Historien är lärorik. När vi försöker föreställa oss framtiden drar vi en rät linje från det nära förflutna via nuet och vidare ut i det okända. Min morfar hade följt flygets första stapplande steg (han dog 1928), och han tog för givet att de ännu ganska skrangliga maskinerna snart skulle bli både så säkra och så förhållandevis billiga att den begynnande privatbilismen strax skulle avlösas av privatflyget.
Det var många som trodde som han. Men fel fick de.
Om vi i dag försöker föreställa oss det kunskapsbegrepp som ska härska i skolan om tjugo eller tjugofem år ligger samma slags misstag nära. Vi vet ju vad som i rask takt nu genomförs: en ny skollag, en ny lärarutbildning, ett nytt gymnasium och därtill en mängd smärre reformer. I stort sett samma vindar har blåst på skolans område under tio år – och inte bara i Sverige utan i många andra länder också. Vi ser framför oss ännu fler prov, ännu fler betyg och ett ännu finmaskigare kontrollnät för lärare och skolor.
Vi ser också ett allt ytligare kunskapsbegrepp framför oss. Kunskap är det som kan mätas och exakt betygsättas. Med kunskapens hjälp ska eleverna ledas raka vägen från skola ut i yrkesliv.
Skolan ska bli som ett snabbköp. Elever köper för sin skolpeng en utbildning. Utbildningen ska motsvara de standardmått som regering och riksdag fastställt. Läraren är en expedit som beskäftigt bugande står bakom sin kateder.
Men ingen utveckling följer en rak linje. Vi kan tänka oss tillbaka tjugo år i tiden. 1990: mycket var i görningen, även på skolans område. Kommunaliseringen hade presenterats i en proposition år 1989, och den klubbades igenom trots massiva lärarprotester. Under regeringen Bildt blev de fristående skolorna ett huvudtema. Fristående skolor hade det funnits länge i Sverige – många av dem mycket framgångsrika – men nu skulle de bli ett naturligt inslag vid sidan av de kommunala inrättningarna. Det fanns en stark ideologisk drivkraft i reformen. Ideologin kom till synes redan i att ”fristående skolor” snabbt kom att kallas ”friskolor”. Vad är motsatsen till en fri skola?
Samtidigt arbetade en kommitté på läroplaner för både grundskola och gymnasium. Uppdraget gällde att dra upp riktlinjerna för ”Europas bästa skola”. Kommittén presenterade en utredning som hette Skola för bildning (1992) och det yttersta resultatet av dess arbete blev Lpo 94 och Lpf 94. Det var där värdegrunden fördes fram som skolans viktigaste mål. Det talades om ”människolivets okränkbarhet, individens frihet och 
integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta”.
Samma ord finns kvar i den Läroplan för grundskolan (Lgr 11) som presenterades i oktober 2010. Det är överraskande mot bakgrund av den nya skollag som träder i kraft 2011. Där förpassas värdena till andra plats; det talas om ”kunskaper och värden”, med ett ”och” emellan. Denna fras, som för övrigt återkommer redan i första stycket i Lgr 11, är besynnerlig. Den väcker frågan: Behöver man inte kunskaper om värden och till och med kunskaper i värden? Är det inte fråga om en något annan typ av kunskaper?
Man kan jämföra multiplikationstabellen med demokratins grundregler. Antingen kan jag multiplikationstabellen eller också kan jag den inte. Jag kan också lära mig grundlagen utantill, men om jag ändå är beredd att rösta på Sverigedemokraterna har jag ändå inte förstått den.
I en skola där eleverna tränas till att bli svarsmaskiner kan man inte göra skillnad mellan olika slags kunskaper. Där ska det som kallas värden omärkligt smyga sig in i deras bakhuvuden medan de pluggar i sig sina hårda fakta.
Ännu en snabb blick tillbaka på det nära förflutna kan ge oss ytterligare perspektiv.
Åren före senaste sekelskiftet hände det att hela skolans framtid sattes i fråga. Bo Dahlbom förutspådde dess snara död i artikeln ”Den blomstertid nu kommer” här i Pedagogiska magasinet (nr 1/2000). Enligt honom hörde skolan inte hemma i en alltmer digitaliserad värld. Och många av dem som ändå trodde på dess överlevnad hävdade att ett bredband in i varje skola skulle marginalisera läraren.
I dag är det tvärtom läraren som står i centrum för uppmärksamheten. I dokusåpan ”Klass 9 a” som förnöjde svenska folket för några år sedan framtonade bilden av idealläraren som en cowboy som lockar den slöaste och okunnigaste elev till storartade framgångar. Sveriges Kommuner och Landsting publicerade år 2009 en undersökning om lyckosamma skolor i annars problemfyllda områden. Enligt undersökningen utmärktes dessa beaktansvärda undantag av sin goda ledning och sina utmärkta lärare bland vilka de allra bästa hade en framskjuten plats i kollegiet.
Utbildningsdepartementet säger ungefär detsamma. Den kunnige läraren är a och o i skolan. Därav behovet av en ny lärarutbildning. Bäst i klassen heter propositionen där denna utbildning fixeras.
I regeringsdeklarationen från oktober 2010 sägs det att läraren ”har en oersättlig roll”.
Och 2030? 2035? Mina notiser om det nära förflutna visar hur motsägelsefull också en kort tidrymd på några årtionden kan vara. Många motstridiga tendenser har rymts i dem: Kommunalisering och värdegrund. Skolan som geschäft och skolan som samhällets viktigaste institution. Läraren i periferin och läraren i centrum.
Varför skulle de följande årtiondena bli mindre motsägelsefulla?
Det kunskapsbegrepp som är dominerande i dag utmärks först och främst av sin snävhet. Betygen är a och o. Med betygens hjälp ska en lärare kunna driva även den motvilligaste skara elever fram mot goda resultat.
Det är en strategi som är dömd att misslyckas i den värld som vi lever i i dag och som av allt att döma kommer att bli ännu mer utpräglad om tjugo eller tjugofem år. För dagens barn är världen kring 1990 nästan obegriplig. Då fanns
det inget internet och mobiltelefonerna var stora som koffertar och nätt och jämnt lämpade ens att tala i telefon med. I dag kan redan de mycket unga ha hela internet i fickan och därtill GPS och ett otal andra nyss obekanta eller svåråtkomliga funktioner. I den nära framtiden kommer Google eller någon uppdykande konkurrent att täcka in varje hörn av verkligheten. Man kommer att kunna informera sig om i princip allting bara man vet hur man söker det.
För tio år sedan var flödet av informationer genom internet så sensationellt att även fullt kloka människor kunde inbilla sig att detta flöde skulle vara tillräckligt för att bygga upp en människas kunskapsarsenal. Häpnaden inför det nya gjorde att många förväxlade information med kunskap.
Ju mer informationsflödet tilltar, desto mindre blir den risken. Vi som är äldre fortsätter att häpna över elektronikens under ungefär som tidigare generationer häpnade över radio och TV. Dagens tioåringar häpnar inte; de rör sig i den vardag som varit deras så långt tillbaka de kan minnas. Deras barn, de som kommer att födas 2030 eller 2035, kommer ännu mindre att förvåna sig trots att de kommer att ha i princip hela världen i sin hand. Inte heller kommer de att yvas över att de på framtidens Facebook, Youtube och bloggar så lätt kan producera egen information. Deras lärare, de flesta mycket unga nu, kommer också att se denna tingens ordning som en naturlig sak.
Kort sagt, själva massan av information kommer att bli alltmer trivial.
I dagens utbildning kräver vi fortfarande att elever på olika nivåer ska slå i sig stora faktamängder. Rent bisarrt går det till på en rad spetsutbildningar, till exempel läkarutbildningen, vid vissa lärosäten. Men också i grundskolan och än mer på gymnasiet innebär hetsen att pröva och betygsätta eleverna att det som snabbt och lätt kan sägas vara rätt eller fel premieras framför fördjupande resonemang. Rena sakförhållanden är idealiska för rutinrättningens snabba blick.
Det mest påfallande med den nya skola vars konturer nu kan anas är att den är så gammaldags. Den är som hämtad från en tid när fakta var svåråtkomliga och den som kunde hålla mycket i huvudet hade en avgörande fördel framför den som inte hade lika lätt att memorera ett stort kunskapsstoff.
Det är inte med triumf, inte ens med skadeglädje som jag uttalar övertygelsen att 2010 års skola kommer att misslyckas. Misstag av den storleksordningen är tvärtom både sorgliga och kostsamma, och det kommer att kräva stor energi att skapa en ny och bättre tingens ordning. År 2030 är det arbetet förhoppningsvis långt på väg. Dagens skola, den som linjeras upp med hjälp av enkla slagord, kommer säkert att ha sina förespråkare också då. Förenklingar är säljande. Men efter år av oönskad utveckling kommer den inte längre att ha initiativet.
Då kommer äntligen ett fördjupat kunskapsbegrepp att vara vägledande. Verkliga kunskaper kommer att ses som en integrerad del av en människas personlighet och inte som något som snabbt och lätt kan avkodas i en lappskrivning. Att bygga upp en ung varelses förmåga att förstå verkligheten är en långsam och systematisk process. Hon måste själv vara den aktivaste parten i denna utveckling. Det är inte betygens piskor eller morötter som förmår sporra henne utan hennes eget intresse, det vill säga hennes inre motivation. Meningslösa diskussioner om betyg i den ena eller andra årskursen kommer inte att dominera diskussionen om utbildningen i valrörelserna 2028 eller 2032 utan betygen kommer att ha den enda funktion som är rimlig och ofrånkomlig: att möjliggöra ett urval bland de sökande till olika fortsatta utbildningar inom gymnasium eller högskola Men då kommer betygen inte att vara summeringar av resultat av diverse prov på snabbt förgängligt kunskapsstoff utan en värdering av mänsklig mognad och förmåga till fördjupad förståelse.
Peter Gärdenfors framhäver i sin mycket läsvärda bok Lusten att förstå just förståelsen som målet för inlärningen, och förståelsen tolkar han som förmågan att se mönster. Han bygger sina resultat både på empiriska undersökningar om vad verkligt effektiv kunskapsförmedling innebär och på hjärnforskningens nya rön. Bristerna i den västerländska skolans matematikundervisning ligger i att inlärningen i så stor utsträckning går ut på att pränta in standardiserade lösningar av matematiska problem. I östra Asien får eleverna i stället försöka komma på en lösning på egen hand. Olika lösningsförslag diskuteras därefter i grupp och till sist tillsammans med läraren. På det sättet gynnas förmågan att förstå det matematiska tänkandet bättre. Man lär sig tänka självständigt.
Arbetssättet är därtill mer stimulerande. Hjärnan behöver stimulans för att utvecklas.
I svensk skola av i dag härskar ett strikt nyttighetstänkande. Det är därför som de estetiska momenten skärs ner till ett minimum på det nya gymnasiet. Den självständiga och lekfulla aktiviteten förpassas till en undanskymd vrå. Så snart eleverna lämnat grundskolan ska siktet omedelbart vara inställt på en framtida yrkeskarriär.
Hjärnan ska disciplineras. Allt annat är flum.
I 2030 års skola vet man att en människa behöver stimulans. Man vet att hon också behöver en stimulerande yttre miljö. Skolbyggnader och skollokaler lockar i dag sällan fantasin. Ärevördiga lärdomstempel från sekelskiftet 1900 kan vara vackra men framför allt respektingivande. I 60- och 70-talens många skolor härskar den uniformerade tristessen. Miljonprogrammets förstäder präglas över huvud av en karg likformighet.
Men därmed är vi inne på det största problemet med dagens undervisningsväsen, ja med dagens Sverige i stort: den påfallande och tilltagande segregationen. Det behövs integration, säger politikerna, och därmed är det människor födda i andra, ofta avlägsna länder som skjuts fram som problemet. Det är sant att dessa grupper i hög grad är offer för segregationen. Men den drabbar inte bara dem. Vi håller som i USA på att få en växande grupp av ”fattiga vita” som finns både i de påvrare förstäderna och på en alltmer marginaliserad landsbygd. Det är framför allt dessa människor som röstar på Sverigedemokraterna. De gör kvinnan i burka och mannen med profetskägg till syndabockar men borde i stället vända sin ilska mot de styrande eliterna.
Kommer 2030 års skola att bättre kunna hantera segregationen? Det förutsätter stora förändringar av samhället i stort. Men låt oss fortsätta att vara optimistiska och tänka oss en positiv utveckling. Det är barnen och de unga i de åsidosatta områdena som mest av alla behöver kunskapens stimulans. Måtte åtminstone deras barn få den i rikt mått!
Skriv ut
