Skolverkets allmänna råd slår in öppna dörrar

Jag erkänner villigt att de senaste årens utveckling på utbildningsområdet – framför allt när det gäller skolan – gör mig allt mer konfunderad. Med en ny skolpolitik skulle allt bli klarare och tydligare, sades det. Jag har svårt att se att det har blivit så. I stället flödar det av dubbla budskap som lägger sig som betongspärrar längs vägen när man försöker orientera sig i det ständigt omstöpta landskap som skolan utgör.

Men mitt i all svartmålning, ökad centralstyrning, krav på mer kontroll och reglering och snävt resultattänkande har det funnits ett stråk som har handlat om lärarkårens villkor och ställning. Det har handlat om bristande förutsättningar för lärare att göra ett bra jobb, om förbättrade lönevillkor, om krav på ökad respekt för yrket och, inte minst, om behovet av att stärka yrkets status.

Och som en tydlig politisk markering i det avseendet kom riksdagsbeslutet om lärarlegitimation. Det var ett erkännande av läraryrket som en självständig profession med allt vad det innebär av ökad respekt och status, med unik kunskap och kompetens inom det egna fältet och framför allt autonomi och självbestämmande.

Därför kändes det som något av ett västgötaklimax när Skolverket nyligen publicerade sina Allmänna råd med kommentarer om planering och genomförande av undervisningen. Dessa ska, meddelar det statliga verket, fungera som ett stöd för lärare och rektorer i arbetet med de nya regleringarna för skolan.

Men är det då så mycket att reagera över? Det är väl bra att Skolverket ger råd och stöd till lärare och skolledningar i deras arbete med att genomföra alla de förändringar som står på agendan? Visst är det så. Det gör redan Skolverket. Myndigheten ger ut broschyrer och skrifter, anordnar kurser och konferenser.

Men allmänna råd är inte vilken informationsbroschyr eller inspirationsskrift som helst. De måste, som det heter, utgå från en författning. De anger, skriver Skolverket, ”hur man kan eller bör handla och syftar till att påverka utvecklingen i en viss riktning” och de ”bör således följas såvida skolan inte kan visa att man handlar på andra sätt som leder till att kraven i bestämmelserna uppnås”.

Allmänna råd har med andra ord en särskild dignitet. De är en vägledning från en statlig myndighet för dem som är verksamma på fältet. Och i det här fallet handlar det alltså inte om hur lärare och rektorer på ett bredare plan kan arbeta med och förhålla sig till alla de förändringar som sker på skolområdet.

Allmänna råd med kommentarer om planering och genomförande av undervisningen handlar om hur lärare och rektorer bör planera och genomföra undervisningen i sina skolor. Skolverket går alltså rakt in i lärarnas klassrum och rektorernas arbetsrum och ger anvisningar om hur det dagliga arbetet ska skötas.

Och då blir frågan: I vilken författning står det angivet hur lärare ska planera och genomföra sin undervisning? I vilken författning står hur rektorer ska sköta sitt arbete?

I skollagen står det att elever ska ges ”den ledning och stimulans” som behövs för att de ska kunna nå målen. I skolförordning och läroplan sägs att det ska ske genom lärarledd ”strukturerad undervisning”. Att det sedan på ministernivå har definierats som katederundervisning är inte bara pinsamt, det är ett övertramp. Med ett minimum av respekt för professionen skulle naturligtvis tolkningen av det överlämnats dit där den hör hemma, det vill säga till professionen.

Regeringsuppdraget var att ta fram allmänna råd om kursplaner och kunskapskrav. Men av någon anledning valde alltså Skolverket i stället att rikta in dem på planering och genomförande. Jag har faktiskt svårt att se att man har stöd för det i någon författning.

Hur som helst gjorde man det valet. Och nästa följdfråga blir då: hur väljer man som statlig myndighet att utforma dessa råd? De sträcker sig från planering och genomförande till bedömning och betygsättning, uppföljning och dokumentation. Och om man bortser från förnumstigheter som ”elevernas skolarbete ska förläggas måndag–fredag” och skalar bort ”byråkratiskan” och det lätt pretentiösa tonfallet så återstår i princip två budskap: det ena att lärare ska ägna sig mer åt strukturerad undervisning (katederundervisning?), det andra att lärare inte har förstått det mest elementära i sin egen yrkesutövning.

Formuleringar om välplanerad och strukturerad undervisning är återkommande i råden, som om utgångspunkten är att lärare vare sig planerat eller strukturerat sin undervisning tidigare. Men det handlar också om att undervisning ska leda till uppsatta mål och kunskapskrav, att elever ska få konstruktiv återkoppling, att lärare ska använda ändamålsenliga bedömningsformer och så vidare – som om detta inte skett förut.

I kommentarerna – som gubevars inte ingår i de allmänna råden – hittar man formuleringar som ”planeringen ska vara ett stöd för läraren”, ”läraren ansvarar för att undervisningen utgår från läroplanen”, ”läraren ansvarar för att leda undervisningen”, läraren ska ”med jämna mellanrum se tillbaka och sammanfatta det som pågår”, läraren ska ha ”tillräckligt med underlag för att analysera och bedöma elevernas kunskaper”, att ”dokumentera elevernas kunskapsutveckling är en central del av lärares arbete” och så vidare, och så vidare.

Jag kan inte låta bli att undra: vem är råden egentligen skrivna för? Eller mer rakt på sak: hur ser de lärare ut som författarna på Skolverket sett framför sig när man formulerat sina allmänna råd? Är det en välutbildad yrkeskår med fleråriga akademiska studier bakom sig och ofta även en gedigen och mångårig yrkeserfarenhet i ryggen som man haft för ögonen?

Jag har svårt att tro det. Var finns i så fall respekten för professionen, tilltron till kårens professionella omdöme, tilliten till professionens förmåga att tolka lagar, förordningar och styrdokument – och att på ett professionellt sätt planera och genomföra sitt uppdrag?