Sagan om tumskruvsfabriken

Alla elever kan inte eller vill inte ta till sig lärarens information. Men dom måste ju ändå lära sig, annars halkar dom efter eleverna i Finland, säger kejsaren. Kan dom inte eller vill dom inte får vi väl tvinga dom. Vi får sätta tumskruvar på dom.

Sagt och gjort. Skolöverheten gjordes om till en tumskruvsfabrik. I en avdelning skriver ett antal godtyckligt utvalda ämnesexperter ner i detalj vad de själva tycker att alla elever från Ystad till Haparanda måste lära sig.

I en annan avdelning sitter ett antal så kallade experter och filar på betygskriterier, så att alla lärare ska veta exakt hur mycket eleverna måste kunna om varje kursplanedetalj.

I en tredje avdelning utformas nationella prov i alla ämnen, så att man ska kunna kontrollera om eleverna i skola A har lärt sig lika mycket mätbara kunskaper som eleverna i skola B.

I en fjärde avdelning organiseras den inspektion som ska fara land och rike runt och kontrollera att fabrikens direktiv följs i alla skolor. Den viktigaste kontrollen gäller kronjuvelen i tumskruvssortimentet, betygen. I alla skolor måste man sätta rätt betyg på varje elev i förhållande till elevens prestationer på de nationella proven.

Betygen är tumskruvsfabrikens effektivaste vapen när det gäller att tvinga elever att lära sig. Tar du inte till dig tillräckligt mycket av den mätbara kunskapen får du inga bra betyg. Får du inga bra betyg kommer du inte in på gymnasiet eller på högskolan. Får du inga bra betyg får du heller inga jobb som du kan försörja dig på. Så lyd lärarna, lyssna på deras lektioner, plugga på de läxor du får – hur hopplöst svårt eller tråkigt du än tycker att det är.

I styrelserummet i tumskruvsfabriken sitter kejsaren och utformar nya modeller av tumskruvar. Till sin hjälp har han lobbyister för olika läroämnen och lärarorganisationer och ett antal konservativa chefredaktörer – dock inga elever. Den mest framgångsrika produkt man hittills har konstruerat torde vara de tidigarelagda och mera fingraderade betygen. Men hoten om nedsatta ordningsbetyg, skolkrapportering till föräldrar och i betygen, avstängning, kvarsittning och förlängd obligatorisk skolgång är tumskruvar som är smärtsamma nog. Därtill kommer allehanda förbud mot kepsar, burkor, mobiltelefoner och vad man annars kan hitta på.

Tumskruvsfabriker har funnits så långt bakåt i tiden som vi kan överblicka. Pedagogiken åker berg-och-dalbana mellan medvetenhetens höjder och reaktionens dalar. Det har funnits föregångsmän, som har vetat att utnyttja barnens nyfikenhet och naturliga lust att lära. De har fostrat friska elever och har givit dem både en gedigen handlingsberedskap inför livet och en lust att lära vidare. Comenius på 1600-talet, Rousseau på 1700-talet, Herbart och Pestalozzi på 1800-talet och Dewey och andra aktivitetspedagoger på 1900-talet, alla utformade de en undervisning som grundade sig på elevernas tankar, känslor och behov. De behövde inga tumskruvar.

Men ängsliga, trångsynta och reaktionära människor lyckades då som nu riva ner vad de kloka och framsynta föregångsmännen skapat. Det fick inte bli för roligt i skolan. Man skulle inte syssla med sådana kunskaper som inte gick att mäta. Eleverna skulle vara flitiga och lära sig lydnad, hyfs och disciplin. Annars fick de känna på tumskruvar. 

Och då kan man ju ställa frågan: Vilka är det som behöver den tumskruvsfabrik som vi nu har fått? En sak är säker. Det är inte eleverna.