Hur jämställd är utbildningsvetenskapen?

Under de senaste fem åren har Vetenskapsrådet beviljat mäns projektansökningar i högre grad än kvinnors inom forskningsområdet utbildningsvetenskap. Störst skillnad har det varit de senaste tre åren: 2008 var beviljandegraden 16 procent för män jämfört med 8 procent för kvinnor. 2009 var beviljandegraden 12 procent för män och 7 procent för kvinnor. Och förra året hade män 15 procents beviljandegrad jämfört med 10 procent för kvinnor.

Att män och kvinnor som forskar beviljas medel i olika hög grad tog regeringen upp i förra årets budgetproposition. Fördelningen av medel till forskning är fortfarande ”otillfredsställande” ur ett jämställdhetsperspektiv, kommenterade regeringen och lyfte fram området medicin och hälsa som problematiskt. Det förvånade ingen. Men att utbildningsvetenskapen också togs upp i sammanhanget var nytt.

För forskare inom utbildningsvetenskap är Vetenskapsrådet den största finansiären. År 2010 fördelade myndigheten 165 miljoner kronor till området. Störst andel gick till projekt, men bidrag delades också ut till forskarskolor, planering, nätverk samt anställning av forskarassistenter.

En del av Vetenskapsrådets uppdrag från staten är att verka för jämställdhet mellan män och kvinnor i forskarsamhället. I myndighetens statistik redovisas därför hur många kvinnor respektive män som ansöker om projektbidrag samt i vilken utsträckning dessa ansökningar beviljas. Om beviljandegraden under en längre tid slår till det ena könets nackdel är det ett tecken på diskriminering är grundtanken.

I tabellen över ansökningarna om projektbidrag inom utbildningsvetenskap kan man se att män och kvinnor beviljades forskningsmedel i lika hög grad de första fem åren, med små variationer från år till år. Men i takt med att kvinnorna har blivit fler har deras beviljandegrad sjunkit. Hur ser man på detta på Vetenskapsrådet? Elisabet Nihlfors är huvudsekreterare för den utbildningsvetenskapliga kommittén, som i de flesta fall fattar beslut om vem som tilldelas medel efter att självständiga beredningsgrupper först har betygsatt ansökningarna.

– Vi tar det här på allvar och vi jobbar med frågan i beredningsgrupperna och kommittén. 2010 var första året som jag kände att ”nej, men nu är det något vi måste hålla extra koll på”.

Åren innan 2010 var skillnaden inte så stor som den verkar enligt statistiken, säger Elisabeth Nihlfors. Inom varje projekt har det nämligen funnits flera forskare och en manlig huvudsökande har ibland haft flera kvinnliga medsökanden. I kommittén har man sett till helheten genom att räkna in medsökande forskare, förklarar Elisabet Nihlfors.

Men att jämställa en huvudsökande med en medsökande är problematiskt av flera skäl. För när forskare ska befordras, eller när de söker nya jobb eller anslag, måste de ange hur mycket pengar de tidigare har fått beviljat. Vissa universitet ställer till och med samman rankningslistor över vad varje forskare har fått i anslag. I en värld där pengarna styr möjligheter till befordran smäller det högre om man har varit huvudsökande och kammat hem en större pott – eller hur?

– Javisst är det så, det är tradition och det är klart att det är meriterande att ha lett ett projekt. Samtidigt är det så att om du jobbar i ett mång- eller tvärvetenskapligt projekt kan du också skriva upp det i ditt CV, att du var projektledare för ett delprojekt som leddes av huvudansvarige forskaren si-och-så.

Att se även till de medsökande är viktigt om man vill få en mer rättvisande bild av jämställdheten, resonerar Elisabet Nihlfors.

– Hela vårt system på Vetenskapsrådet är upplagt efter att man tittar på statistiken för huvudsökande. Vi har fört en kamp från början för att vi måste få nämna alla.

Men denna kamp har förts i det tysta och för andra förblir den osynlig. Det går inte att ställa frågor om siffror som inte är redovisade. Hur tänker du om det?

­­– Vi kommer tack vare vårt nya IT-system att nu kunna förfina vår uppföljning och analys. Vi har inte haft dessa förutsättningar tidigare.

Det finns även andra skäl att tolka statistiken varligt, enligt Elisabet Nihlfors. Ett är att det rör sig om så få ansökningar. Varje år beviljas bara cirka trettio projektansökningar och efter-som det handlar om så få individer tycker hon inte att procentsatserna blir tillförlitliga.

Hon förtydligar också hur urvalet går till. Beredningsgrupperna är autonoma och de gör en bedömning av vilka ansökningar som håller bäst kvalitet. Dessa tar sedan kommittén ställning till, och bara i slutskedet om två ansökningar har samma höga kvalitet, skulle man kunna ta hänsyn till vilket kön en forskare har. Men innan beslutet fattas är det den vetenskapliga kvaliteten som ska styra urvalet.

– Att man systematiskt skulle gynna det ena könet för att man tror att det är bättre för forskningen har aldrig existerat inom utbildningsvetenskapen. Den inställningen finns inte inom det här forskningsområdet.

Förutom projektbidragen, som står för den största delen av pengarna, har Vetenskapsrådet även beviljat pengar till att anställa någon eller några forskarassistenter per år. Trots att fler kvinnor har sökt alla år utom ett sedan 2001, har exakt lika många kvinnor som män beviljats bidrag till en forskarassistenttjänst. Över en tioårsperiod innebär det att sammanlagt 149 kvinnor sökt jämfört med 101 män, medan nitton av vardera har beviljats bidrag.

– Vi beviljar inte utifrån hur många som söker. Utan vi beviljar utifrån de som har gått vidare med högsta kvalitet och då har de nästan alltid fått en jämn könsfördelning.

Men varför har man strävat efter att bevilja lika många män som kvinnor när det var fler kvinnor som sökte?

– Vi strävar efter jämn könsfördelning bland dem som erhållit ett högt betyg i den vetenskapliga bedömningen. Och vi uppmärksammar beredningsgrupperna på att ständigt vara vaksamma på att alla ansökningar behandlas likvärdigt – kön är en aspekt i det.

Lena Gemzöe är docent i genusvetenskap vid Stockholms universitet och har skrivit en forskningsöversikt om kollegial bedömning av kvalitet för Vetenskapsrådets räkning. Jämställdhetsstatistiken har gjort att frågan om bedömning av vetenskaplig kvalitet kommit upp på agendan och idén om partiskhet har fått ny belysning.

En sak forskningen tydligt har visat är att den här typen av övervakning, det vill säga att man för statistik över kvinnor och män samt att man tar upp frågan i beredningen av ansökningar, främjar jämställdheten, konstaterar Lena Gemzöe.

Samtidigt tycker hon, precis som Elisabet Nihlfors, att det finns fog för att tolka statistiken försiktigt. Statistiken säger ingenting om varför något är på ett visst sätt.

– Man kan räkna, men aldrig förklara hur det går till.

För hur ska man tolka skillnaden i beviljandegrad? Att män skulle vara mer meriterade eller ha längre karriär ska inte ha någon avgörande betydelse för hur en ansökan bedöms. Däremot har man sett i tidigare forskning att områden där kvinnor är verksamma har svårare att få ett högt kvalitetsomdöme. Kanske skulle det kunna vara en möjlig förklaring till mönstret inom utbildningsvetenskapen, resonerar hon.

– Man har gjort en kvalitetsbedömning där kvinnors ansökningar hamnar något lägre. Men vad menar man med kvalitet? I grunden finns en bedömning av vad som är intressant och viktigt. Det kan vara så att de områden där kvinnor är verksamma inte värderas lika högt.

En annan sak man har konstaterat i forskningen om bedömning av kvalitet är att manliga nydisputerades forskning värderas högre. Men om det mönstret gör sig gällande i det här fallet går inte att säkert säga om man inte gör en kvalitativ studie. 

– Det här är komplicerade processer och det är sällan så enkelt som att det är ren sexism.