno. På ett plan är romanen en studie av en kulturellt betingad dödsdrift, med paralleller till den undergång i eld och blod som Hitler störtade Tyskland i. Där finns en koppling till Frankfurtskolans fasciststudier och ett element av musikteori, som ligger nära Adornos. I den kaliforniska exilkretsen fanns också den österrikiske kompositören Arnold Schönberg, vars tolvtonsmusik intresserade både Adorno och Mann.
Efter kriget återvände medlemmarna i Frankfurtskolan till Tyskland och 1949 öppnades åter Institutet för socialforskning i Frankfurt.
1950-talet blev en ny betydelsefull period i Frankfurtskolans historia. Bland mycket annat producerades en inflytelserik studie av ”den auktoritära karaktären”. Efter nazismens fall, men med ett stort antal av dess anhängare och medlöpare fortfarande i livet, fanns ett rikt material om vad auktoritetstro kan göra med människor.
På 1950-talet säkrades också fortlevnaden och utvecklandet av Frankfurtskolans teorier och arbete genom elever till de gamla mästarna. Den mest kände av dem är Jürgen Habermas. Sedan har tillkommit ytterligare en generation med namn som sociologen Ulrich Beck och sociologen och statsvetaren Claus Offe.
Jürgen Habermas är, trots sina 87 år, ständigt närvarande i den tyska debatten och hans åsikter sprids
vidare över världen. Få större samhällsfrågor passerar utan att han tillfrågas om sin uppfattning. I hans senast översatta bok Mellan naturalism och religion, Filosofiska uppsatser tar han upp två brännande frågor: den ökade roll som religioner spelar i världspolitiken och hur den moderna genetiken påverkar vår syn på människan.
Jurgen Habermas anser att upplysningens ideal om förnuft och rationalitet måste prägla det politiska beslutsfattandet, och att religionens återkomst därför är ett bakslag. Men han menar samtidigt att politiska diskussioner också ska kunna föras från religiösa utgångspunkter. Bakom detta finns en annan huvudtanke hos Jürgen Habermas: nödvändigheten av dialog och konsensus för att få en fungerande demokrati.
Beträffande genetiken utgår Jürgen Habermas från en av filosofins klassiska frågor, den om den fria viljan och därmed människans ansvar för sitt handlande. Hur fri är viljan om vi styrs så mycket av våra gener, som forskarna nu påvisar? Där har Jürgen Habermas inget klart svar, men han vänder sig mot alla tankar på att ”förbättra” människan med hjälp av genetik. Att förebygga och bota sjukdomar är okej, men inte att försöka skapa någon sorts idealmänniska.
Skriv ut
