Temakonstnär: Eva Jacobson

Eva Jacobson arbetar med måleri och skulptur, men hennes verk åtföljs nästan alltid av texter och ord i någon form. Det finns en likhet i sättet hon använder de olika uttrycken: bokstäver och figurer formar sig till bilder av tillstånd snarare än till urskiljbara situationer. Ja, man kan kalla det en känslans anatomi, bilder av hur det känns. En trebent tung kropp, en ornamentalt smyckad bubbla som kommer ut från en mun, en andedräkt som blir en mössa på någons huvud.
Vi träffas i konstnärens ateljé i en gammal skolbyggnad inklämd mellan E4:an och Årstabergs industriområde i Stockholm. Jag fastnar direkt vid ett ord skrivet med penna på väggen: ”De affekterade”. Ordet ”affekt” dyker allt oftare upp i diskussionen om konst och kultur i dag, som ett intresse för hur de känslotillstånd som produceras i våra kroppar inte bara är en privat angelägenhet, utan i högsta grad knutna till en samhällelig situation.
– Jag är intresserad av alla former av starka känslouttryck, jag tror de är viktiga, förtydligar Eva Jacobson. Det finns små körtlar i hjärnan som heter amygdala och som har att göra med vår känsloproduktion. Man har genom mätningar kunnat visa att de här körtlarna minskar i storlek när vi utsätts för stark stress. Om det är det område som har med känslor och känslominnen att göra är det fruktansvärd information. Det jag ser är att det på sikt föds en okänslighet.
En person som är inne på ett liknande spår i dag är den amerikanske kulturteoretikern Brian Holmes, som i sitt The Affectivist Manifesto från 2009 talar om det zoombielika som det som utmärker vår tid. Författare har i olika tider sett samma fara, att människan håller på att förslavas och avtrubbas under olika intressen. Tänk på Aldous Huxleys Du sköna nya värld från 1930-talet eller en sentida science fiction-film som ”Matrix”. I de flesta skildringar är just starka känslouttryck något ”makten” gärna slipar bort från sina medborgare, något som ses som ett hot mot ordningen.
Även om Jacobsons arbetsmetod knappast är direkt gestaltande färgas hennes verk tydligt av de ord och tankar hon arbetar med. För några år sedan blev hon till exempel inspirerad av det tidiga 1900-talets försök att fotografera själen under seanser, vilket generade en serie arbeten på temat ”andedräkter”. Till en annan utställning, tillkommen under ett personligt sorgearbete, blev mopsen en återkommande figur.
– Det var något med mopsarnas ansiktsuttryck. De är som Buster Keaton, de rör inte en min trots att de ser helt ledsna ut. Men det var då, jag har inte gjort en mops sedan dess.

Ett av de pågående verken i ateljén har formen av ett slags lutande piedestal med saker staplade på sig, som ser ut som om den skulle falla vilken sekund som helst. Som ett fruset ögonblick, sekunden innan allt rasar samman.
– Balans är något jag hållit på med länge. Ordet obalans ligger nära affekt. Att vara affekterad är ingen höjdare rent språkligt, ordet rymmer en värdering, inte minst genusmässigt. Men det är också en fysisk fråga: När ramlar man? När man ser skulpturen ska man vilja springa fram och fånga upp den. Så kan också rutnätet i målningarna fungera. Som försök att hitta en känsla av svindel.
Balans är inte minst ett konsthistoriskt centralt begrepp, där utvecklandet av centralperspektivet under renässansen kommit att påverka vår känsla av när saker ser rätt eller fel ut. Konstnären berättar hur hennes pappa en gång invände ”men horizonten är ju inte rak!” inför en målning, och hur hon tjurigt hade svarat: ”Ja, men lägg huvudet på sned då!”
– Det sitter i kroppen, det är fascinerande hur djupt störande det är, och hur lätt det är att rubba känslan av balans, att skapa förvirring.
– Tidigare har jag beskrivit en känsla utifrån, alla de här formerna och figurerna som har sina olika positioner, som gråter eller är allmänt konstiga. Det vill jag inte göra längre. Nu tänkte jag gå in i tillståndet och se om det går att förstå någonting där inne.
Vad betyder detta ”gå in i”?
– Jag tänker nog att jag går in i det på riktigt, ser vad jag kan göra där in-ifrån. Jag kan inte förklara det bättre.