Skola på egna villkor

I senare tid har det direkta amerikanska inflytandet mest gällt skolval och privatisering. Debatten i USA om privatisering startade 1955 med Milton Friedmans förslag om School Vouchers (skolpeng). Det resulterade under de närmaste åren i en högst begränsad verksamhet. 1981 inspirerade James Coleman privatiseringsdebatten genom att visa att elever från utsatta områden i katolska high schools nådde bättre resultat än motsvarande elever i allmänna skolor. Resultaten blev omdiskuterade men den amerikanska Common school-ideologin fick sig en törn.

1990 kom John E Chubb och Terry M Moe med boken Politics, Markets and Americas Schools (Brookings) som var en inflytelserik plädering för marknadsmekanismer i skolan. Den förespråkade fritt skolval och minimering av politiskt och byråkratiskt inflytande på skolan. Då uppkom också en ny form av skolor nämligen Charter Schools. Den första amerikanska lagstiftningen om Charter Schools kom redan 1991 i Minnesota. Dessa skolor skulle finansieras av det allmänna, vara öppna för alla och godkännas av ett offentligt organ. Nu finns liknande lagar i 40 delstater.

Samma år, 1991, fattade den svenska riksdagen ett principbeslut om fristående skolor och året därpå fastställdes villkoren. Skillnaden mellan Sverige och USA är att vi i princip har heltäckande bidrag medan den amerikanska staten bidrar med i genomsnitt cirka 80 procent av kostnaderna. I USA varierar också bestämmelserna mellan delstaterna och vissa har förbjudit vinstdrivande verksamhet. Dessa reformer i Sverige och USA har lett till att det har uppkommit ett alldeles nytt fenomen – nämligen stora kommersiella skolkoncerner.

I två avseenden är den svenska skolpolitiken originell. Det gäller betygen som i Sverige – och det är unikt i världen – blivit den stora parti- eller blockskiljande frågan. Det gäller också den ökade differentieringen i grundskola och gymnasieskola. Denna inriktning har inte stöd i internationell jämförande forskning.

Men annars är alltså den svenska skolpolitiken inte oberoende av den internationella skolutvecklingen. I flera avseenden är den svenska skolpolitiken rätt typisk för den här utvecklingen och uttrycker en ”internationell konsensus”. Det gäller inriktningen på kunskap som aldrig problematiseras. Det gäller tilltron till tester som i Sverige visar sig i både fler obligatoriska nationella prov och uppmärksamheten på internationella kunskapsmätningar. Det gäller att läsförståelse och matematik tillmäts stor vikt. Det gäller vidare accountability (ansvarsutkrävande) som i Sverige tar sig uttryck i en utbyggd skolinspektion och ökade möjligheter att stänga skolor.

Denna internationella konsensus och den amerikansk-svenska synen på skolval och privata alternativ utmanas nu från ett oväntat håll, nämligen av Diane Ravitch i boken The Death and Life of the Great American School System – How Testing and Choice Are Undermining Education (Basic Books 2010). Diane Ravitch är utbildningshistoriker och har varit biträdande utbildningsminister under president George Bush den äldre. Hon har också arbetat som forskare och läroplansexpert åt flera delstater, tankesmedjor och universitet och är en tongivande debattör med en lätt konservativ framtoning. Hon har aktivt förespråkat ett fritt skolval och användningen av marknadsmekanismer inom skolan samt verkat för accountability – det vill säga ansvarighet, att kunna ställa skolan och dess företrädare till svars – och en ökad testverksamhet.

I sin bok förklarar Diane Ravitch varför hon har kommit fram till att de flesta reformstrategier, som skoldistrikt, delstater, kongressen och den federala regeringen driver och som stöds av superrika stiftelser och applåderas av media, helt enkelt är felaktiga och medför stora risker.

Viktigt för henne var erfarenheterna av president Georg W Bush den yngres skolreform No Child Left Behind (NCLB) från 2001 – som för övrigt också fick stöd av demokraterna. Reformen innebar att alla skolor och skoldistrikt med federalt stöd årligen skulle testa eleverna i läsning/läsförståelse och räkning/matematik i årskurs 3–8. Delstaterna skulle dels utforma testerna, dels fastställa tidsplaner för hur alla elever skulle nå proficiency – ungefär skicklighet – fram till 2013/2014 i läsförståelse och matematik. De skolor som inte följde tidsplanen skulle följas upp för att sedan utsättas för sanktioner i en stigande skala, först skulle de erbjuda sina elever att flytta till en framgångsrik skola (med betalda transporter), fri stödundervisning, ändrade läroplaner, lärarbyte eller förlängt skolår. Till slut gällde det för skolan att låta eleverna gå till en Charter School, att lämna över skolledningen till privat entreprenör, delstat eller att genomföra någon annan större förändring.

No Child Left Behind, som bygger på omfattande tester, ger en konkret innebörd åt accountability och fångar på många sätt upp den amerikanska tidsandan. Nu närmar vi oss 2013/2014 då alla skulle ha uppnått målet. Diane Ravitch konstaterar att målet var och är genuint ouppnåeligt och att de anvisade åtgärderna inte fungerar. Praktiskt taget inga föräldrar ville flytta sina barn till ”framgångsrika” skolor, intresset för stödundervisning var lågt och nedläggning av misslyckade skolor missgynnade just de elever som skulle gynnas, de sämst ställda. Det är dessutom så att vi faktiskt inte vet hur skolor i svårigheter ska hjälpas på fötter. Det enda vi kan göra är att lägga ner dem. No Child Left Behind är nog även ett exempel på en vanlig reformstrategi: att först ställa upp orealistiska mål och när de inte uppnås vidta de åtgärder man av ideologiska skäl ändå vill genomföra.

Diane Ravitch granskar reformer i skoldistrikt som har blivit föredömen i medierna. Hon finner att framgångarna ofta har berott på feltolkningar av statistik, till exempel att en ändrad elevsammansättning förklarar förbättrade resultat. Hon gör också en svidande vidräkning med de förmögna stiftelsernas skolsatsningar – ”fixa idéer som inte höll”. Flera av de försök hon kritiserar har byggt på starka ledare med framgångskoncept som reducerar
lärarna till osjälvständiga och skrämda ”konceptslavar”. För henne är välutbildade lärare med en viss professionell självständighet viktiga.

Genomgående för Ravitch är att hon ser skolan som en unik verksamhet med egna villkor. Det går inte att låna in lösningar som är utvecklade för andra syften. Hon redovisar flera exempel på misslyckade försök med lösningar hämtade från näringslivet. Hon vill ha en bred nationell läroplan som inte bara prioriterar läsning och räkning. Hon tar avstånd från användning av marknadsmekanismer på skolområdet. De hittillsvarande exemplen har genomgående tenderat att missgynna de sämst ställda eleverna – den offentliga skolan blir kvar med de minst skolmotiverade eleverna.

Avslutningsvis skriver hon att den amerikanska skolan med dess uppdrag att erbjuda en allmän och kostnadsfri utbildning har varit en viktig förutsättning för assimileringen av ett mycket stort antal invandrare och en väg till
ett bättre liv för många. Marknaden har varit en beundransvärd mekanism för att främja små och stora företag och är överlägsen planekonomin vid fördelning av tjänster och varor. Men den passar inte – sina förtjänster till trots – att erbjuda tjänster som ska fördelas lika till alla oavsett betalningsförmåga och politisk makt. Det allmänna utbildningssystemet är en grundläggande del av det demokratiska samhället och har varit vägen till ett bättre liv för generationer av amerikaner. Diane Ravitch avslutar med en engagerad argumentering för ”neighborhood schools” som en grundbult i den amerikanska demokratin.

Diane Ravitch ger oss en chans att ställa oss vid sidan av tidsandan och ställa frågan: Vart är vi på väg? Hon gör i praktiken en kraftfullare plädering för den svenska grundskolan än vi har hört i Sverige på länge. Så det finns anledning att följa upp hennes resonemang och diskutera några problem.

Det fria skolvalet innebär, enligt både svensk och amerikansk forskning, stora risker för att den offentliga skolan i utsatta områden töms på skolmotiverade elever och föräldrar. Inga skolor klarar då sina uppgifter. Går det att göra något åt inom ramen för det fria skolvalet?

I Sverige har det varit självklart att små barn ska kunna promenera till skolan och på så sätt ta sin närmiljö i besittning. Ett fritt skolval kan omöjliggöra detta. Är detta en olöslig målkonflikt?

Den svenska över- och medelklassen tvekade länge att sätta sina barn i folkskolan eftersom den hade låg kvalitet och dessutom innehöll elever som borde undvikas. Tillräcklig kvalitet nådde den nog inte förrän på 1940-talet. Då fick föräldrarna betala för att slippa ”riskabla” barn. Nu är det gratis att slippa dem. Är vi på väg tillbaka till olika skolor för olika grupper? På kort tid har vi gjort oss av med två mekanismer som håller ihop samhället – grundskolan och värnplikten.

Innebär de många fristående skolorna en ökad pedagogisk mångfald? Den statistik vi har tyder på motsatsen.

Kan statsbidragen till fristående skolor vara så höga så att de drar till sig oseriösa företagare? Sverige är ensamt i världen med kombinationen hundraprocentiga statsbidrag och fritt fram för vinstdrivande verksamhet.

Hur fungerar ”marknaden” för skolor i Sverige och USA? Det är ju inte fråga om marknader i vanlig mening – som har köpare och säljare – utan en ny sorts trepartsmarknader (köpare, säljare och finansiär). Sådana marknader har okända egenskaper.