Det skulle jag aldrig ha trott

Jag har fått en ny dator. Den är fin. Blank. I ett stycke, meddelade säljaren. Av allt att döma är det bra men jag förstår kanske inte riktigt varför. När jag öppnar den första gången undrar jag vad den kan hjälpa mig med och vad jag kan använda den till. En hel del, kan jag konstatera, men upptäcker ganska snart att den nya datorn inte klarar av att sända mig som e-post till Borlänge eller till New York. Inte ens som bilaga/attachement. En besvikelse. När ska datorn komma som kan ta mig från Jönköping till Borlänge i digitalfart?

Om 25 år tror jag att det är möjligt. Jag har funderat på att presentera tanken för Vetenskapsrådet och för KK-stiftelsen men misstänker att de kommer att meddela mig att jag saknar verklighetsförankring. Så är det ofta med nytänkande.

För drygt 25 år sedan var jag nyantagen doktorand i pedagogik vid pedagogiska institutionen, Göteborgs universitet. Jag fick då genast ett eget rum och en grå mycket fin Facit skrivmaskin. Den var elektrisk. Oanvänd. Ference Marton hade haft den på sitt rum en tid men aldrig använt den. Han skrev ju för hand. Ingrid Pramling hade en grön IBM-maskin med utbytbar kula så att hon kunde skifta typsnitt. Vi var alla avundsjuka på denna tekniska fiffighet. När Ingrid inte var på jobbet satt alla vi andra i hennes rum och bytte kulor – från Courier till Arial till Courier kursiv. Det blev på något sätt bättre texter när man kunde byta typsnitt. Ingrids texter var alltid bra.

I min bokhylla har jag kvar mitt första bokmanus. Det är från mitten av 1980-talet. Ett numera gulnat pappersmanuskript, fullt med tippex, noteringar i marginalerna och inklistrade mindre och större papperslappar. Ibland flera på varandra. Många av sidorna är i A4-format men de allra flesta är i en unik storlek som inte längre finns. Texten skrev jag på min Facit-maskin tillsammans med Mikael Alexandersson och det handlar om utvärdering. Boken säljs fortfarande.

Mikael och jag skrev på våra maskiner, som smattrade muntert allteftersom texterna flöt fram på pappren. Vi klippte och klistrade, ritade pilar och strök under med rödpenna där det skulle vara kursiv. Resultatet kan betecknas som komposterad text, en mogen och väl bearbetad ordmull i vilken redaktör Sven-Åke Lennung vid Studentlitteratur så småningom skulle försöka hitta rätt. Han kommenterade med pyttelitet apotekartypsnitt, ibland med bokstäver men lika ofta med pilar och lassoliknande bilder som innebar att vissa partier skulle flyttas eller rent av tas bort.

Hade någon då sagt mig att om 25 år kommer du att ha en blank manick i helt stycke där du kan göra precis allt med en text utan att ens ha den i pappersformat skulle jag inte trott att det var sant. Skulle jag därutöver fått reda på att man kan sända texten till andra sidan jordklotet och nå en mottagare på någon sekund, se den person som får texten i bild och samtidigt tala om texten via ett globalt kommunikationsnät, skulle jag redan där förmodligen tänkt att den person som säger allt detta av allt att döma förlorat verklighetsförankringen. Och då hade jag inte ens fått reda på att jag också skulle kunna lyssna på all världens musik, se vilken film jag vill, var som helst, när som helst, och dessutom handla alla mina dagligvaror på ICA genom denna fantastiska lilla manick ...