Behaviorismens återkomst i svensk skola

Från Pedagogiska magasinet 2011-05-10 11:26

Program som Skol-Komet bygger på att elevernas beteenden ska modifieras med hjälp av förstärkning och bestraffning. Men vart tog idén om det kompetenta barnet vägen och hur rimmar egentligen programmen med skolans värdegrund?

Illustration: Helena Davidsson Neppelberg
Under senare år har program av olika slag kommit att användas för att bedriva ett strukturerat arbete kring främjande och förebyggande arbete i svensk skola och förskola. Användandet av sådana program har rekommenderats av flera myndigheter såsom Skolverket, före detta Myndigheten för skolutveckling och Statens folkhälsoinstitut. Kritiken mot verksamheten har emellertid vuxit i omfattning, om än på olika grunder. Den har hittills mestadels handlat om att evidensen för programmen har varit bristfällig, trots vanligt förekommande påståenden om motsatsen. Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, har i rapporten Program för att förebygga psykisk ohälsa hos barn inte funnit att något program håller måttet ur ett vetenskapligt perspektiv. Skolverket kom fram till samma slutsats i sin rapport Utvärdering av metoder mot mobbning. Vi menar att det också är viktigt att granska och förhålla sig till de olika programmens bakgrund och syften. I synnerhet behöver frågan om vilka värden som programmen vill främja belysas.

Här finns både program med en längre historia, som Lions Quest som kan karakteriseras som en form av character education, och yngre program som SET och Komet som är mer inriktade på barns beteende och/eller känsloliv. Vissa program är direkt avsedda att påverka förekomsten av mobbning och kränkande behandling i skolan och sägs då ofta vara relaterade till skolans värdegrundsarbete. Andra är mer inriktade på att förebygga psykisk ohälsa eller att påverka förekomsten av oro och aggressivitet i klassrummet genom så kallad beteendemodifikation. De senare har ofta en mer eller mindre tydlig koppling till behavioristisk teori. Skol-Komet är kanske det program som allra tydligast uttrycker en sådan inriktning.

Vi ifrågasätter införandet av beteendemodifierande program som Skol-Komet i svensk skola på flera grunder. För det första kan frågan ställas om behaviorism, en teori vars mål är prediktion och kontroll över beteenden, över huvud taget kan vara en lämplig utgångspunkt i ett klassrum där komplicerade relationer mellan lärare och elever och mellan elever formas och omskapas. Detta synsätt avviker från aktuella såväl pedagogiska som utvecklingspsykologiska teorier där den ömsesidigt respektfulla relationens betydelse för lärande och utveckling betonas. För det andra kan det ifrågasättas om program från en kontext med en annan historia och andra relationsideal än den svenska, nämligen den amerikanska, per automatik är lämpliga att utgå från. För det tredje kan det också ifrågasättas hur dessa program har fått legitimitet att kallas värdegrundsstärkande. Det handlar i hög grad om programmens egen retorik, men också om en naivitet från svenska myndigheter som har rekommenderat och därmed legitimerat sådana beteckningar utan önskvärd kritisk distans, se exempelvis Myndigheten för skolutvecklings skrift Olikas lika värde – om arbetet mot mobbning och kränkande behandling.

Låt oss fördjupa några av dessa synpunkter. Behavioristiskt baserade metoder har förvisso en klar plats i vissa psykoterapeutiska sammanhang, exempelvis vid behandling av fobier av olika slag. Steget från Illustration: Helena Davidsson Neppelbergdetta avgränsade sammanhang till skolans komplexa värld är emellertid mycket stort. Även om behavioristiskt inspirerade program skulle visa sig ha evidens i vetenskaplig mening och därmed sägas ha effekt i skolan är det viktigt att granska rimligheten och lämpligheten av programmens människosyn och deras etiska konsekvenser.

Ett grundläggande problem är föreställningen om att behaviorismen är en naturlig teori i betydelsen att den beskriver hur människor lär och relaterar till varandra på ett till synes objektivt sätt. Detta formuleras ibland i termer av att ”behaviorismen fanns före skolan”, vilket då ska uppfattas som att ett behavioristiskt synsätt är det ”naturliga” synsättet på mänskliga relationer och således inte kan eller bör ifrågasättas. Detta synsätt kan emellertid kritiseras för sin förenklade syn på mänskliga relationer – en simplistisk modell som inte betonar människans potential till empati, dialog och samspel utan i stället beskriver människan som i huvudsak driven av enkla stimulus-responsmekanismer.

Än mer allvarligt i ett pedagogiskt sammanhang är den hierarkisering av mänskliga relationer som behaviorismen förespråkar. I detta synsätt ingår att eleven definieras i termer av objekt där lärarens stimuli är avgörande för elevens respons. Tekniker av typen förstärkning och bestraffning blir därmed centrala i den pedagogiska repertoaren. Ett annat metodiskt inslag är teckenekonomi, där eleven genom gott uppförande kan samla på sig tecken (tokens), som senare kan växlas in mot något önskvärt, som eleven önskar sig.

Att detta synsätt på barnet och på relationen mellan den vuxne och barnet kunnat slå rot i svensk skola är både problematiskt och förvånande. Likheterna mellan denna typ av program och gamla tiders barnuppfostringsideal är påfallande. Det finns därför anledning att undra vart synen på det aktiva, nyfikna och kompetenta barnet har tagit vägen. Var finns det relationella synsättet och var finns betoningen på lyhördhet, samspel och ömsesidighet som modern forskning så tydligt visat är avgörande för barns utveckling och lärande? I stället möts vi nu av metoder som (återigen) bygger på hierarkisering, makt och disciplinering.

En tänkbar förklaring till programmens popularitet kan vara att de utlovar lösningar på problem som många lärare upplever i sin vardag, framför allt hur man kan åstadkomma lugn och ro i klassrummet. Detta mål är otvivelaktigt behjärtansvärt, då det säkerligen finns många skolmiljöer som försvårar lärandet.

Men mål och medel bör inte förväxlas. Att målet är rimligt innebär inte att det ska kunna uppnås med vilka medel som helst. Program kan accepteras endast om de medel som föreskrivs representerar en syn på barnet och på relationen mellan den vuxne och barnet som överensstämmer med skolans värdegrund och med centrala värderingar i modern utvecklingspsykologi och pedagogik.

Därmed tillbaka till frågan om lämpligheten i att överföra behavioristiskt baserade program till svenska skolor och i att dessutom betrakta och benämna dem som värdegrundsstärkande. Det finns givetvis olika uttolkningar av hur skolans demokratiska värdegrund ska främjas på bästa sätt. Å ena sidan finns de som betonar specifika substantiella värden som frihet, respekt, tolerans och solidaritet. Där kan det finnas åsiktsskillnader om vilka värden som står högst och hur de kan vägas mot varandra, om de ska förstås som individuella rättigheter eller som relationella och vilka konsekvenser det i så fall kan få. Å andra sidan kan värdegrunden förstås som just ett förhållningssätt, en relationssträvan där samtalet intar en central plats. Program av typen Skol-Komet förhåller sig emellertid, enligt vår mening, varken till den ena eller den andra polen utan tycks snarare använda värdegrundsbegreppet som ett legitimerande begrepp utan innehåll.

Synen på det kompetenta barnet som en potentiellt och reellt medveten och ansvarsfull individ har gradvis kommit att utvecklas i svensk skola. I en rad jämförande studier, till exempel Svenska skolbarns hälsovanor, kan detta avläsas i termer av att svenska elever oftast uttrycker att de trivs i skolan och att de upplever sig ha goda relationer med sina lärare. Detta är mycket glädjande i ett europeiskt perspektiv och kan ses som ett resultat av en förändring från ett disciplinerande synsätt på barnet till betoning av samspel, dialog och deliberation som centrala element i skolans etos. Att i detta läge introducera behavioristiska metoder som representerar en diametralt motsatt människosyn finner vi anakronistiskt och med betydande etiska problem som bör diskuteras i högre grad än vad som varit fallet.

Utvärderingen av olika skolprogram har hittills fokuserat på huruvida det finns vetenskaplig evidens för att de har avsedd effekt. Redan på den punkten har betydande tveksamheter kunnat noteras. Det är bra att denna fråga får en fortsatt belysning, men än viktigare är en förskjutning av fokus till vilka värden som skolan bör arbeta med och vilken syn på barnet och relationen mellan barnet och läraren som bör främjas. I det arbetet har knappast behaviorismen något att tillföra.


Tomas Englund är professor i pedagogik vid Örebro universitet. Hans forskningsintressen är bland andra skolans demokratifostran och deliberativa samtal.


Ingemar Engström
är professor i barn- och ungdomspsykiatri vid Hälsoakademin, Örebro universitet. Han intresserar sig bland annat för barns psykiska hälsa och etiska aspekter på möten i vård och skola.

 

Artikeln utgår från forskningsprojektet En värdefull skola som är finansierat av Vetenskapsrådet. Projektet ska undersöka vilka värden som olika program bygger på och hur dessa värden överensstämmer med skolans demokratiska värdegrund och med FN:s konvention om barnets rättigheter.

Bloggat om denna artikel Twingly

Skriv en kommentar

För att kommentera Lärarnas Nyheters artiklar kan du antingen logga in med ditt konto hos t ex Facebook eller Google (klicka på en av symbolerna här under) eller skapa en enkel inloggning där du anger namn och e-postadress. Klicka på Skapa nytt konto nedan, eller använd inloggningsformuläret om du redan har ett konto.
Länkar till artiklar som bemöter denna artikel

Märkligt att inte länkarna automatiskt visas i anslutning till artikeln ovan, vilket kan ge intrycket att artikeln inte bemötts alls. Det vore synnerligen beklagligt med tanke på hur bristfällig artikeln är.

Här är länkarna:

http://www.lararnasnyheter.se/pedagogiska-magasinet/2011/09/16/skol-kome...

http://www.lararnasnyheter.se/pedagogiska-magasinet/2011/09/16/skol-kome...

http://www.lararnasnyheter.se/pedagogiska-magasinet/2011/09/16/vi-kommer...

Seminarium med världskända utvecklingspsykologer nov2011

Når Sverige sina mål med livslångt lärande och psykisk hälsa med den nya skollagen? Den ökande psykiska ohälsan hos unga i Sverige fortsätter att oroa. I den nya skollagen har förskolan integrerats i det livslånga lärandet och fått en ökad betoning på lärande. Men leder verkligen tidigt lärande till bättre skolresultat i högstadium och gymnasium?
Heldagsseminarium på Skansen 17 november. För anmälan:
http://www.haro.se/seminarium2011/?PHPSESSID=d0943830c1d2388f55f5b69884a...

Attraktionskraften hos det som "fungerar" i stunden

Artikelförfattarna skriver: ”En tänkbar förklaring till programmens popularitet kan vara att de utlovar lösningar på problem som många lärare upplever i sin vardag, framför allt hur man kan åstadkomma lugn och ro i klassrummet.”

Här tror jag att den främsta förklaringen till behavioristiska modellers framgångar på senare år ligger! Väldigt ofta stöter jag på pedagoger som vittnar om hur bra dessa ”metoder” (belöningssystem, ignorering osv) ”fungerar”. Därmed avses så gott som alltid ”fungerar” i bemärkelsen ”får barnen att göra som jag som vuxen i stunden önskar”.

Jag har hittills aldrig stött på någon pedagog som uttryckt entusiasm över bra KOMET eller SET-metoder ”fungerar” när det gäller att hjälpa eleverna utveckla egenskaper som självständighet, demokratiskt förhållningssätt, empatisk förmåga eller respekt.

Jag skrev nyligen en reflektion kring användandet av ordet ”fungerar” när det föräldraskap. Tankarna torde vara lika giltiga när det gäller vuxnas ledarskap i skolan.

http://petrakrantzlindgren.wordpress.com/2011/05/10/tjat-hot-och-mutor-f...

Attack som dåligt försvar

Behaviorismen har gamla anor. Den bygger på en antal inlärningsteoretiska satser som är väldigt allmänna. Några exempel är Bolles´ två enkla inlärningslagar, som sannerligen gäller än i dag: 1) Om A händer, så händer sannolikt B, och 2) om jag gör C så resulterar det sannolikt i D. Dessa kopplingarna lär vi oss livet igenom och de ger stadga åt livet (och förväntningar, fördomar) och kontroll över skeendena omkring oss. Det är klart att så korrekta och rakt-på-sak-teorier får evidens. Annat är de med de snåriga, mångordiga icke-teorier som omger mycket av dagens skoldebatt. De går inte att mäta (det är väl OK), men hur kan de då vila på vetenskaplig grund, som skolans arbete ska göra?

Hur ska vi veta att icke-evidensbaserade metoder fungerar? Går vi på magkänsla?

torestad.blogspot.com

Annons

Fler nyheter