En plastisk sak som lär nytt hela livet

Flickor måste träna sig i att våga experimentera, pojkar behöver i större utsträckning träna språk. När flickor bygger så bygger de plant medan pojkar bygger på höjden. Han är som en liten professor. För flickor är det viktigt att det som de konstruerar också ska vara estetiskt.

Det här är några exempel på uttalanden från förskollärare, lärare och lärarstudenter som vi har kommit i kontakt med under åren. Uttalandena vittnar om att lärare har olika förväntningar på eleverna beroende på kön. Det finns en tendens att vilja kategorisera barnen utifrån att flickor är på ett visst sätt och gör vissa saker, medan pojkar är på ett annat sätt och gör andra saker. Men att vi lärare gör skillnad mellan flickor och pojkar vill vi helst inte kännas vid.

Den tyska forskaren Helga Stadler har videofilmat lärare i klassrummet under deras arbete med naturvetenskap och sedan låtit lärarna titta på videoinspelningarna. Hon konstaterar att lärarna inte uppmärksammar att de agerar olika gentemot flickor och pojkar, de till och med förnekar det. I vår forskning framkommer att lärare å ena sidan för ett ”likhetsresonemang” där de menar att både flickor och pojkar ska ha samma förutsättningar att arbeta med naturvetenskap och teknik. När lärarna däremot utvärderar verksamheten med eleverna så framkommer å andra sidan stereotypa föreställningar om flickor och pojkar, där också nedlåtande attityder om flickor förekommer. Deras sätt att arbeta med naturvetenskap och teknik värderas lägre än pojkarnas och detta förhållningssätt till eleverna kan på sikt få konsekvenser för flickornas intresse för ämnesområdet. Inom forskningsfältet naturvetenskapernas didaktik, som vi tillhör, har forskare också slagit fast att lärares föreställningar och förväntningar på eleverna, eller fördomar om man så vill, har betydelse för hur väl dessa elever lyckas i dessa ämnen. Oavsett vad läroplanen säger kommer därmed elevernas möjligheter till olika val oberoende av kön även fortsättningsvis att vara begränsade, om kraven och förväntningarna på flickor ser ut på ett annat sätt än de som ställs på pojkar.

I samhället i stort uppmärksammas skillnader mellan könen i betydligt större utsträckning än likheter. Många forskningsstudier inom bland annat neurovetenskap, evolutionsbiologi och psykologi har under årens lopp fokuserat på och letat efter skillnader mellan kvinnor och män. Den forskningen har också fått stort genomslag i massmedia, särskilt de forskare som på senare tid hävdat att gener och hormoner under fostertiden skapar två olika slags hjärnor: kvinnliga och manliga. Slutsatsen kan då lätt bli att eftersom hjärnorna är olika uppbyggda så är kvinnor och män ”av naturen” predestinerade för olika sorters uppgifter. Till saken hör att det finns mängder av resultat som visar att skillnaderna inom en kategori – kvinnor eller män – är större än den eventuella skillnaden mellan kategorierna. Man kan därför fråga sig varför stora resurser fortfarande läggs på forskning som letar efter biologiska skillnader mellan könen.

Historiskt sett så har vetenskapen medverkat till att hindra kvinnor från att få samma möjligheter och rättigheter som män. Under 1800-talet ansågs det direkt hälsovådligt för kvinnor att anstränga hjärnan då det påverkade deras fortplantningsförmåga negativt. Idéhistorikern och professorn Karin Johannisson skriver i Den mörka kontinenten om uppfattningen att för mycket läsning drog kraften från äggstockarna, orsakade svåra menstruationer och i värsta fall sterilitet. Med stöd från dåtidens vetenskapliga forskning och med argument som omsorg om kvinnornas hälsa begränsades deras möjligheter till högre studier. I slutet av samma århundrade hävdade den brittiske sexualforskaren Havelock Ellis att män är mer matematiskt begåvade än kvinnor och att orsaken är biologisk. Hans hypotes var att även om kvinnor och män i genomsnitt har samma intellektuella förmåga, så är spridningen större bland män än bland kvinnor. Det skulle då förklara både avsaknaden av kvinnliga genier och den större förekomsten av män bland de intellektuellt svagaste.

Genom åren har många forskningsstudier fortsatt att undersöka könsskillnader vad gäller olika förmågor, som till exempel den matematiska och den spatiala, rumsliga förmågan. Då sådana tester resulterat i uppmätta skillnader i prestationsgrad mellan kvinnor och män har det tagits som bevis för att vi, beroende av vilket kön vi tillhör, har olika fallenhet för olika sysselsättningar och ämnesområden. I en omfattande amerikansk studie från 2009, som letts av psykologiprofessorn Janet Hyde, framkommer däremot nya resultat. Hon visar att andelen kvinnor som deltar i matematikolympiaden är högre från länder som präglas av större jämställdhet. Provresultat i matematik från skolungdomar i 41 olika länder, inom det så kallade Pisa-projektet, har också analyserats. I några länder, bland annat Danmark och Nederländerna, är variationen vad gäller matematikkunskaper lika stor bland flickor som bland pojkar, och det finns lika många flickor som pojkar bland de mest begåvade eleverna.

En annan förmåga där existensen av könsskillnader tidigare har verifierats i ett stort antal forskningsstudier är den rumsliga, spatiala förmågan, där män generellt presterar bättre än kvinnor i olika tester. De kanadensiska forskarna Jing Feng, Ian Spence och Jay Pratt fick i en undersökning från 2007 just dessa resultat, när de använde ett standardtest för uppmärksamhet i rummet som går ut på att snabbt avgöra var en prick dyker upp i ett mönster på en datorskärm. Kvinnor träffade rätt i 55 procent av fallen, jämfört med 68 procent för män. Resultaten skulle därmed ha kunnat bli ytterligare ett i raden som talar för att kvinnors och mäns hjärnor är olika. Men så blev inte fallet. När deltagarna under en månads tid regelbundet fick spela ett datorspel som krävde stor koncentration och snabb reaktion, förbättrade samtliga deltagare sina tidigare resultat och dessutom försvann skillnaderna i rumslig förmåga mellan kvinnor och män. Genom träning försvann således skillnaderna! Det här är ett exempel på vad som brukar kallas användningsrelaterade förändringar i hjärnan. När människor utvecklar en särskild förmåga, kan det bero på att hjärnan i många år har behövt lösa sådana uppgifter. Om flickor under sin uppväxt förväntas och uppmuntras att göra andra saker än pojkar, innebär det att vissa förmågor tränas mer eller mindre. Om pojkars spatiala förmåga tränats mer än flickors under deras uppväxt, kommer de alltså senare i livet att prestera bättre på tester som mäter denna förmåga.  

Ny neurovetenskaplig forskning beskriver denna hjärnans plasticitet, det vill säga dess förmåga att anpassa sig till rådande omständigheter och ”lära sig” nytt genom hela livet. I boken Nervpirrande pedagogik – en introduktion till pedagogisk neurovetenskap skriver Ingrid Arild Jensen om faran med att vuxna definierar barns förutsättningar eller fallenhet för vissa områden. Hon skriver: ”För när man fastslår intelligensprofilen har man så att säga ’frusit’ hjärnan i ett mönster som det inte finns neurovetenskapligt belägg att behålla. Det medför att man hindrar eleverna från att utnyttja hjärnans medfödda anpassningsförmåga, eftersom man inte erkänner att ’svaga’ hjärnområden visst kan stärkas med träning.”

Ellis hypotes, om att spridningen i intellektuell förmåga är större bland män än bland kvinnor, har alltså motbevisats. Dessutom, om skillnaden mellan könen vad gäller exempelvis matematikprestationer har minskat i takt med att jämställdheten har ökat, så borde rimligen argumenten för en könad hjärna te sig allt svagare. Utifrån den nya forskning som vi tagit upp finns det således ingenting som talar för existensen av en särskild sorts kvinnlig hjärna och en annan sorts manlig hjärna, utan i stället finns en mänsklig plastisk hjärna med oanad potential. Denna hjärna är utsatt för kulturell och social påverkan såväl som annan miljö-påverkan, som under hela livet bidrar till att forma den. Utmaningen i skolan blir därför att få lärare att tänka bortom kulturellt rotade föreställningar om flickors och pojkars olika fallenhet för olika områden. I de lärar- och studentgrupper som deltagit i våra studier, framkommer en komplex bild av kön/genus som finns både på ett medvetet och på ett omedvetet plan. Även deltagande lärare som arbetat länge med jämställdhetsfrågor visar sig ha svårt att ta sig ur stereotypa synsätt på flickor och pojkar. Våra iakttagelser gör att vi därför ställer oss mycket tveksamma till formuleringen i slutbetänkandet från Delegationen för jämställdhet i förskolan:

”Vi menar att professionella pedagoger ska kunna utföra ett pedagogiskt arbete med jämställdhet i förhållningssättet till och mellan barnen som ledstjärna. Vi tror att det görs bäst med ett genusmedvetet arbetssätt, men vad de anställda inom förskolan privat tänker om till exempel orsakerna till könsskillnader eller hur samhället ser ut i förhållandet till kön är deras ensak.”

Formuleringen låter påskina att jämställdhet är något man kan ägna sig åt under arbetstid, medan hur man förhåller sig till frågan privat saknar betydelse. Vi tror tvärtom att för att lärare i sin profession ska kunna arbeta på ett genomtänkt sätt gentemot eleverna, så är det helt nödvändigt att komma åt det mest personliga och privata. Det är först då som internaliserade tankemönster om kön kan brytas. Vår forskningsstrategi handlar bland annat om att arrangera situationer så att lärare och lärarstudenter får möjlighet att lära sig mer om sig själva och därmed få fatt i sina inneboende föreställningar om kön/genus och naturvetenskap.