Vem ska ha makten att beskriva läraryrket?

Det låter enkelt och kanske också övertygande. Men låt oss vända och vrida lite på fenomen som yrkesspråk och professionsstatus, legitimation och autonomi kontra styrning av en yrkesgrupp.

De flesta av oss vill nog utvecklas genom att prata med andra om vårt arbete. Vi gör det på ett sätt med dem som delar vår yrkesmässiga erfarenhet och på ett annat sätt med dem som inte delar den. Vi gör det dessutom på olika sätt beroende på det syfte vi har. Ibland vill vi berätta om sådant som har hänt och våra upplevelser av det, vid andra tillfällen vill vi genom samtal med andra förbättra vår yrkesrelaterade förståelse och praktik och kanske skapa nya samband. Ibland handlar det om politik eller opinionsbildning.

”Yrkeskunnande är, liksom annat som ingår i mänsklig verksamhet, liv och erfarenhet, inte en uppsättning frågor som låter sig besvaras. När man studerar yrkeskunnande: det finns med nödvändighet ett inslag av att läsa mellan raderna.”

Detta tankeväckande citat kommer från Maja-Lisa Pernbys avhandling Att bemästra en process.

Det kan finnas skäl att fråga sig vad vi vill placera på raderna och vad vi vill att de vi samtalar med ska behöva läsa mellan raderna? Vilka språkliga redskap behövs för att kommunicera och utveckla yrkesfrågorna? Och vem har makten över att beskriva lärares yrkesmässiga utmaningar?

Svaret på dessa frågor verkar ha ett nära samband med hur ens arbete definieras. Allra mest makt att formulera sina yrkesfrågor och även att besvara dem har kanske företrädare för så kallade professioner. Klassiska exempel på professioner är läkare, psykolog och advokat. Men vad är det då egentligen som utmärker en profession?

Traditionella professioner kännetecknas av att de grundas på en systematisk teori, har en offentlig auktorisation såsom legitimation, att de åtnjuter en yrkesmässig autonomi och dessutom tillämpar en egenkontrollerad etik. Det sista innebär att det är yrkesorganisationen som själv utformar och kommunicerar reglerna för utövandet och dessutom genom sitt etiska råd hjälper till att upprätthålla dem.

För att dessa kriterier ska kunna uppfyllas är det nödvändigt (men inte tillräckligt) med ett språk som gör det möjligt dels att formulera och arbeta i enlighet med teorier, dels att kunna kommunicera yrkets betydelse och särart ut i samhället för att tilldelas förtroendet att arbeta autonomt. Även den etiska aspekten kräver språk som klarar av att begreppsliggöra de moralfilosofiska eller andra tankegångar som ligger till grund för riktlinjer för yrkets utövande.

Så hur står det egentligen till med lärarspråket? Det är svårt att samtala om sitt yrke när man tillbringar en stor del av sin arbetstid ensam med eleverna. I lärarlagen har många gånger den löpande planeringen av undervisningens genomförande huvudrollen. Jag har träffat lärare som berättar att de känner sig hånade om de är för ”teoretiska” i sina resonemang i lärarrummet.

Ord som forskning, kunskap, utbildning, kompetenshöjning och profession förmedlar bilden av något som är positivt och eftersträvansvärt. Den politiska retoriken har ofta, delvis med empiriskt stöd, målat upp en bild av Sverige som en världsledande kunskaps- och forskningsnation. En kungsväg till denna ställning är att höja bildningsnivån i befolkningen.

Ett mål har till exempel varit att varannan person i en årskull ska gå vidare till högre studier. Mats Alvesson, välkänd ledarskapsforskare och debattör, kallar i sin bok Tomhetens triumf detta fenomen för utbildningsfundamentalism. Med det menar han bland annat att man okritiskt anammar utbildning som något gott som man inte kan få för mycket av, och att så mycket skolgång som möjligt ska uppgraderas till högskolan. Alvesson är djupt kritisk till detta, medan den gängse utbildningspolitiska hållningen präglas av utbildningsoptimism och tro på det vetenskapliga.

Oavsett åsikt i frågan kan man konstatera att det sker en tydlig förändring av högskolelandskapet och att en rad traditionella yrkesutbildningar under några decennier har flyttats in i högskolesektorn. För att anpassa dessa utbildningar till deras nya hemvist har man målmedvetet arbetat med den så kallade akademiseringen av dem. Den vetenskapliga basen ska vara bred och synlig och forskarsamhällets normer möter yrkets traditioner och krav.

Dessa möten är inte alltid så smidiga och hjärtliga utan leder också till en kamp om vem som ska få makten att beskriva yrket. Jag ställer själv i artikeln Värsta lärarspråket i nättidskriften Skola och Samhälle (S.O.S.) följande frågor: Ska läraruppdraget, som är exempel på ett yrke som sedan ett antal år akademiseras, beskrivas inifrån av lärarna själva eller utifrån av politiker, forskare eller journalister? Vem ska egentligen ha eller ta sig makten över beskrivningen?

Stockholmsläraren Anna-Karin Frisk skriver så här i S.O.S.:

”Teorin måste någonstans landa i praktiken och praktiken måste någonstans hinna definieras och beskrivas teoretiskt för att kunna delas med andra och bli ’lärarkunskap’. Det är i lärares samarbete och gemensamma yrkeskompetens som en profession byggs upp och en yrkesstatus etableras – inte genom enskilda lärares briljans, eller medfödda fallenhet. De briljanta och de extroverta lärarna, ämnes-experterna, IT-pedagogerna och de gudabenådade relationsskaparna, måste förenas med den tysta erfarenhetens okända hjältar. Och den aktiviteten och de slutsatserna måste beskrivas. Av oss lärare.”

Läraryrket, dess kunskapsbas och teoretiska överbyggnad bör alltså beskrivas av lärarna själva – det låter som en ganska rimlig tanke i relation till den höga kvalitet och det starka yrkesansvar som efterfrågas politiskt. De som per definition får förtroendet att föra talan i sina egna yrkesfrågor är professionerna. Kanske behöver vi därför ställa frågan huruvida lärare är verksamma inom en profession eller ett yrke.

Låt oss till att börja med ta del av ett intressant sätt att tala om professionsbegreppet. I sin inbjudan till en konferens i Göteborg 2010, skriver Svenska nätverket för professionsforskning följande:

”Professioner har traditionellt haft en nära relation till statlig reglering. De klassiska professionerna har alla på så sätt fått sin arbetsmarknad skyddad med t.ex. krav på kompetens och redlighet. Professioner är dessutom ett slags statliga verktyg genom vilka reformer och regler implementeras. Trots sina ofta starka autonomianspråk är professionella yrken väl reglerade och därmed ofta påverkade av politiska strömningar i sitt arbete.”

Detta skulle kunna betraktas som en i det närmaste perfekt beskrivning av läraryrket. Men om vi fortsätter att läsa texten från professionsnätverket framträder en delvis annorlunda bild:

”Men professioner påverkas inte passivt av politik och regler. De påverkar också och är en del av de politiska processerna. Bakom olika politiska reformer finns ofta ett förarbete där professioner är aktiva och utövar inflytande över reformernas utseende. Utanför de regler som skapas i den demokratiska processen finns dessutom regler, normer och rekommendationer skapade av professionerna själva för hur det professionella arbetet ska utföras. Professioner är därmed ofta såväl reglerade som reglerande.”

Kanske är det här haken finns – lärarkåren finns inte självklart som en stark påverkansfaktor bakom politiska beslut om skolan. Är kåren snarare fråntagen såväl den officiella som den inofficiella makten att formulera och besvara sina egna frågor?

I boken Respekt för läraryrket för Gunnel Colnerud och Kjell Granström flera intressanta resonemang som problematiserar läraryrkets strävan efter professionsstatus. De gör iakttagelsen att lärare utsatts för ett slags utpressning på temat: om lärare är professionella kan de väl klara av att undervisa alla elever oavsett deras svårigheter eller kunskaper i svenska och oavsett vilka resurser de får till förfogande. De slår fast att ”professionalism förefaller vara något som skuldsätter yrkets utövare i stället för att stärka praktiken”. Professionsstatus beskrivs här närmast som ett tveeggat svärd.

En annan komplikation som nämns är av historisk art och rör det faktum att manliga lärare på högre stadier i början av 1900-talet försökte höja sin status på bekostnad av kvinnliga småskollärare. När andra professioner har försökt att avgränsa den egna yrkesgruppen mot andra yrken, har olika lärargrupper vänt sina stängningsstrategier mot varandra. Detta kan förmodas ha försvagat gruppen som helhet ur ett professionsperspektiv.

Feiwel Kupferberg, professor i pedagogik, skriver i artikeln Läraruppdragets egenart och rollmodeller att vissa professionssociologer, som Etzioni, hävdar att läraryrket inte alls är en profession. Det är en semi-profession eftersom lärare saknar den grad av autonomi och det vetenskapliga förhållningssätt som krävs för att en yrkeskategori ska kalla sig för en ”riktig” profession. Själv lyfter Kupferberg å andra sidan fram det unika i läraruppdraget:

”Att utföra det pedagogiska uppdraget idag kräver också förmågan att gå utanför sig själv, att komplettera sina tysta kunskaper med inspiration från andra fält. Det kan vara vetenskapens kritiska tänkande, konstens förmåga att gestalta idéer eller affärsvärldens känsla för vad kunden önskar.”

Lärarkåren, den största av alla högskoleutbildade yrkeskårer, är inte längre nöjd med en ställning som semi-profession, utan strävar efter att uppnå full professionsstatus.

Låt oss återvända till Colnerud och Granström för att med deras hjälp titta närmare på lärares språk. De talar om de tre nivåer på vilka yrkets frågor kan kommuniceras.

Närmast de omedelbara upplevelserna ligger vardagsspråket och den konkreta handlingsnivån. Mycket av lärares samtal om deras arbete försiggår på denna närmast känslomässiga, upplevelsenära nivå. Ibland lyfts frågor till en abstrakt men inte teoretisk nivå, det så kallade pseudometaspråket. Här figurerar facktermer och specialuttryck men dessa benämningar av fenomen länkas inte till varandra eller sätts in i större sammanhang.

Den tredje nivån för yrkesspråk, den metaspråkliga, betraktas som mindre vanlig bland lärare. På denna nivå har språket en förklarande, teoretisk bas. Här kan tänkandet och förståelsen lyftas genom att man använder teorier och modeller för att se större samband och för att göra generaliseringar. Det är på denna nivå man inte längre är fången i det konkreta utan kan skapa en förståelse på en högre nivå. Här kan även teorier utvecklas vidare. Det är denna metaspråkliga nivå i yrkesspråket som främst kännetecknar ett yrke med professionsstatus.

Sammanfattningsvis bedömer författarna att läraryrket inte är en profession utan befinner sig i en professionaliseringsprocess.

Denna professionaliseringsprocess får nu rejäl draghjälp, kan tyckas, av att yrket auktoriseras genom införande av lärarlegitimation. Men någonting känns baklänges i detta – man brukar i professionssammanhang betrakta en sådan auktorisation som en bekräftelse på att ett yrke och dess utövare redan åtnjuter en hög grad av samhälleligt förtroende.

Det som nu händer med läraryrket kan ses som en besvärjelse där man genom legitimation vill höja yrkets attraktionskraft och status (hur blir det med lönen?) utan att det finns belägg för att samhället har något större förtroende för lärarkåren. Tvärtom finns ett öppet misstroende mot såväl lärarutbildning som lärarnas arbete och skolans resultat, och styrningen snarare ökar än minskar. Man ger från staten lärarlegitimation med ena handen och ökad detaljstyrning av undervisningen med den andra. Huruvida detta på sikt kommer att gynna lärarkåren och svensk skola får visa sig.