Säfvenströmska är en skola med anor, en tidigare gymnasieskola omvandlad till F–10-skola. De snabbt växande elevkullarna – inte minst efter flyktingströmmarna från det översvämmade sydöstra Asien och från den nästan konstanta torkans Afrika – har ställt krav på nya lokaler. När sedan arbetskraftsinvandringen från de krisdrabbade Medelhavsländerna närmast exploderade blev det akut att tänka nytt, både vad gäller undervisning och ombyggnad. I och med EU:s gemensamma transfereringssystem kan de som är EU-medborgare dessutom ställa vissa krav, bland annat på modersmålsundervisning och modersmålsstöd. Uppbyggnaden av en modersmålsenhet med utbildade lärare är därför något man har varit tvungen att prioritera. Annars skickar inte Bryssel några pengar.
De tämligen nymålade korridorerna har redan börjat tappa färg. Strömmarna av elever trängs upp mot väggarna
för att inte kollidera när de möts. Mängden av språk blandas med den universella engelskan men också med svenska. Trots trängseln fungerar det relativt friktionsfritt.
Jag hakar på en av lärarna, stödlärare på hindi, berättar hon, och får hjälp att hitta till personalrummet. Hugo Svenberg står framför den motvilliga kaffeapparaten och trycker frenetiskt på knapparna.
– För gammal.
I ett svagt ögonblick undrar jag om det är kaffemaskinen eller sig själv han talar om. Hugo Svenberg närmar sig de sextio och har onekligen varit med ett tag. Han är legitimerad i matematik och är en av de första lektorerna i filosofi på grundskolenivå.
– Vi har sparat på allt som inte är nödvändigt för eleverna och undervisningen, förklarar han lakoniskt.
Vi hinner få i oss några munnar av kaffet medan han fäller ihop datorn och plockar ihop några saker inför seminarielektionen med de äldre barnen. Han viftar med en passare, en gradskiva och en vinkelhake.
– Museiföremål, fast fortfarande användbara. Men vem tror på det man har i handen när allt är digitalt. Knappt man accepterar att tiden är analog – och vem bryr sig.
De gamla trapporna är slitna och ojämna av mer än hundra års spring. Hugo Svenberg tar två trappsteg i taget, det börjar bli bråttom. Seminariesalarna ligger högst upp. Genom att slå ut väggar har man skapat stora rum som rymmer upp till nittio, hundra elever och som har anpassats till modern teknik, även om den snabbt åldras.
Några elever har hunnit före och är redan på plats med sina digitala plattor och pekare upplagda framför sig. Många andra, omkring ett femtiotal, är på väg in och det blir lite gruff när alla ska sätta sig. Sist kommer modersmålslärarna. Den allra sista har med nöd och näppe fått med sig båda fötterna innan dörren börjar svänga igen och det knäpper till.
Eleverna skrattar, Hugo Svenberg suckar. Medan lärarna slår sig ner bredvid sina respektive elever letar han i sin telefon för att hitta koden.
– Det automatiska kodlåset som går på halvnio är inte bortmonterat men ska vara avstängt. Av någon anledning sätter det ibland på sig själv och måste avaktiveras med en säkerhetskod, förklarar han.
Automatiskt låsta dörrar när lektionen ska börja stoppades av brandmyndigheterna. Det är han glad för, säger att nu försöker man avveckla allt som upplevs som onödig kontroll och bestraffning, avbryter så plötsligt sin marsch mot dörren och vänder sig mot eleverna:
– Eller hur? närmast ryter han.
– Ja, blir det samfällda svaret.
Men det är oklart om den uppfattningen gäller skolan generellt eller mest speglar deras bild av Hugo Svenberg. Han är en tillskyndare av utvecklingen mot elevdemokrati, som nästan helt nedmonterats under anpassningen till de akuta situationer som uppstått.
Proceduren med kort och kod för att larma av dörren har inte lett till någon större oro. När han sätter på det trådlösa nätverket och den geometriska figuren träder fram både på den stora skärmen längst fram och på elevernas plattor tystnar de sista rösterna. Alla har nu anslutit den koppling, den gröna sladd, som gör att Hugo Svenberg kan styra att bara en i taget med hjälp av sin platta kan rita och peka på den stora skärmen. Om han oväntat kopplar vidare har det ibland avslöjats att den eleven på sin skärm sysslar med helt andra saker än vad som diskuteras. En gång var det ett pokerparti.
Men nu handlar det om vinklar, en diskussion som har pågått i några veckor på sådana här storlektioner.
Genom cirklar, trianglar, kvadrater och andra plana fyrhörningar flyter diskussionen om hur man kan lösa olika problem. Rektanglar ritas och delas på alla möjliga sätt. Många trianglar blir det. Men varför är summan av vinklarna alltid 180 grader? Måste det vara så?
Längst bak börjar några få svårt att sitta still. Det tilltagande sorlet är ett tydligt tecken på att Hugo Svenbergs närmast magiskt inspirerande energi inte riktigt räcker till för att längre hålla dem i sin hand.
Han byter hastigt riktning på sina steg och går bort till dörren, stoppar handen i kavajfickan och tar upp en bit hampasnöre och en ask med häftstift. Ena snöränden fäster han högt upp på dörrfodret, den andra drar han snett utåt ner till golvsockeln. Dörrfodret och golvsockeln blir kateterna i en triangel, snöret hypotenusan. Han vänder sig mot de bakersta raderna, där en mössa gör upprepade luftfärder medan ägaren med uppsträckta armar förgäves försöker få tag på den.
– Alma, kom hit och mät!
Alma Stenström avbryter mösskastningen och tränger sig förbi de andra som sitter i ytterkanten av raden. Hon är lång och har inga problem att med gradskivan – som Hugo Svenberg har fiskat upp ur den andra fickan – mäta vinkeln högst upp, därefter den mellan snöret och golvsockeln.
– Vi utgår från att den tredje vinkeln, här mot dörrfodret, är rät, 90 grader, säger Hugo Svenberg.
En av de yngre pojkarna, som heter Tom Kipkohri, får i uppgift att skriva upp mätvärdena. Tillsammans med sin modersmålslärare plitar han försiktigt på sin platta och siffrorna dyker upp i vänsterkanten på skärmen längst fram:
90 + 25 + 58 =173
Någon anser att teorin om 180 grader nu är vederlagd. Men Hugo Svenberg flyttar den nedersta snöränden fram och tillbaka och fler elever kommer fram och mäter. Det hjälper inte, summan av vinklarna blir ändå inte 180. Då går Alma Stenström fram igen och sätter en vinkelhake mot dörrfodret.
– Byggfusk, skriker hon triumferande när vinkeln visar sig vara mer än 90 grader.
Efter det avslöjandet tar Hugo Svenberg via Pythagoras sats med eleverna på en mer filosofisk odyssé. Genom sina geometriska och astronomiska studier kom Pytaghoras 
fram till att jorden är klotformad, universum sfäriskt och himlakropparnas banor cirklar.
– Det var idéer som togs upp av en senare filosof – Platon. Men också Pytaghoras religiösa föreställningsvärld kom att få viss betydelse.
Det var idéerna om själens odödlighet, själavandring och befrielsen genom att skåda den sanna verkligheten som påverkade Platon. Och det öppnar efter ett tag för en resa från 400-talet före Kristus till nutid – vilken plats har själavandring i dagens religioner? Med modersmålslärarnas hjälp blir det en vildvuxen men frimodig diskussion om både religion och kultur.
När Hugo Svenberg med en blick
på klockan säger att nu slutar vi här, viker eleverna ihop sina plattor. Det tar några sekunder att också få ut den gröna sladden, sedan rusar en del mot dörren.
– Ta det lugnt, manar han.
– Ses nästa vecka, hojtar någon tillbaka.
På vägen ner söker vi upp Agnes Berg, som Hugo Svenberg är mentor för.
– Det här är hennes tredje jobb för att få ihop till ett provår och kunna få legitimation, berättar han, men ändrar sig sedan:
– Introduktion heter det visst.
Agnes Berg är ingen olämplig lärare, tvärtom menar Hugo Svenberg.
– Det handlar om systemfel. Vi har fått en ny lärarutbildning i princip
vart tionde år men förändringarna i legitimationen har inte hängt med. Legitimationsprofilerna är fortfarande lika smala som på 2010-talet och några garanterade introduktionsplatser, som man tidigare talat om, finns ännu inte.
Lärarbristen är stor och det är inte lätt att få lärare med legitimation i rätt ämnen och för rätt stadium. Och att ge nya lärare rätt introduktionsplats utifrån deras utbildning är heller inte alltid så lätt – det kanske inte är precis där bristen finns.
Men de nya lärarna är eftertraktade som vikarier, även om de inte har behörighet vare sig i ämnet eller för just den åldersgruppen. Samtidigt betyder det längre tid till legitimationen, som utgår från deras utbildningsprofil, kanske flera års jobb för att få ihop tillräckligt med tid.
Agnes Berg släpper just i väg sina elever i sexan på lunch. Det är en liten grupp.
– Resten har varit i sina modersmålsgrupper, förklarar hon.
– Förresten, fortsätter Agnes Berg, jag skulle vilja ställa in vår mentorstid på torsdag, om det är okej. Jag tycker inte att jag kan säga nej till ett korttidsvik en gång till. Det är på en månad, jag delar det med Muhammed så att det passar i mitt schema.
Hugo Svenberg hummar lite bekymrad men säger sedan att naturligtvis går det bra.
Även de som har fått rätt typ av introduktionsplats används ofta samtidigt som obehöriga vikarier. Då blir det mindre tid över för annat än undervisning och som mentor är han inte så glad åt det. När vi går därifrån förklarar han:
– Agnes är ambitiös och omtyckt. Det vill hon fortsätta att vara för att få en chans att stanna kvar. Jag kan inte klandra henne, men vad blir det kvar till reflektion, professionell utveckling och förverkligande av de nya undervisningsidéer som hon länge har burit på. Det gäller ju inte bara att anpassa sig, nya lärare behövs för att skolan ständigt måste förnya sig.
Men all förnyelse får inte hans gillande. Riksrekrytering av elever till spetsklasser på grundskolenivå, som infördes för drygt tjugo år sedan och nu ska utökas, är ett exempel på vad han tycker är helt fel.
– Man började med elever som gick i sjuan och uppåt. De hade intresse och talang för ett visst ämne. Fick göra prov och blev uttagna, men det blev inte bra. Uppryckta hemifrån och från sina kompisar dalade intresset hos många. I stället för positiv särbehandling blev begåvningen ett straff. Och nu vill man utöka och pröva modellen för ännu yngre barn. Undervisning på mer avancerad nivå kan vi ordna utan riksrekrytering, med alla våra elever från olika håll har vi flera som i ett visst ämne ligger över den årskurs de går i.
På Sävfvenströmska fanns under en tid riksrekryterade spetsklasser i matematik. Hugo Svenberg var en av dem som hade en stor del av sin undervisning i klasserna. När eleverna gick i sjuan började han efter ett tag att mer känna sig som en far än lärare. Flera hade fått flytta långt och särskilt några pojkar var väldigt omogna.
– Början av tonåren – när kroppen börjar leva ett nytt liv, existentiella tankar tar allt större plats och man börjar fundera över vem man är och vem man vill vara – kan var nog så knepig ändå.
Han hejar på några elever som passerar. Längre fram i korridoren pågår något tumult och Hugo Svenberg ökar takten. När eleverna ser honom komma skingras skaran, kvar blir en flicka med rosa huvudduk, en hijab.
– De call me burkajävel, säger hon med tjock röst och tårar i ögonen.
Från andra hållet är en modersmålslärare på väg, även hon med hijab. Hon lägger armen om flickan och tar hand om henne på en arabisk dialekt.
När vi kommer till kollegierummet, som han är noga med att det heter, kokar Hugo Svenberg vatten och brygger kaffe i en termos.
– Vill man att lärare ska ha en starkare profession, då ska man återupprätta kollegiets makt som försvann på 1970-talet. Det har ännu ingen gjort.
Medan vattnet rinner igenom kaffefiltret söker han efter en penna. Till slut hittar han en bredvid listan med namn på kaffeansvariga. VILL VARA I FRED skriver han på en bit papper.
Vi går till hans arbetsrum några dörrar bort. Innan han låser upp trycker Hugo Svenberg fast sitt budskap med ett häftstift på dörren. Där finns redan massor av små hål i faneren och han berättar att det är Amina, hans rumskamrat, som brukar sätta upp meddelanden till sina elever.
– Hon är alltid på språng, har ett stort socialt engagemang. Är mer eller mindre officiell stödperson till flera familjer men också en ypperlig pedagog.
De arbetar ofta tillsammans och det blir tydligt att Amina Ljunggren haft stor betydelse för att han fortfarande känner glädje över att gå till skolan.
– Hon är hälften så gammal som jag, uppvuxen i Sudan och nu svenskt gift. Hon har fått mig att åter tro på det jag, i alla fall nästan, hade tappat tron på.
Alla i kollegiet är yngre än han själv och de flesta har inte så många år som lärare bakom sig. Enligt Hugo Svenberg ökade de erfarnas flykt inte bara från skolan utan också från yrket i takt med att förhållandena mot slutet av 2020-talet blev allt svårare.
– Barnen kom från många håll och när de blev fler och fler växte förstås också de speciella behoven. Behov som krävde annorlunda insatser än vi var vana vid, samtidigt som resurserna inte hängde med i expansionen. Varje dag var akutstyrd. Många orkade inte med kaoset.
Men själv stannade han kvar. Hugo Svenberg har en djup tro på att kunskap gör världen bättre. Inte bara kunskap för att få godkända betyg eller kunskap för en speciell sorts jobb utan en annan mer kollektiv kunskap. En kunskap som är universell samtidigt som den hos varje individ letar sig vidare till djupare och bredare plan.
– Det hänger ihop med bildning. Varför talar ingen längre om bildning? Om man menar att det är ett snobbigt överklassattribut eller något bara för så kallat intellektuella, då är vi inne på en farlig väg. Med bildning kommer förståelse – förståelse för det vi inte har förstått, för andra människor, för kulturer, för religioner, för hur saker kan hänga ihop.
Han talar om sina visioner för framtiden, om betydelsen av empati, ser sedan lite trött ut när han säger:
– Man måste våga tro på människan, alla människor.
Visst funderar även han i dystrare stunder vad mångkultur och globalisering egentligen gör med samhället – och också tvärtom. Men när han tänker tillbaka på sina egna barns skolgång under 2010-talet vet han inte om det var lättare eller bättre förr.
– Alla prov och utvärderingar, den strikta stadieindelningen, förbudet mot ämnesövegripande undervisning och fokuseringen på betyg. Nja, tveksamt – det var en annorlunda tid, ett annorlunda samhälle.
Han berättar lite om sina barn. Om dottern som jobbar för Läkare utan gränser i Mellanöstern, där de politiska konflikterna hårdnat i takt med att vattenbristen blir allt svårare. Just nu är hon på Västbanken och han är lite orolig.
Orolig, fast på annat sätt, är han också för sin son.
– Han är lärare, har varit politiskt aktiv längst ut på högerkanten. Rädd om jobbet trappade han ner på engagemanget – fast åsikterna har han kvar.
– Men jag hoppas på släktforskningen, tillägger Hugo Svenberg och ler illmarigt.
Jag förstår att jag ser ut som ett levande frågetecken.
– Vi kom till Sverige som Karl XII:s krigsfångar och lyckades fly när Visingsborg brann ner 1718. Vem som är invandrare eller inte är en tidsfråga.
Snart ska Hugo Svenberg gå och äta en sen lunch, inte så mycket mer blir sagt. Han visar några gamla filosofiböcker på tyska, rariteter från tidigt 1900-tal.
– Språk, säger han. Språk har vi inte talat om.
Men det får bli en annan gång.
Det är en dag när det aldrig blir riktigt ljust. Ute ur svängdörren ser jag att halogenlamporna åter är tända. Det vita ljuset lyser på Alma Stenströms blonda kalufs, och på alla andra kalufser av olika färg och form som nu luftas ute på rast. Lyser på framtiden. En tid de ännu inte vet något om.
Skriv ut
