Synliggör den dolda värdegrunden

Jag läste med intresse Olof Francks artikel om värdegrunden (Pedagogiska magasinet nr 1/10). Och kan mycket väl hålla med om kritiken av fundamentalistiska inställningar till densamma.
Men sedan blir jag betänksam. Min tanke är att det måste finnas en dold värdegrund, en som den öppna, formulerade inte rår på, eftersom den öppna
värdegrunden ofta blir verkningslös. Hur ser i så fall den dolda värdegrunden ut? Var kommer den ifrån?
Om det finns en sådan borde den avtäckas och
förstås, om det nu går. Den riskerar ju annars att göra den formulerade normen verkningslös. Poesi som lärarna brukade säga.
Jag tror alltså att det finns en dold värdegrund som styr i mycket högre grad än den öppna. Därmed blir mycket av det Olof Franck säger ett slag i luften, tomma ord.
”Värden har en mänsklig historia: de formuleras av människor, de tolkas av människor och de levs av människor.” Det verkar här som om det är samma värdegrund som formuleras, tolkas och levs. Det tror inte jag. En grund tolkas och formuleras. En annan levs.
På samma sätt är det med hans bekännelse till människors sökande. Det uttrycket förekommer ofta i hans text. ”Människor söker ett slags grund att stå på i tillvaron.” Det är som om vi hade ett vakuum inom oss som måste fyllas. Men det kanske redan är fyllt?
Lika tvetydigt och förenklat blir resonemanget när han kommer in på synen på språket. Han vill inte att vi ska frånsäga oss makten över språket. Men den makten har vi inte, om det finns en dold värdegrund. Då har språket lika stor makt över oss som vi över det, något som till exempel filosofen Wittgenstein skulle vara den förste att intyga. Språket är gränsen för världen.
”Jag är glad över den mångfald som existerar”, säger Franck också och tänker på olika moraliska ställningstaganden. Jag är inte säker på att det finns en sådan mångfald. Tvärtom upplever jag, när jag ser den dolda värdegrunden glimta till, att den är ganska uniform, eftersom den hämtar sitt innehåll från det samhälle vi lever i och det språk vi talar.
Jag skulle kunna gå igenom hela artikeln och visa vad som händer med texten, när man utelämnar tanken på en dold värdegrund, men jag nöjer mig med ytterligare ett exempel.
Franck slår fast att ”det är viktigt att formulera vad en humanistisk människosyn och en demokratisk samhällssyn innebär”. Är det verkligen säkert att det går att formulera detta? Man kan tro att man gör det, men det är inte samma sak som att man verkligen gör det. Jag för min del är övertygad om att det är helt omöjligt. Den människosyn jag har tillhör mig i så hög grad att jag är den. Hur skulle den kunna formuleras? Under uppfattningarna och åsikterna ligger något annat, något vi är. Det enda sättet vi kan formulera det på är att vara det.
Jag tror med andra ord inte heller på Gunnar Ekelöfs ord om att ”det som är botten i dig är botten också i andra” av den enkla anledningen att ingen har kunnat visa fram sin botten.
Så mynnar Francks artikel i ett sagoberättande, en form av önsketänkande, lite sockersött och sympatiskt: ”Den djupgående lyckan och den klart blickande klokheten: där finns en värdenas grund, en värdegrund om man så vill, och en som verkligen gör skäl för namnet.” Det känns för mig som om han slängde upp en näve konfetti i luften.
Jag menar att vi först och främst borde synliggöra den dolda värdegrunden, den som vi inte ser och kanske inte vill låtsas om, men som blir så tydlig, när egoism, girighet, högmod, avund och vrede kommer upp till ytan från de gömda, inte särskilt vackra djupen.