För en vetenskapsman kommer fackkunskap i första hand. Han behöver färdigheter att bedriva sin forskning och kommunicera resultaten med andra vetenskapsmän. Världen behandlar han som föremål för analys och exploatering. För pedagogen räcker det däremot inte med fackkunskap. Utöver kunskap om sitt ämne behöver hon kunskap om det vetenskapliga förhållningssättet samt förmågan att jämföra det med andra förhållningssätt, så som konst och filosofi. Vetenskapen måste också förenas med pedagogens omsorg för eleven.
Effektivitet hör till vetenskapens grundstenar. Den vetenskapliga pedagogiken är inriktad på mätbara resultat, det vill säga utbildning måste vara lönsam. Tillsammans med nyliberala landvinningar har denna syn ställt skolan inför ett vägval: Är den mest effektiva skolan den bästa skolan? Utgår man från dagens skoldebatt med dess fokus på arbetsmarknadens krav, på skärpt disciplin och ökade krav på betyg är svaret givet. Man har gått så långt som att tala om en vinstbringade skola. Utbildning är på väg att bli en tjänst att köpa i stället för en mänsklig rättighet. Relationen mellan elev och skola liknar alltmer kund och säljare. Allt detta för att vägen mellan skolan och arbetsmarknaden ska bli kortare.
Vi står dock i dag inför andra utmaningar. Frågan är vad som händer med människan i en värld som präglas av allt effektivare teknologiska och vetenskapliga system? Denna fråga kan inte enbart besvaras av vetenskapen – den berör vetenskapens natur och behöver därför granskas med andra ögon. Frågan berör också politikens syn på eleven som framtida voter och worker. En tredje fråga är det sätt på vilket skolan möter sin egen kris. Skolan projicerar sitt misslyckande på eleven. Man ställer allt högre krav på eleven i stället för att ägna sig åt de välbehövliga förändringarna i skolans egna pedagogiska föreställningar. Dessa förändringar kräver överväganden bortom vetenskapen.
I själva verket har det ofta varit filosofer som ställt frågorna om pedagogikens väsen, innehåll och mål, om pedagogens ansvar och om samband mellan kunskap och undervisning. Filosofin kan uppfattas olika. Det traditionella begreppet talar om kärlek till visdom. Aristoteles talade om ett inneboende sökande efter kunskap hos människan. Latinet artes liberales handlar om kunskapssökande som inte låter sig styras av vinstbegär. Denna uppfattning motiverar filosofer som Friedrich Hegel och Johann Gottfried von Herder att likställa bildning och filosofi.
I vårt sammanhang är det andra filosofer som är intressanta. Paul Ricoeur talade om filosofi som en kritisk granskning av vetenskapens grunder, Gilles Deleuze som förmågan att skapa nya begrepp och Richard Rorty som konsten att skapa nya metaforer och berättelser. Dessa uppfattningar handlar om hur vi uppfattar oss själva och världen och hur vi frigör oss från en nedärvd förtryckande kunskapssyn. Förändring kräver främst nya sätt att beskriva verkligheten, nya begrepp om vetenskap och pedagogik, nya metaforer om lärarens roll. Friedrich Nietzsche uppmärksammade det konstnärliga skapandets befriande kraft och menade att konsten frigör oss från inneslutenheten i den vetenskapliga kulturen och att den ger oss perspektiv på vetenskapen.
Jag tar in dessa idéer för att plädera för utvidgade begrepp om pedagogik och vetenskap och en ny berättelse om deras relation. Pedagogiken behöver filosofins kritiska blick och konstens kreativa förmåga för att möta de krav som ställs i en värld som präglas av sociala och teknologiska förändringar. Då hittar även det vetenskapliga effektivitetstänkandet sin plats. Vetenskap, filosofi och konst blir samspelande kunskapsperspektiv, var och en bidrar med sitt betraktelsesätt till det gemensamma kunskapsidealet. Med ett sådant pedagogikbegrepp ser skolan inte som sin uppgift att göra eleven till en färdig produkt som ska levereras till marknaden. Skolans uppgift blir i stället att se till att eleven får förmågan att upptäcka sina möjligheter och begränsningar och använda dem på bästa sätt. Det kräver att individen utvecklar sin förmåga att se världen från många perspektiv – konstens, vetenskapens och filosofins. Då handlar det inte enbart om mängden nyttiga kunskaper som eleven måste ta till sig innan hon lämnar skolan. Elevens mål är inte ”learn to earn”. Detta betyder inte att man förnekar elevens behov av kunskaper och färdigheter för att lyckas ekonomiskt. Men att begränsa det till enbart ekonomisk framgång är att göra eleven en björntjänst.
Eleven behöver kunskapsformer som förmår henne att orientera i dagens värld. Hon måste kunna relatera sina intressen till samhällets intressen på ett meningsfullt sätt. Annars blir hon alienerad inför svårbegripliga kunskapssystem och sociala strukturer. En sådan individ blir rädd för samhällsförändringar och riskerar att falla offer för populistiska politiska spel. Nazityskland visade hur ett vetenskapligt tränat folk kan falla offer för en krigsmaskin.
Ser man dagens skola med dessa ögon, blir frågor som elevens disciplinerade strävan efter högre betyg, barnets anpassning till marknadens krav och skolan som vinstbringade institution inaktuella – de har påtvingats skolan av ideologiska skäl. Ser vi däremot pedagogiken i ljuset av de akuta problem som vi står inför, blir frågor som en global demokrati och en inkluderande kunskapssyn aktuella. På så sätt kan vi frigöra pedagogik och vetenskap från politiska trender.
Med en inkluderande vetenskapssyn menar jag bland annat det som en rad feministiska filosofer som Sandra Harding och Kathleen Okruhlik skrivit om. De ställer intressanta frågor om den traditionella vetenskapssynen och bidrar till ett nytt vetenskapsbegrepp. Deras forskning handlar om betydelsen av genus och kulturella värden samt om utanförskap i vetenskapliga sammanhang. De uppmärksammar att forskarvärlden domineras av mäns intressen, något som leder till inte bara en odemokratisk användning av vetenskapliga rön utan också skadar vetenskapen. Vetenskap blir inte allsidig om att den bedrivs från ett enda perspektiv – den vite mannen utgör en liten andel av mänskligheten och hans erfarenheter kan inte vara heltäckande. Om vetenskapen i någon bemärkelse kan bli ”objektiv” är det genom inkludering, där den täcker allt större erfarenhetsfält och ger oss en bättre uppfattning om världen och oss själva. Vetenskapens ”objektivitet” är avhängig en demokratisk kunskapsproduktion samt att dess rön används rättvist.
Men det är inte bara kvinnorna som är exkluderade i det här sammanhanget. Det gäller även fattiga länder vilket innebär att stora delar av mänskligheten varken är delaktiga i den vetenskapliga forskningen eller får ta del av dess fördelar. Men de får lida av de teknologiska framstegens miljöeffekter, de hade haft ett renare klimat om ”stora” vetenskapsmän inte alls kommit med sina rön.
Kognitiv exkludering har sin grund i skolan. Eleven blir bärare av denna kunskapssyn. Den blir på så sätt normbildande för vår kunskapssyn samt på den politiska maktens syn på vilken forskning som är värd att satsa på. Denna forskning bildar i sin tur skolans kunskapsbas – cirkeln är sluten. Utbildningsforskaren David Gillborn visar hur skolan genom sitt sofistikerade språkbruk, betygssystem och examination diskvalificerar barn med minoritetsbakgrund. Hans forskning handlar om den brittiska skolan men han menar att samma sak gäller andra europeiska länder och USA.
Den stora betydelsen av ett samhälles produktion och distribution av materiella varor är allmänt vedertagen och välkänd. Men redan Nietzsche uppmärksammade också betydelsen av produktion och distribution av kunskap. I vår tid har dessa aspekter gått samman, det kunskapsbaserade arbetet har blivit allt viktigare. Det gör uppdelningen mellan yrkesämnen och teoretiska ämnen omodern. I själva verket är denna kategorisering baserad på en förlegad syn som går tillbaka till antikens Grekland, där man ansåg att bara en liten grupp män var kapabla till intellektuell verksamhet och därför skulle styra samhället.
Den postindustriella utvecklingen banar väg för kognitiv demokrati. Om demokrati förr var relaterad till politiskt inflytande och tillgång till ekonomiska resurser, har vi nu att göra med en ny dimension av demokratin: tillgången till kunskap. Att utesluta människor från kunskapsproduktion är att förstöra deras möjligheter till politiskt inflytande och ekonomiska resurser.
John Dewey förstår demokrati som en livsform som gynnar individens utveckling snarare än som en styrelseform. Demokrati är en läroprocess där individuella och sociala intressen ska komma i samklang. Individen är då inte fokuserad på sitt egenintresse utan på det som banar väg för mänskligt samspel över sociala och kulturella gränser. Skolan ska erbjuda alla lika möjligheter till utbildning. Utbildning ska vara ett sätt att överbrygga sociala klyftor, övervinna spänningar som riskerar att splittra samhället och hindra samarbeten över nationsgränser. Tillsammans med en inkluderande kunskapssyn är denna kosmopolitiska pedagogik en förutsättning för en global demokrati, där pedagogikens mål är förbättrade livsvillkor för mänskligheten.
Dewey såg utbildning som en arena för erfarenhetsutbyte, där var och en bidrar till att berika den gemensamma erfarenheten. Då gäller det att alla är medspelare i såväl politiska som ekonomiska och vetenskapliga sammanhang. Demokratiska rättigheter tillhör inte enbart ”den vite mannen”, de handlar om värden som berör alla. Med delaktighet som utgångspunkt får var och en möjlighet att bidra med sina erfarenheter och ta del av andras, på så vis växer det gemensamma allt starkare. Detta kräver en kritisk förmåga och att se världen från många perspektiv, granska sin egen och andras kunskap och välja det som är bra för både individen och samhället.
Sambandet mellan demokrati och pedagogik måste stärkas om vi vill värna människors lika värde mot exkluderande politiska krafter. Fundamentalistiska grupper av olika slag kan till exempel inte stå för en inkluderande kunskapssyn. De är fokuserade på sin egen ideologi eller tro och sina egna gruppintressen och kan därför knappast stå för något som är gemensamt. Rebecca Allens avhandling Choice-based secondary school admissions in England: Social stratification and the distribution of educational outcomes visar på hur de engelska religiösa skolorna har bidragit till segregation. Studien visar också att systemet med skolpeng inte lett till en ökad jämlikhet utan till ökad segregation vilket bland annat fört med sig att skolor fokuserar på mätbara resultat för att få vara med i listor över bästa skolor.
Skolan kan naturligtvis inte ensam lösa alla dessa problem. Hela samhället måste bli engagerat. Men skolan kan lägga en bra grund för att lösa många problem genom att vila på en inkluderande kunskapssyn.
I sin grottliknelse låter Platon en av fångarna frigöra sig från sina bojor och komma ut i solljuset för att beskåda världen utanför. Denna liknelse är grunden till Platons pedagogik. Kan en ny pedagogik leda oss till att upptäcka nya horisonter för mänskligheten? Det kan den säkert om den förenar filosofins kritiska förmåga, konstens kreativitet och vetenskapens effektivitet med pedagogens omsorg.
Skriv ut
Helt i strid med skollagen krävs ofta diagnoser för att lärarna ska få extra resurser för elever i behov av särskilt stöd.
